Skåntrypoeten Hasse Andersson

Hasse ”Kvinnaböske” Andersson / Michael Nystås
Jag har skrivit mina sånger
En bok om Hasse ”Kvinnaböske” Andersson
(Kira förlag)

Det finns en underton – ett budskap – ja, ett statement – i den på grund av formatet inte så lätthanterliga boken om Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Budskapet sipprar fram mellan raderna, ungefär som i hans sånger.

Hasse Andersson, född i Malmö och uppvuxen i Östra Ljungby, har levt – skrivit, sjungit och spelat – ett parallellt liv till dem som av rock- och nöjesjournalister utnämnts till Artister och Sångpoeter (med största Versaler).

Via dansbandsskribenten Michael Nystås berättar Hasse att han sjöng och spelade rock på 60-talet, bland annat under namnet Hol Terry, när malmöbandet Namelosers gick in på Tio i topp.

Sen halkade han efter några år, men liksom Mikael Wiehe, Nisse Hellberg och Peps förvandlade pop, blues och reggae till svenska/skånska musikformer så började Hasse Andersson i slutet av 70-talet att förena skånska diftonger med countrymelodier.

Resultat: så kallad skåntry.

”Jag har alltid velat berätta nånting med mina texter”, säger Hasse i boken. ”Jag tror aldrig jag skrivit en blajtext som bara är uppradade ord.”

Hasse Andersson hemma (som då var Båstad) i huset nångång på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Exempel på ämnen och människor, ofta rätt ur verkligheten: försupen a-lagare (”Torghandel”), förståndshandikappad elev (”Var e natten”), alkoholisthustru (”Ann-Christine”), utanför-människor ”(Nicke”), fotbollshuliganer (”En helt vanlig söndag)…

Samhällsporträtt – ja, progg utan pekfingrar. Ändå nämns inte Hasse Andersson på samma gång som till exempel Wiehe. Möjligen jämförs han med Alf Robertson men oftast med dansband. Det är orättvist, påpekar Nystås och Andersson själv, lite försynt men nog märks det.

Här står även några rader om Tord Thorderup, journalisten som kom på benämningen skåntry. Däremot undviker man att ange Owe Thörnqvist som skåntryns grundsten. Hör ”Hjalmar Bergström”, där Thörnqvist sjunger litta på skånska.

Nog var – och är – det skåntry (fast ordet inte fanns) redan 1960.

(KvP 2013)

Skånska 99-listan

1) Pelle Ossler: »Käre lille bror« (2002)

En ”dark horse”?

Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

Dina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

Pelle Osslers snart kommande nya album, ”Stas”.

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning.

– Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…
____________________________________________________

2005 – som tiden går – satte jag ihop en ”topplista” till Magasinet Skåne med de 99 bästa skånska låtarna (rock, pop, jazz, folkmusik, schlager m m). Det väckte viss förvåning – ja, t o m motstånd – både från redaktörerna och somliga läsare/lyssnare när jag valde att placera en låt av och med Pelle Ossler på förstaplatsen.

Då var Ossler fortfarande ”en doldis”. Inte så många begrep att han redan då placerade sig bland Sveriges främsta rocksångpoeter. Idag vet de flesta att det är just det som Pelle Ossler är: den bästa svenska rocksångpoeten.

Och om det eventuellt skulle finnas någon som inte förstått det så är det ju bara att lyssna på hans nya album, ”Stas”, som kommer i slutet av januari.

Låten ”Käre lille bror” valde jag alltså ut och skrev om 2005. Vill ni se hela min lista över de 99 (dåtills) bästa skånska låtarna – så klicka HÄR.

Kvinnocountry på svenska

Nej, Christina Lindberg är ingen dansbandssångerska. Det bara råkade bli så.

Hon fick en kassett med en låt och en förfrågan om hon ville vara med och sjunga. ”De sista ljuva åren”, som hon gjorde tillsammans med dansbandet Lasse Stefanz, låg på Svensktoppen i 65 veckor.

Titeln på det nya soloalbumet, ”Hemma igen” (Frituna), stämmer precis. Nu är Christina hemma igen: hemma i Skåne, hemma med familjen (man och dotter) och så har hon återvänt till countrymusiken.

– Pappa lyssnade på Hank Williams-skivor och gjorde egna countrylåtar. Och Emmylou Harris har varit min idol sen jag var sååå liten, säger hon och visar med handen.

Vad är skillnaden mellan dansbandsmusik och country?

– Både melodierna och texterna kan vara ganska lika. Det handlar ofta om hjärta och smärta. Men country är liksom mer på allvar. Hjärtat blöder på riktigt.

Christina Lindberg sjunger Kris Kristoffersons ”Help Me Make It Through The Night” i Bingolotto.

”Hemma igen” innehåller svenska countrylåtar av Peter LeMarc, Staffan Hellstrand, Nisse Hellberg med flera. Låtarna är specialskrivna för Christina och, i något fall, om henne. ”En ängel följer i ditt spår” av Marianne Flynner är ett exempel.

– Vi satt och pratade om barnen och släkten. Sen skrev Marianne en text om min mormor och mig och min lilla dotter.

I USA finns det countrysångerskor – Pam Tillis, Patty Loveless, Faith Hill, Mary Chapin Carpenter och många fler – som sjunger kvinnocountry. Sångerna handlar om både ljuv och bitter kärlek, skilsmässor och otrogna knölar till män.

Också Christina Lindberg sjunger kvinnocountry. Men texterna har inte skrivits av någon kvinna – utan av Dan Hylander.

– Vilken poet han är! I ”Fläderblomsvin” har han lyckats formulera exakt hur det känns när kärleken går ifrån en, säger Christina och sjunger: ”Tiden lindrar och söver…”

En annan Hylander-text, ”Jag vet vart jag vill (när jag kommer fram)”, handlar om en kvinna som lämnar sin man med ett avskedsbrev på köksbordet.

– Dan vet faktiskt hur en kvinna kan känna sig. Otroligt.

I skrivögonblicket repeterar Christina Lindberg med sin nya kompgrupp.

Hon sätter ihop en låtlista med amerikansk country och lite rock’n’roll, ett par av pappas låtar, ”De sista ljuva åren”, förstås, de svenska countrylåtarna från det nya albumet och några sånger som hon gjort själv men inte vågade ha med på albumet.

Sommarens turné blir en resa hemifrån och hem: från barndomen till vuxenlivet.

– Det är som om jag sjunger ur min dagbok, säger Christina.

(Femina 1997)

I CD-spelaren: musik mot hemlöshet

Olika artister
Orkanen
(Orkanen/Aluma)

Tidningen Alumas försäljare köper dubbel-CD:n för 20 kronor och säljer den för 80, behåller 60 och övriga 20 kronor går till ett projekt mot hemlöshet.

Utmärkt initiativ, inte minst för att skivorna innehåller bra och förut outgiven musik från Malmö med omnejd. Låtarna varvas med korta inlägg från hemlösa, så ingen glömmer hur kort sagt j-a bra vi andra har det.

En mängd band och artister, mer och mindre kända: Edda Magnason, Sweet Mary, A Camp, Lotta Wenglén, Promoe & Timbuktu, Erika Rosén…

Mina favoriter blev snabbt Nisse Hellberg som singersongwriter med akustisk gitarr, ”Sanningen om oss”, Mikael Wiehe som också spelar akustisk gitarr i, tror jag, antireligiösa ”Hem igen”, popbandet Gaby and the Guns med en av sina bästa låtar, ”Rosen i parken”, Peps som är ruffare än vanligt i ”Persson för Persson” och inte minst den spännande popsångpoeten Christine Owman, ”Circles”.

Bonus: reggaelåt med Manu Chao.

(Ystads Allehanda 2011)

I CD-spelaren: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
Made For Rock´n´roll
(Enviken/Playground)

John Lindberg Trio har vridit upp volymen så att de allt mer låter som rockabillyns Led Zeppelin eller Cream (eller kanske Guns n´ Roses).

Förra albumet tyckte jag var för mycket rock och för lite billy. På nya ”Made For Rock´n´roll” har FLT klarat balansgången bättre: fortfarande rockabilly – eller rock´n´roll – men mer högljutt, MYCKET mer högljutt, tufft och hårt.

De mjukare 50-talsrytmerna finns kvar samtidigt som FLT får t ex ”This Old Guitar” och ”To The Rockabilly Beat” att både slamra och larma, ösa och klösa.

I ”Right Next To You” smyger det också in lite 60-talspop medan de mjukare ”Cruel Summer Night” och ”Wheels Of Fortune” tar ett steg bakåt till country, i den sistnämnda tillkommer också en banjo.

Jokaim Dunker slår enkelt men smart och varierat på trummorna. Martin Engström håller kvar 50-talet med sin slapbas. Och så John Lindberg själv, sångare och gitarrist. Han växlar mellan komp och solon där hundra – ja, tusen – snabba toner gnäller och skriker.

Placering i skivhyllan: någonstans mellan Eddie Cochran och Nisse Hellberg.

(Ungefär så här också i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2010)

I musikbokhyllan: Lennart Persson (1951 – 18/5 2009)

Lennart Persson
Musik nonstop
Pet Sounds i våra hjärtan
(Bonnier Fakta)

Lennart Persson var inte journalist utan musikskribent. Vilket var på gott, i hans fall.

En journalist ska förhålla sig objektivt till ämnen och personer, naturligtvis inte – som när det gällde skivaffären Pet Sounds – vara alltför bekant med de personer man skriver om.

Tänkte Lennart på det? Brydde sig? Kanske hade han bestämt sig för att skulle han skriva om det han ville skriva om så måste andra principer gälla än de strikt journalistiska.

I boken ”Musik nonstop”, som alltså handlar om skivaffären Pet Sounds i Stockholm, har Lennart Persson klarat balansgången på ett beundransvärt sätt. Han gör ett både nära och ärligt porträtt av människorna bakom Pet Sounds. De skildras som de var och är – med humor, och på gott och ont.

Han börjar med sig själv, med Musik & Konst, sin del(egna) skivaffär i Malmö, för Lennart Persson var ju också skivhandlare, vid sidan om musikskrivandet (eller tvärtom). Kärleken till musik och skivor är tråden som leder genom boken.

För Stefan Jacobsson, som idag styr Pet Sounds, och för Lennart. Och för alla eller de flesta som handlat och handlar skivor på Pet Sounds, vid starten 1979 på Jakobsbergsgatan (något tjugotal steg från Schlagers redaktion förresten, fast jag bodde ju i Skåne så jag var knappast en stammis) och idag på Skånegatan.

Lennart Persson har också träffat affärens stamkunder – eller gäster? – som berättar om sina upplevelser från Pet Sounds, även dessa upplevelser är på mycket (och ibland lite mindre) gott. Bland dem finns en rad kändisar – som Thåström, Mauro Scocco, Plura Jonsson, Jan Gradvall, Per Gessle, Mats Olsson, Nisse Hellberg, Andres Lokko, Olle Ljungström…

(Men var det inga tjejer som köpte skivor på Pet Sounds? Nej, inte många i alla fall. Den enda som brukade gå dit var nog journalisten Nina Lekander… Har jag fel? Så rätta mig!)

Lennart Persson i skivaffären Musik & Konst i Malmö på 80-talet nångång. Foto: Birgitta Olsson.

För alla med något större musikintresse än att lite förstrött ha musik som spelar i bakgrunden, alla vi som på något magnetiskt sätt dras till skivaffärer när vi kommer till en ny, främmande plats, utomlands eller i Sverige också, bara måste gå in och bläddra bland skivorna – för oss, mig och dig, har Lennart Persson skrivit en atmosfärrik och spännande, hypnotisk och just magnetisk bok om den uthålliga skivaffären Pet Sounds i Stockholm.

Det här är bland det bästa jag läst av Lennart Persson. Så slutade han som musikskribent – som allra bäst.

(Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2009)

Mer i arkivbloggen om Lennart Persson:

Livets ljudspår  /  Texter om kärlek och musik

I CD-spelaren: Nisse Hellberg

Nisse Hellberg
En modern man
(Metronome/Warner)

Ja, man får hoppas att Wilmer X inte återbildas igen. Jalle Lorensson och Nisse Hellberg har ju aldrig varit bättre än nu, när den ene spelar munspel med Michael Saxell och den andre gett ut albumet ”En modern man”.

Med traditionen in i framtiden, rot och krona. Så ska nog skivtiteln uppfattas. ”En modern man” är ett akustiskt album där 50-tal förenas med det nya seklet utan att det låter vare sig gammalt eller modernistiskt. Dagens teknik har fått inspelningen att bli extra bra och gett en vassare ton åt Janne Lindéns sologitarr. Inte mer än så.

Musiken gungar mjukt, lätt och varmt – och ändå tufft.

Nisse Hellberg spelar akustiska gitarrer och förutom Lindén innehåller The Helltones också Marcus Källström, trummor, och Affe Östlund, ståbas. Gästpianisten PJ Altin får ”Den står där du ställt den” att gunga ännu mer.

Mest rockabilly, blues ibland och någon gång country, som i Johnny Cash-hyllningen ”En man i svart”.

Nisse Hellberg, före detta smygproggare, har också börjat göra riktigt politiska låtar. ”Bok i retur” kritiserar Bibeln och kristendomen, ”Gräver där jag står” beskriver klassamhället och ”Ett enda kugghjul” är ett rop på solidaritet. Medan ”Håll ut, håll i, håll igen” och ”Vem ska ro båten i land”väl kan beskrivas som uppmuntrande. påhejande kamplåtar.

Och inte gör det sig saken sämre heller (eller?) att flera låtar nog lär kan hamna på repertoaren för olika dansband. Märkligt så liten och smal gränsen ibland kan vara mellan Nisse Hellberg och t ex Lasse Stefanz musik.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Michael & Jalle på väg igen

Också 2009 reser den akustiska visbluesrockcountryduon Michael Saxell & Jalle Lorensson på världsturné. De har redan spelat på Visfestivalen i Västervik och Kristianstads Konserthus. Nu är det dags för Malmös och Växjös Palladium (den 9 respektive 10/10).

Med anledning av detta lägger jag ut den intervju som jag i fjol gjorde med Michael & Jalle, då de precis hade börjat spela tillsammans och skulle släppa albumet ”Alltid en vals”.

För övrigt fortsätter Michael Saxell att skriva – minst – en låt om dagen, senast har jag fått provhöra både en lång rad låtar som han sjunger och spelar själv och ett färdigmixat album som han gjort med Agi Lindroth (de hittills nämnda låtarna har svenska texter) samt Christoffer Lundquists ännu inte riktigt färdiginspelade och mixade solodebutalbum med Michael Saxells engelska texter till Lundquists melodier.

*

– Vi känner ju knappt varann, säger Michael. Hur har det här gått till? Det är, för att använda ett flummigt ord, lite magiskt.

– Ja, hur många gånger har vi träffats? fortsätter Jalle. Fem, sex, kanske sju gånger. Fler kan det inte vara.

Det började förra sommaren på Månstorps gavlar (en slottsruin i södra Skåne som på sommaren används för konserter). Där träffades Michael Saxell och Jalle Lorensson första gången. Sångpoeten Saxell skulle spela i eget namn och munspelaren Lorensson hade ett gig med Pontus Snibb och hans band. Det regnade.

– Vi råkade hamna under samma paraply, säger Michael.

– Paraply? invänder Jalle. Nej, det var en presenning mellan två träd.

– Där ser man, småler Michael. Så olika man minns. Vi drack väl i alla fall kaffe och började snacka?

– Vi hade kört bil dit bägge två, intygar Jalle, och kunde inte ens dricka en mellanöl på mer än 2,8.

Det här är ju lite kul, tycker intervjuaren.

Sångpoeten Saxell omvandlar genast verkligheten till något mer poetiskt som kunde bli en sångtext, medan den mer jordnäre munspelaren Lorensson håller sig närmare verkligheten och melodin.

Och nu ska alltså journalisten Eriksson återberätta allt en tredje gång, då förstår ni – Jalle, Michael och ni läsare – att det här jobbet är inte alltid så lätt…

– Mer jordnära! utbrister Jalle. Hmm.

– Vi snackade om musik, säger Michael, och apropå country så sa du väl nånting om att du inte lyssnar så mycket på country men att du gillar Dickey Lee-låten ”She Thinks I Still Care”.

– Och då, säger Jalle, berättade du att du hade varit i Nashville och gjort låtar tillsammans med Dickey Lee.

Fyra korta anmärkningar, innan intervjun fortsätter: Dickey Lee är en känd countrylåtskrivare som gjort många hitlåtar. En av dem, just ”She Thinks I Still Care”, låg etta med George Jones på countrytopplistan i USA. Samma låt har översatts av Michael Saxell och finns med på det album, för att gå händelserna i förväg, som Michael och Jalle skulle göra tillsammans. På ett föregående album, ”Wonky Windmill”, sjöng Michael Saxell dessutom duett med Dickey Lee.

– Jag hade nog aldrig hört dig, medger Jalle.

– Jag hade nog knappt hört dig heller, medger Michael. När Wilmer X var som störst så bodde jag i Kanada.

Det blev dags för Michael Saxell att gå upp på scenen. Han sjöng ”Om himlen och Österlen”, ”När en flicka talar skånska” och tonsättningen av Hjalmar Gullberg-dikten ”Näktergalen”. Och Jalle… häpnade.

– Jag tänkte: ”Himlen och Österlen”, vilken bra låt och den har han alltså gjort. ”När en flicka talar skånska” är väl en låt av Danne Stråhed? Trodde jag, men då påpekade någon att också den hade Michael gjort. Och ”Näktergalen”… en fin tonsättning.

Sen blev det dags för Jalle Lorensson att spela med Pontus Snibbs band.

– Och nu var det min tur att häpna. Hörde jag det jag hörde? En kille härifrån, från Malmö, som spelar munspel på det här sättet. Nej, han kan ju inte vara härifrån. Han måste vara från… jag vet inte var…

Då och där på Månstorps gavlar bestämde Michael Saxell och Jalle Lorensson sig för att de måste testa att spela tillsammans.

Så Michael tog bilen från Ystad, där han bor, till Malmö, eller rättare sagt Limhamn, där Jalle bor. Det var en lördageftermiddag. Michael måste berätta också om detta, eftersom han körde längs Köpenhamnsvägen i Malmö, där han växte upp, och fick se något som skulle bli en sång på Michaels och Jalles kommande, gemensamma album.

– Jag fick, som jag sjunger i sången, se en kvinna som såg ut som min dotter. Hon gick in i samma hus vid Rönneholmsparken där jag bodde som barn. Jag flyttade bakåt till barndomen, jag var där och här, det var då och nu, på samma gång. Och jag började skriva sången, direkt i bilen började jag skriva. Jag körde runt-runt-runt med bilen, höll på att köra ihjäl mig, för jag måste skriva den här sången. Den blev i stort sett klar medan jag körde omkring på väg till Jalle.

– Sen när jag kom fram till Jalle så spelade vi väl kanske tre låtar, innan vi bestämde oss…

– Nej, protesterar Jalle. Vi spelade en halv låt, mer än så var det inte. Sen bestämde vi oss för att vi skulle göra en platta tillsammans.

Albumet, som blev klart i somras, fick titeln ”Alltid en vals”. Vilken märklig titel, för det finns väl ingen vals på albumet?

– Titeln syftar på något som Emmylou Harris har sagt, att hon alltid sjunger en vals på sina konserter: ”Världen behöver en vals.” Det stämmer nog, världen blir lite bättre med en vals. Fast när vi hade spelat in och tyckte att det räckte, nu var plattan klar, då saknades ändå en vals. Så Tessa, en av mina döttrar, som sjunger på albumet, fick nynna en vals, som blev titelspåret.

Snabb presentation av Michael Saxell (för Jalle) och av Jalle Lorensson (för Michael), eftersom det ju verkar behövas…

Efter plugget, när han var 19 år, gick Michael och en kompis till en resebyrå och sa: ”Vi har x antal kronor. Hur långt kommer vi?” Resebyrån svarade: ”Ni kan komma till Vancouver.” I Kanada skulle Michael stanna i 17 år. Han spelade på gator och på klubbar, jobbade som studiomusiker och var med i coverband, gjorde en egen singel och en LP. Därefter satsade han på att bli professionell låtskrivare och skrev kompositörskontrakt med ett förlag i Nashville, där han satt i en skrubb och gjorde låtar ihop med någon annan låtskrivare.

När familjen Saxell (då hade Michael gift sig med Jennifer, också en lysande sångpoet och dessutom målande konstnär) 1991 skulle flytta från Kanada så stod valet mellan Nashville och Ystad. Som kompositör i Ystad har Michael gjort låtar som en fontän (cirka en per dag, vilket resulterat i tusen förlagda och stimmade kompositioner, enligt egen utsago, och utöver dessa nog ett par tusen till).

Först blev det många låtar till olika dansband (som Lasse Stefanz, Grönwalls, Sven-Ingvars, Arvingarna och Wizex), på senare tid har Michael också komponerat till Sylvia Vrethammar, Jacques Werup och Lill Lindfors. Han har också delskrivit ett par låtar – och sjunger dessutom på en av låtarna – till ett nytt album, ”The Common Thread”, med Keith Reid (från Procol Harum).

De flesta av Michael Saxells låtar kan placeras i countryfacket, samtidigt som Michael har en egenartad förmåga att göra melodier med ett personligt hjärta men utan kläder – låtarna kan kläs i nästan vilken sorts musik som helst och fortfarande vara personliga.

Jalle Lorensson behöver knappast presenteras (för någon annan än Michael). Så lite kort, bara: En av två ständiga och eviga medlemmar i Wilmer X (om nu bandet finns eller inte finns längre), har också spelat munspel med bluesgitarristen och gitarristen Jan-Eric ”Fjellis” Fjellström (tyvärr död i förtid 1999) och likaså gitarristen och sångaren Pontus Snibb.

Jalle spelar blues. Men det är inte hela sanningen, blott inledningen. Också med Jalle Lorensson är det lite grann som med Michael Saxell. Han har sitt eget sätt att spela bluesmunspel. Jalle kan spela med vilka musiker som helst från vilken genre som helst och få munspelandet att passa in – utan att förändra sättet att spela. Hur kan det komma sig?

– Det stämmer att så är det. Men varför jag kan göra det, svarar Jalle. Nej, det vet jag inte, det kan jag inte svara på. Det är bara nåt som finns där, nåt jag gör.

– Berätta nu, manar Michael. För det var väl häftigt.

– Jaja, visst. Jag spelar munspelssolo på Roxette-låten ”Dangerous”, som i USA låg etta på Cash Box-listan och tvåa på Billboard, säger Jalle.

Alla foton: Jennifer Saxell

På albumet ”Bara en vals” möts Michael Saxell och Jalle Lorensson. De presenterar country och blues för varann, tar åt sig och påverkas av varandras musik. Michael har gjort några låtar – ”Nu när jag har dig”, ”Fel sida av spåren” och ”Ett, tu, tre” – med mer blues i sig än någonsin förr.

– ”Ett, tu, tre” – som ju är en boogie – trodde inte jag att vi kunde spela, säger Jalle. Det skulle bara bli en kopia av Wilmer X. Men det gick. Om Wilmer spelat låten så hade det gått mer åt rockabilly. Med Michael på gitarr blev resultatet något helt annat. Jag måste spela upp låten för Nisse (som i Hellberg)…

– Jag tycker om att Michael också gjort en låt som ”Fel sida av spåren”. Det görs inte så många såna låtar nu för tiden, såna… ja, politiska sånger.

– Nej, säger Michael, det skrivs kanske inte så många såna texter. Men jag har bara gjort en sång om mig, min uppväxt, hur det kändes. Det var inte fattigt, gick ingen nöd på oss, men det var kännbart att bo i en liten lägenhet, min bror och jag sov i samma rum och våra föräldrar i vardagsrummet, när de andra i plugget bodde i stora villor.

– Just här, för det var just här, säger Michael, där vi sitter på en restaurang vid Ribersborgsvägen i Malmö, nära Bellevue och Limhamn, kändes det bokstavligen som att komma från ”fel sida av spåren”.

”Prärien av is” blev titeln på sången om huset på Köpenhamnsvägen i Malmö, som Michael Saxell alltså skrev i bilen på väg till först spelmötet med Jalle Lorensson.

– Vet inte hur jag fick till munspelet på den låten, säger Jalle. Det gick inte alls när jag testade hemma, men när jag kom till studion och satte på mig hörlurarna, då gick det, då lyckades det. Jag spelade rätt ur hjärtat utan att knappt veta vilka ackord det var i låten.

– Det var målsättningen också – att vi skulle spela som två 17-åringar, hugga på alla idéer som kom upp. När man är 17 år ser man inte till nästa idag och är man så gamla som vi, säger Jalle Lorensson, så vet man ju inte om man lever i morgon.

– Vi spelar både som 17-åringar, säger Michael Saxell, och med den äldre mannens svarta dörr.

Diskografi (urval)

Michael Saxell & Jalle Lorensson:
”Alltid en vals” (Egna Händer, 2008)

Michael Saxell:
”Wonky Windmill” (Egna Händer, 2005)
”Om Himlen och Österlen” (Egna Händer, 2007)

Keith Reid Project:
”The Common Thread” (www.rockville-music.de, 2008)

Jalle Lorensson / Wilmer X (valda med hjälp av Jalle):
”Djungelliv” (MNW, 1983)
”Teknikens under” (EMI, 1988)
”Mambo Feber” (EMI, dubbelalbum 1991)
”Den blå vägen hem” (EMI, 1997)
”Arkiv X” (EMI, box med fyra CD 2001)

Jalle med Fjellis Fjellström:
”Fjellis: Till och från en blå man” (Playground, dubbelalbum, 1999)
Här finns de få låtar som Jalle Lorensson hann spela in med gitarristen och sångaren Jan-Eric Fjellström.

Wilmer X-special:
”Jalle mår bra idag” /”Jalles boogie” (High Fidelity, 1997)
Singel, pressad i några enstaka ex, som Jalle fick i present på 40-årsdagen.

Roxette:
”A Collection Of Roxette Hits! – Their 20 Greatest Songs!” (EMI, 2006)
Bland annat ”Dangerous” med Jalle på munspel.

(Publicerat i Hifi & Musik 2008)

Lasse Stefanz på Kulla festplats

Det hände i våras. Thomas Deutgen, dansbandstok och programledare för radioprogrammet P4 Dans, ville skoja med mig. Han hade de nya albumen med Nisse Hellberg och Lasse Stefanz i datorn och växlade – snabbt! – från en låt med den ena till en låt med den andra. Det lät mer än snarlikt. När det sjöngs så kände jag förstås igen Nisse Hellberg respektive Olle Jönsson, sångare i Lasse Stefanz. Men i instrumentala partier?

På bägge spelas country, rock och boogie.  Ändå klassas ett album som riktig rockmusik, medan det andra ju är sån där dansbandsmusik (= musikalisk kiosklitteratur). Men vilken var vilken? Varför hade jag så svårt att höra skillnaden? Kanske inte är någon större skillnad, annat än i mytologin, i mina (och dina?) fördomar…

I sommar har Lasse Stefanz-albumen ”Röd Chevrolet” (2004), ”Pickup-58”(2006), ”Vagabond” (2007) och ”Rallarsväng” (2008) samt dubbelsamlingen ”40 ljuva år!” snurrat i bilens CD-spelare. Musiken blir allt tuffare, år för år och skiva för skiva. På det nya albumet har just Nisse Hellberg bidragit med ett par låtar. Så nu kan det vara dags att avmytologisera några fler fördomar om dansband.

Det finns ingen dansbandsmusik, i betydelsen att dansband skulle spela en viss sorts musik. Bara att lyssna på några skivor med Lasse Stefanz räcker för att konstatera det: en blandning av lugna och snabba låtar, schlager, country och rock´n´roll, nyskrivet på svenska och amerikanska covers.

Vad som krävs är att det måste gå att dansa till låtarna: bugg eller dansbandsfoxtrot, lekfullt och nära intill. Men det är ändå fel att det skulle vara bruksmusik att dansa till men aldrig lyssna på – att texterna saknar betydelse, deras enda funktion är att vara ord som kan sjungas.

Danbandet Lasse Stefanz (från vänster): Anders Pettersson, Gunnar Nilsson, Lasse Sigfridsson, Hasse Sigfridsson, Christer Ericsson och Olle Jönsson. Foto: Birgitta Olsson

Jag åker till Kulla festplats på Österlen för att fortsätta mina studier på dansbanan. Kvällens dansband är Lasse Stefanz. ”Förut tyckte jag inte texterna var viktiga”, säger Olle Jönsson. ”Men jag har ändrat mig. Numera, när det skickas nya låtar, läser jag alltid texterna mycket noga.”

Har inte låttexterna förändrats också? Allt oftare verkar de handla om kärlek som tagit slut, om människors ensamhet.” Tårar från himlen”, ”Ta den tid du behöver”, ”Innan allt är för sent” och ”När skuggorna faller” är bara några låtar med grundstämning sorg (och lite hopp). Kan det spegla en förändring i samhället, i människors liv? ”Det kanske är mig som texterna speglar”, säger Olle Jönsson. ”Kärleken är inte alltid så lätt.”

En sista myt handlar om publiken, i singular. Det stämmer inte heller att dansbanden skulle ha sin egen, särskilda publik. Lasse Stefanz förra album, ”Vagabond”, har sålt över 100 000 exemplar! Det måste bero på att dansband har en äldre publik som inte fildelar utan fortfarande köper skivor. Trodde jag, tills jag upptäckte att också Lasse Stefanz-skivorna kan laddas ner olagligt via Pirate Bay.

På Kulla festplats finns alla åldrar och sorter: från nyfödda och så långt upp man kan gå, stå och dansa, en möhippa, någon MC-klubb, sommar-08:or och lokalbefolkning, precis-nedanför-rumpan-tajta klänningar, kavajer och byxor, jeans och t-tröjor.

Lasse Stefanz ser ut som sin publik: mest jeans, någon i kortbrallor, en brunbränd och en solskygg. Sångaren Olle Jönsson har en gul t-tröja med papegojor och på armen anas en tatuering med de inledande tonerna ur ”De sista ljuva åren” (dansbandets största hit). De byter om till Waylon Jennings-svarta cowboykläder och går upp på scenen. Någon takt in i första låten, ”Blueberry Hill”, är banan full med dansande.

 (Tryckt i LO-Tidningen 2008)