Rockiga Schlagerfoton

Redan gråskalan, inga photoshoppade färgbilder utan handkopierat i svartvitt, betonar tidsresan: bakåt till 1970-talet och framåt igen in i 80-talet.

Ingen fotobok och fotoutställning i betydelsen att fotografin står i centrum – eller fotografen – utan det handlar om tiden och dess stämning. Ett slags noteringar om rockmusikens förhållande till just sin tid.

Iggy Pop, Köpenhamn 1977.Affisch till Mats Bäckers rockftotoutställning och även omslag till boken.

Idag ägnar sig Mats Bäcker åt att fotografera teater, opera och dans. För några år sen var jag på en utställning med hans dansbilder på Dansens hus i Stockholm.

Digitala färgfoton och fantastiskt! Perfekt teknik och vilken känsla! Ingen tvekan att han är en bättre fotograf idag. Fattas bara, på 70-talet hade han precis blivit klar med fotoutbildningen på Värnhemsskolan i Malmö.

Mats Bäckers nya bok heter ”Raw Power” (Norstedts) och har ett av hans bästa rockfoton på omslaget: en barbröstad Iggy Pop sticker fingret i luften. Samtidigt visas fotona på Fotografins rum/Malmö museum och Zimmerdals i Lund.

Bläddrade och tänkte: ojämnt. Det gäller både kvalitet och stil.

Joe Strummer , Arlöv 1977.

Omslagsfotot är en klassiker, taget i exakt rätt tusendels sekund. Övriga foton på Iggy Pop? Tja, sådär.

Jämför scenfotona av The Jam och Tom Robinson, bägge från Malmö (1977 respektive -80). Det förstnämnda togs rakt på, inget märkvärdigt; det andra är skarpt och oskarpt på samma gång med mycket stämningsskapande luft.

Han testade, vidareutbildade sig själv. Därför kunde resultatet bli olika. Tidiga foton togs till musikrörelseorganet Musikens Makt, de senare till rocktidningen Schlager.

Men strunt i det – ja, faktiskt. När jag återser fotona på Malmö museum så kan ett mindre bra foto ha blivit ett av de bästa. Sammanhang och situation, papper eller vägg, förändrar ens intryck. Det är fascinerande.

Kalle Pedal och Pågarna, Lund 1977. 

Särskilt i Malmö är det överfullt med foton. Många stora också, uppblåsta så kornen blivit (nästan) knytnävsstora. Det är bra! Det bidrar till känslan av att befinna sig i förfluten tid.

Några foton var jag med när de togs. Mats och jag jobbade tillsammans ibland. Som när Joe Strummer bodde på motorhotellet i Arlöv (1977) och när det var presskonferens med Marianne Faithfull på Kockska krogen i Malmö (1980).

Några av de bästa fotona berodde på en tillfällighet (eller olycka i arbetet), berättar han i boken. Två exempel: Eva Dahlgren och Henrik Venant (bägge 1982).

Han tog tusen porträttbilder tills Eva Dahlgren tröttnade och lekte med fotografen. Hastigt försvann hon ur bilden. Omslag på Schlager, förstås!

David Bowie, Bryssel 1983. Samtliga foton: Mats Bäcker.

Henrik Venant-fotot skulle kopieras efter en lurvig kväll. Matte råkade ta fel framkallningsvätska. Alla gråskalor försvann. Han fick en blixtidé: negativet sköljdes omväxlande i hett och kallt vatten. En ny sorts gråskala uppstod. Också ett Schlager-omslag!

Å andra sidan var det ju fotografen som både orsakade och tillvaratog tillfälligheten/olyckan. Också sånt är en bra egenskap för en fotograf.

Fler foton: Kal P Dal, Fiendens Musik, Thåström, ABBA, Garboschock, Niels Jensen, Rolling Stones, Lou Reed, Grace Jones, Per Gessle, Ulf Lundell, U2, David Bowie…

(Ystads Allehanda 2012)

Året som gick i Skåne med omnejd

1) Medan det gnälls och skälls på den dåliga – ja, usla – svenska kriminallitteraturen så har fler svenska deckardebutanter, nämligen hela tre stycken, av högre kvalitet än på länge presenterat sig år 2010: Anders De La Motte med IT-thrillern ”[geim]”, Elias Palm med den kvinnliga rättsläkardeckaren ”Corpus delicti” och – inte minst – Christoffer Carlsson med ”Fallet Vincent Franke”, en blandning av gangsterroman och modern noir.

2) Vart jag än styrde mina steg och vände mina öron (Maria Anderbergs releasekonsert på S:t Gertrud, Nils Bondessons debutalbum och Richard Lindgrens spelning på Palladium) så nog fanns Jon Eriksson där och spelade lika rootsy som spejsad akustisk dobro, elektrisk steel och på den sistnämnda konserten också elgitarr – likt en annan Pål Wikén i toppform. Utan tvekan årets skånska musiker!

Numera traditionellt skånskt jul- och vinterväder, som det verkar. Fotot togs i fjol men det ser likadant ut i år. Foto: Birgitta Olsson.

3) Blott tre exempel på alla personliga, olika och bra sångpoeter som finns i Skåne: debutanten Edda Magnason, Maria Anderberg och Ola Magnell, som gav ut varsitt album med egna sånger. Fast allra bäst var sångpoeten Anna Hertzman som med sin konsert på Palladium visade att hon hör hemma i samma klass som Kajsa Grytt och Annika Norlin, både vad gäller genre och kvalitet.

4) Ett allt mer och större kulturcentrum: Österlen. I år har jag berikat mig kulturellt med Edda Magnason (Bromma kyrka), ”Tjusan” (konstteater i Simrishamn), Lena Viredius (konstpåskrundan), Torsson (skånsk bonnastomp i Garaget, Hammenhög), ”Carola & jag” (teater i Sjöbo), ”Songs of Insanity” (dataopera på Ystads konstmuseum), Kris Kristofferson (countrysångpoesi vid Kronovalls slott), Vesa-Pekka Rannikko (Galleri Wallner, Simris)…

5) Till årets skånska bokförlag utnämns Roos & Tegnér, som bland annat gett ut Jan Hemmels prisbelönta bok ”Skånska brott”, Kalle Linds bok om 70-talets proggböcker och Larz Lundgrens rapporter från sina möten med alla kändisar och en okändis. På andra plats kommer Kira förlag med ”Raka rör”, boken om rocklegenden Kalle Pedal från Arlöv.

(Kvällsposten 2010)

Arbetarhjälten Kalle Pedal (1949-85)

Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren
Raka rör – Historien om Kal P. Dal
(Kira förlag)

Med boken ”Raka rör” har Peter Dahlqvist och Jeanette V. Rosengren rest ett äreminne över Karl-Göran Ljunggren (1949-85), mer känd som Kal P Dal eller Kalle Pedal.

Boken kunde inte ha börjat bättre. Läsarna bjuds på en tur genom dagens och gårdagens Arlöv med Bitte Ljunggren Eek, syster till Kalle, som guide. Det blir en stämningsfull tillbakablick på den miljö – den arbetarmiljö, ska betonas – som födde en skånsk slashas med mottot att rocka röven av hela Sverige.

Även om mycket är rivet och borta idag, både Regal, biografen som blev fritidsgård för traktens popband, och SJ:s bostadshus, där Bitte och Kalle växte upp mellan spåren (pappa var stins). Fast farfars och farmors hus på Hedgatan står kvar, också grinden är densamma. Vid parkeringsplatsen, där Wagonfabrikens anställda förut hade prunkade trädgårdar, finns Kal P Dals gata.

”Raka rör – Historien om Karl P Dal” är en såndär tjock, maffig artistbiografi och minnesbok, som de största rocklegenderna brukar ägnas. Dahlqvist och Rosengren har pratat med bandets medlemmar, andra musiker och artister, familjen, vänner och bekanta.

Här finns citat från intervjuer med Kalle (vilka strax förvandlades till ”The Kal P. Dal Show”), tidningsklipp och inte minst mängder med bilder, såväl ur familjealbumet som pressfoton. Per Sinding Larsen har skrivit förordet och Olle Berggrens minnesord har tryckts på nytt.

Kalle Pedals biografi växer fram som ett pussel. Ibland kolliderar bitarna, försöker tränga sig ner på samma plats. Så blir det när en biografi byggs på många olika personliga minnen, eftersom människor ju minns så olika. Men jag tycker det är kul, det också. Resultatet har blivit en levande biografi över en människa som berörde så många och så starkt att han fortfarande lever i deras – våra – minnen.

Tusen anekdoter återberättas, vissa nog mer sanna än andra. Som att Kalle Pedal egentligen var döpt till Carl Sven-Göran. Men inte kunde han väl heta Sven-Göran, anä, menade faster Elsa och döpte om honom hemma i vasken, till Karl-Göran.

Eller när Kalle med band inte fick spela på folkfesten i Malmö för att ”vi var inte kommunistiska nog”, enligt Kalle. Då körde de ändå till folkfesten med orkesterbilen och när det var slutspelat för kvällen så bar de upp instrumenten på scen och gav en extrakonsert.

Här finns också uppgifter som fördjupar bilden av Karl-Göran Ljunggren. Till exempel kontrasten mellan Kalle Pedals populära närradioprogram, sänt på Skånepartiets frekvens, och att han var gift med en invandrare. Eller tiden som FN-soldat i Sinaiöknen.

Redan på sidan 12, bredvid fotot av Kalle och bandet med en Koskenkorva i en raggarbil, har texten till titellåten Raka rör dragits upp i stor stil. Det får mig att förstå något som jag inte begrep förut – att Karl P Dal var en rockpoet.

Ja, ordagrant. Kalle Pedal lånade och stal amerikanska/engelska melodier och inspirerades av originaltexterna till att på fonetisk skånska med diverse slangord dikta egna texter som placerades i Arlöv med omnejd. Raka rör-texten är i klass med Bruce Springsteens skildringar av gänget på gatan.

Nog kunde han vara glyttigt påfrestande men Kalle skrev också allvarliga, proletära och faktiskt politiska texter. Som låtarna om Jonnie och Tuffe Sven, ett par killar det gick snett för. Min egen Kalle Pedal-favorit handlar om de ”arbetarhippiesar” som samlades nere vid AF, alltså Lunds studenthus. Likt en skånsk Lou Reed har Kalle uppmärksammat ett annat Lund, arbetarstaden Lund.

Mitt starkaste minne är från en musikfest vid Möllan i Arlöv, där jag skulle intervjua en motvillig Kalle Pedal till Musikens Makt. Varken Kalle eller MM:s redaktion tyckte det var en bra idé. Men det tyckte jag, det hävdade jag, det krävde jag. Också Kalle Pedal hörde hemma i den progressiva musikrörelsen. Punkt.

Det finns många sorters arbetarhjältar. Den rockande slashasen Karl-Göran Ljunggren från Arlöv var a working class hero; på sitt sätt.

(Något kortare i Kvällsposten 2010)