Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)

Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

Kajsa Grytt i Hammenhög

Kajsa Grytt
Garaget, Hammenhög

”En gång till … har aldrig känt så här förut”, sjunger hon i låten ”Allt faller”.

Det är en nyckelformulering, en exakt beskrivning av den dragkamp som kännetecknar Kajsa Grytts sång, musik och liv. Ljuslågan som lockar och skrämmer, som hon söker sig till samtidigt som hon försöker rädda sig från att brinna upp.

Hon poängterar: ”Jag vill bara ha mer” (också i ”Allt faller”).

Kajsa med band. Foto: Joakim Kocjancic.

Konserten bygger på Kajsas senaste album, ”En kvinna under påverkan”, samt några låtar från Tant Strul och även duon med Malena Jönsson. Men de äldre låtarna snarare stör än kompletterar. Kanske för att jag följt Kajsa Grytt så länge att vet jag hur jag vill ha Tant Strul.

Jari Haapalainen, som producerade nya albumet, leder Kajsas fyrmannaband. En oerhört skicklig elgitarrist men exakt i motsats till spontan. Ibland är kompet lite för mycket av högljudd, muskulös rock. Det blir mer luft och fler nyanser då också Kajsa tar på sig sin elgitarr.

Men usch, så negativt jag skrev. Det här var en suverän konsert! Jag är mycket förtjust i Kajsas förmåga att göra låtar som åbäkar sig fram till en melodi. Där finns egentligen inga melodier men de är bra. Och varje text är en berättelse som snittar ut en bit levande liv.

Hon sjunger om kärleken förstås, i låt efter låt: ”Jag klarar mig ändå”, ”Jag ska ramla och trilla”, ”Den finländska dimman”, ”Som om himlen var här”… Kärleken som kärlek i sig men också en symbol för hela livet. Räddaren i nöden men även som livets Karon.

”Min pojke och Manhattan” och ”Femton” är ömma, lite sorgsna mammasånger. Kajsa Grytt har precis fyllt 50. En bekymrad mor och en kvinnlig rockstjärna, som på scen (och i livet?) lever ut sin kvinnliga rockstjärnemyt.

Hon sjunger som ingen annan än sig själv. Om det är ordet: Kajsa sjunger, ropar, skriar tills hon blir ett med texten och melodin. Då tar rösten över, börjar leva sitt eget liv.

Rösten – hennes sång, rop, ljud – kommer inifrån hela hennes kropp och liv. Oetmotståndligt. Då finns det ingen i Sverige som sjunger bättre och inte vackrare heller. Där upphör musiken att vara musik och blir liv till 100 procent.

Sista låten heter ”Därför”, en smocka mot girighetens egoistiska samhälle: ”Det är farligt, det är sjukt …”

(Ystads Allehanda 2011)

Årets svenska rockklubb

Publikrekordet sattes i fjor när Torsson kom till Garaget i Hammenhög för att spela lundastomp. Siffran på hur många som trängdes i Garaget och strax utanför garagedörrarna är bäst att inte nämna (för myndigheterna). Publiken såg ut som om den flugits och bilats från Debaser i Stockholm och KB i Malmö.

Fast oftast är publiken en blandning av bofasta och sommarbor. Ibland kända ansikten, som Gudrun Schyman på Kajsa Grytt-konserten. Bland övriga arrangemang sommaren 2011 kan nämnas Casperfestivalen med lokala band och konserter med Stefan Sundström och Mikael Ramel.

När jag står inne i Garaget och tittar mot scenen förflyttas jag till 60-talet och Club Nette i Gamla stan i Stockholm. Ser jag ut genom de öppna dörrarna känns det som en folkpark på landsbygden.

Bild från www.garageprojektet.org

Kan man redan nu utnämna Garageprojektet, det fullständiga namnet, till årets rockklubb? Ja! Ikväll den 30/7 kommer Kebnekajse till Hammenhög för att lira folkrock så Garaget skakar.

Prat och fika med Kajsa på Hornsgatan

Året måste ha varit 1979 eller kanske –80. Några jag kände bodde i ett kollektiv på Skeppargatan i Stockholm. Jag kom dit på besök och genast innanför dörren hördes ljudet av en elgitarr. I ett rum till vänster om hallen satt en tjej på sängen, spelade gitarr och sjöng.

Det är mitt första minne av Kajsa Grytt.

Tänker på det medan jag sitter och väntar på café Puck på Hornsgatspuckeln. Under de cirka 23 år som gått har Kajsa gjort skivor med Tant Strul, som duo med Malena Jönsson och under eget namn, skrivit artiklar, pjäser och böcker.

Och fått barn, inte minst. Nyligen återkom Kajsa Grytt som skivartist – efter 9 år – med albumet ”Är vi på väg hem?”.

Kajsa Grytt.  Foto. Joakim Kocjancic.

– Den där bilden av mej, när jag sitter där med en liten förstärkare och en lånad elgitarr. Jag är förtjust i den, säger hon. Jag hade ingen dröm om att bli popstjärna, hade aldrig fantiserat om att göra låtar. När jag var 8 år spelade jag spansk gitarr, det var allt.

– Jag sprang före min tanke, säger Kajsa.

Kom ge mig allt, min kropp är öppen nu
du smakar salt
kom ge mig allt
(”Dunkar varmt”, 1983)

Man kan också säga att Kajsa Grytt i sitt musikskapande, både som låtskriverska och gitarrist, från Tant Strul och framåt, alltid vågat mer än hon vågat.

– Du menar att jag vågat mer än jag kunnat?

Nej, jag menar ordagrant – att du uttrycker någonting, snabbt och spontant, innan tanken och idén fångas in och hålls tillbaka av intellektet.

– Jag har aldrig kunnat absorbera hur man ska vara på en scen. Vad man ska säga. Hur man ska röra sej. Då uppstår en skörhet som kan vara svår att ta till sej, säger Kajsa och berättar om sin far.

Nu kan han, men förut kunde han inte se henne på scen. Han har varit orolig för att hon skulle spela eller sjunga fel. Det skulle vara pinsamt, tyckte han.

Skörhet? invänder jag.

I så fall lika med styrka, för det är ju modigt att handla intuitivt.  Det var det jag uppskattade allra mest hos de unga kvinnliga punkbanden: Slits och Raincoats i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige. De – ni – vågade så mycket. Ni förmedlade mod.

Kajsa Grytts nya album då, när vi pratade: ”Är vi på väg hem?” (2003).

– Rocken har så tunga mallar. Och de är väl ännu tyngre för manliga rockmusiker. Det var ingen skillnad i punken. Då skulle gitarrljudet låta som Sex Pistols. Min förebild var Keith Richards. Jag tyckte jag lät precis som han.

Men det gjorde du inte!

– Nej, jag vet.

– Tant Strul spelade respektlöst. Det var lättare då – när man inte kunde, inte hade övat tillräckligt. Idag får man kämpa som ett djur för att inte spela konventionellt och visa duktighet.

hej min vän, jag är tillbaks igen
känner du igen mig
(”Ökensand”)

Sitt nya album beskriver Kajsa med ord som ”nedtonat” och ”enkelhet”. Sång till egen gitarr och väl avvägda elektroniska ljud, oftast lågmält, någon gång uppåt rockvolymen. Ibland extra elgitarr, bas och trummor. Daniel Zqatys har producerat med känsla för varje detalj: fått Kajsas bräcklighet och styrka att balansera mot varann.

– Tidigare led jag av att alla sa att ”Kajsa kan inte sjunga”. Men det är över. Jag bryr mej inte längre.

– Jag känner inget behov av att ha en image som är någon annan än jag. Och ”jag” kan innefatta både en glad människa och en jättesjuk, en människa som klär sej spektakulärt eller har jeans och tröja.

– Texterna bara kommer ut. De är så nära mej. Och jag struntar i vad som kommer ut. Idag är jag mindre rädd för mina ondskefulla sidor, än när jag var yngre. Det kan börja med en bild. Som det gjorde med ”Fallen i graven”.

och hur jag än ångrar
och vad jag än ber
är jag fallen i graven med dig
(”Fallen i graven”)

– Hämnd och hat. Det är fula grejer. Jag vet inte varifrån det kom. ”Kniven jag satte i dig, i oss”, sjunger jag. Gör man någon människa riktigt illa så finns ingen försoning, ingen lösning. Man får alltid bära bilden med sej.

Orden gå, springa, fly och väg – som motsats till mål – återkommer i Kajsa Grytt texter. ”Historier från en väg” hette ett album med Malena Jönsson. ”Vägen” sjunger hon också om i ”Ökensand” och förstås i låten som gav namn åt det nya albumet:

för när vi kommer fram ska jag sova på ditt golv
jag ska bädda med tequila, jag ska bädda på ditt golv
och sen ska jag våga fråga – Är vi på väg hem
(”Är vi på väg hem?, text: Mariette Glodeck)

– Hur skulle omslaget se ut? Vad skulle skivan heta? Jag letade ord och fraser i mina texter men hittade inget som passade. Lite kul också att den här texten inte är min utan har skrivits av en kompis. För den stämde så bra.

– Är vi på väg hem? Det är ju ett barn som frågar så. Inga vuxna människor. En 42-årig kvinna ska ju vara så jävla säker och inte stå i en klänning, i en busskur, mitt i natten, mitt i vintern, i det där mellanlandskapet, och vänta på en buss som kanske inte kommer.

Ett sista citat ur intervjublocket, för att anknyta till det som Kajsa Grytt sa i början:

Kajsa Grytts nya, strax kommande album nu: ”En kvinna under påverkan” (2011).

– Jag vill stå på en scen och fånga ett rum med rösten. Nu för tiden känner jag mej nästan osårbar på scenen.

(Fönstret 2003)

Året som gick i Skåne med omnejd

1) Medan det gnälls och skälls på den dåliga – ja, usla – svenska kriminallitteraturen så har fler svenska deckardebutanter, nämligen hela tre stycken, av högre kvalitet än på länge presenterat sig år 2010: Anders De La Motte med IT-thrillern ”[geim]”, Elias Palm med den kvinnliga rättsläkardeckaren ”Corpus delicti” och – inte minst – Christoffer Carlsson med ”Fallet Vincent Franke”, en blandning av gangsterroman och modern noir.

2) Vart jag än styrde mina steg och vände mina öron (Maria Anderbergs releasekonsert på S:t Gertrud, Nils Bondessons debutalbum och Richard Lindgrens spelning på Palladium) så nog fanns Jon Eriksson där och spelade lika rootsy som spejsad akustisk dobro, elektrisk steel och på den sistnämnda konserten också elgitarr – likt en annan Pål Wikén i toppform. Utan tvekan årets skånska musiker!

Numera traditionellt skånskt jul- och vinterväder, som det verkar. Fotot togs i fjol men det ser likadant ut i år. Foto: Birgitta Olsson.

3) Blott tre exempel på alla personliga, olika och bra sångpoeter som finns i Skåne: debutanten Edda Magnason, Maria Anderberg och Ola Magnell, som gav ut varsitt album med egna sånger. Fast allra bäst var sångpoeten Anna Hertzman som med sin konsert på Palladium visade att hon hör hemma i samma klass som Kajsa Grytt och Annika Norlin, både vad gäller genre och kvalitet.

4) Ett allt mer och större kulturcentrum: Österlen. I år har jag berikat mig kulturellt med Edda Magnason (Bromma kyrka), ”Tjusan” (konstteater i Simrishamn), Lena Viredius (konstpåskrundan), Torsson (skånsk bonnastomp i Garaget, Hammenhög), ”Carola & jag” (teater i Sjöbo), ”Songs of Insanity” (dataopera på Ystads konstmuseum), Kris Kristofferson (countrysångpoesi vid Kronovalls slott), Vesa-Pekka Rannikko (Galleri Wallner, Simris)…

5) Till årets skånska bokförlag utnämns Roos & Tegnér, som bland annat gett ut Jan Hemmels prisbelönta bok ”Skånska brott”, Kalle Linds bok om 70-talets proggböcker och Larz Lundgrens rapporter från sina möten med alla kändisar och en okändis. På andra plats kommer Kira förlag med ”Raka rör”, boken om rocklegenden Kalle Pedal från Arlöv.

(Kvällsposten 2010)

MNW fyller 40 år

Nu börjar MNW 40-årsjubilera. I veckan damp det ner en packe återutgivningar m m i posten. T ex albumet »Retur Waxholm« där nyare artister tolkar äldre låtar från MNW:s plattor. Som att Johan Johansson kör en av de bästa progglåtarna någonsin – smart val! – nämligen »Vårdsjuk blågul fanblues« (fast nog var det Ingemar Nilsson som gjorde både text och melodi till den låten och inte hela Smutsiga Hundarna, utan Ingemar?). Plura Jonsson tolkar Mats G Bengtsson också, Love Antell tolkar Contact och Kajsa Grytt gör en enorm version av »Gunga bergets topp« (Babylon Blues/Stry). Bl a. Fast allra roligast och bäst är kanske Jonas Kullhammars inspelning av »Badidoom« (från Archimedes Badkar).

Dessutom är Contact-LPn »Hon kom över mon« återutgiven igen – och nu med en extra CD: »Nobody Wants To Be Sixteen«, alltså Contacts debut-LP för första gången på CD. Den kom sent, 1970, men jag räknar den till 60-talets svenska pop – och det är en av de bästa plattor som gjordes då. (Jag har dessutom ända sen 1970 också tyckt att det här är Contacts bästa LP, men det är ju jag.)

Någon föreslog att jag skulle sätta ihop en MNW-topplista, det klarar jag inte. Om den inte får bli så här lång förstås och onumrerad. En väldans massa plattor som jag gillar på MNW-etiketten:

Gunder Hägg: ”Tigerkaka” (1969)
NJA: ”Hör upp allt folk” (1970)
Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (1970)
Kim Fowley: ”The Day The Earth Stood Still” (1970).
Gläns över sjö & strand: ”Är du lönsam lille vän” (1970)
Atacama: ”Arriba quemando el sol” (1971)
Love Explosion: ”Love Explosions bästa låtar” (1971)
Södra Bergens Balalajkor: ”Södra Bergens Balajkor” (1971)
Hoola Bandoola: ”Vem kan man lita på?” (1972),
Rolf Lundqvist /Arbete & Fritid: ”Slottsbergets hambo å andra valser” (1972)
Eric Bibb: ”Ain´t It Grand” (1972),
Charlie & Esdor: ”Grönt är skönt” (mini-LP)
Arbete & Fritid: ”Abete & Fritid” (1973),
Göran Persson: ”Blir jag sen spelkarl” (1973)
Nationalteatern: ”Livet är en fest” (1974)
Olika kvinnliga artister: ”Tjejclown” (1974)
Risken Finns: ”Hästgryta” (1975),
Avgrunden: ”Nu närmar vi oss… Avgrunden” (1975)
Wille Toors: ”Natt vid Skvaltkvarn” (1975)
Spjärnsvallet: ”Spjärnsvallet” (1976)
Archimedes Badkar: ”Tre” (1977),
Anita Livstrand: ”Mötet” (1978)
Styrbjörn Bergelt: ”Tagelharpa och videflöjt” (1979)
KSMB: ”Auktion” (1980)
Commando M Pigg: ”Commando M Pigg” (1981)
Tant Strul: ”Amazon” (1983)
Babylon Blues: ”Babylon Blues” (1985)
Peter LeMarc: t ex ”Marmor” (1986)
Stefan Sundström: ”Hå hå ja ja” (1993)
Olle Adolphson: ”Älskar inte du mig då” (1994)
Montys Loco: ”Guess It´s Fine” (2000)
Rolf Wikström: t ex ”Allting förändras” (2001)

Boxar:
”Föregångare – Sveriges Radios dokumentära folkmusikinspelningar 1949-1967” (1993)
”100 svenska visor 1965-1995”