Etikettarkiv: Peter LeMarc

Ett fan som i fanzine, fortfarande

Jan Gradvall
Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
(Albert Bonniers)

musikbok_be_ jangradvall litenTiteln ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” kommer från Lars Winnerbäck-låten ”Söndermarken”.

En samling tidnings/tidskriftstexter (1993 och framåt) av en nu medelålders fanzineskribent. Jo, för mig har Jan Gradvall förblivit ett fan som i fanzine. Kunnigare i musik och skickligare på att skriva men ändå samma skribent som när han gav ut fanzinet Jörvars Gosskör.

Jag uppskattar hans vilja – lusten – att varje dag och stund hitta något ännu nyare och annat att skriva om. Nyfikenheten, som får honom att bredda sig från popmusik till populärkultur. Här finns till exempel intervjuer med nämnde Winnerbäck, Maria McKee och Peter LeMarc – men också ett reportage om vin och en text om tidningsredaktioner.

Dessutom hamnar musiktexterna ofta i vad som skulle kunna kallas vid sidan om men inte är det – utan förutsättningen för och följden av musik. Det är folkbildande texter.

Samtidigt som där finns en ton av samförstånd: känslan att texterna kunde vara content marketing, användas i marknadsföringssyfte av de som intervjuas/omskrivs.

Det handlar inte om att ställa oförskämda frågor eller ens ifrågasätta. Men gör så här – läs intervjun med Benny Andersson.

Är det just dessa frågor som du skulle vilja ha svar på? Själv hade jag velat ställa 100 andra frågor, som jag tror skulle få Benny att komma närmare läsaren/lyssnaren.

Så jag läser Jan Gradvall med nöje och viss skepsis. En bra skribent – men ingen journalist.

(Hifi & Musik 2014)

Annonser

Kvinnocountry på svenska

Nej, Christina Lindberg är ingen dansbandssångerska. Det bara råkade bli så.

Hon fick en kassett med en låt och en förfrågan om hon ville vara med och sjunga. ”De sista ljuva åren”, som hon gjorde tillsammans med dansbandet Lasse Stefanz, låg på Svensktoppen i 65 veckor.

Titeln på det nya soloalbumet, ”Hemma igen” (Frituna), stämmer precis. Nu är Christina hemma igen: hemma i Skåne, hemma med familjen (man och dotter) och så har hon återvänt till countrymusiken.

– Pappa lyssnade på Hank Williams-skivor och gjorde egna countrylåtar. Och Emmylou Harris har varit min idol sen jag var sååå liten, säger hon och visar med handen.

Vad är skillnaden mellan dansbandsmusik och country?

– Både melodierna och texterna kan vara ganska lika. Det handlar ofta om hjärta och smärta. Men country är liksom mer på allvar. Hjärtat blöder på riktigt.

Christina Lindberg sjunger Kris Kristoffersons ”Help Me Make It Through The Night” i Bingolotto.

”Hemma igen” innehåller svenska countrylåtar av Peter LeMarc, Staffan Hellstrand, Nisse Hellberg med flera. Låtarna är specialskrivna för Christina och, i något fall, om henne. ”En ängel följer i ditt spår” av Marianne Flynner är ett exempel.

– Vi satt och pratade om barnen och släkten. Sen skrev Marianne en text om min mormor och mig och min lilla dotter.

I USA finns det countrysångerskor – Pam Tillis, Patty Loveless, Faith Hill, Mary Chapin Carpenter och många fler – som sjunger kvinnocountry. Sångerna handlar om både ljuv och bitter kärlek, skilsmässor och otrogna knölar till män.

Också Christina Lindberg sjunger kvinnocountry. Men texterna har inte skrivits av någon kvinna – utan av Dan Hylander.

– Vilken poet han är! I ”Fläderblomsvin” har han lyckats formulera exakt hur det känns när kärleken går ifrån en, säger Christina och sjunger: ”Tiden lindrar och söver…”

En annan Hylander-text, ”Jag vet vart jag vill (när jag kommer fram)”, handlar om en kvinna som lämnar sin man med ett avskedsbrev på köksbordet.

– Dan vet faktiskt hur en kvinna kan känna sig. Otroligt.

I skrivögonblicket repeterar Christina Lindberg med sin nya kompgrupp.

Hon sätter ihop en låtlista med amerikansk country och lite rock’n’roll, ett par av pappas låtar, ”De sista ljuva åren”, förstås, de svenska countrylåtarna från det nya albumet och några sånger som hon gjort själv men inte vågade ha med på albumet.

Sommarens turné blir en resa hemifrån och hem: från barndomen till vuxenlivet.

– Det är som om jag sjunger ur min dagbok, säger Christina.

(Femina 1997)

MNW fyller 40 år

MNW omslag 2Nu börjar MNW 40-årsjubilera. I veckan damp det ner en packe återutgivningar m m i posten. T ex albumet »Retur Waxholm« där nyare artister tolkar äldre låtar från MNW:s plattor. Som att Johan Johansson kör en av de bästa progglåtarna någonsin – smart val! – nämligen »Vårdsjuk blågul fanblues« (fast nog var det Ingemar Nilsson som gjorde både text och melodi till den låten och inte hela Smutsiga Hundarna, utan Ingemar?). Plura Jonsson tolkar Mats G Bengtsson också, Love Antell tolkar Contact och Kajsa Grytt gör en enorm version av »Gunga bergets topp« (Babylon Blues/Stry). Bl a. Fast allra roligast och bäst är kanske Jonas Kullhammars inspelning av »Badidoom« (från Archimedes Badkar).

Dessutom är Contact-LPn »Hon kom över mon« återutgiven igen – och nu med en extra CD: »Nobody Wants To Be Sixteen«, alltså Contacts debut-LP för första gången på CD. Den kom sent, 1970, men jag räknar den till 60-talets svenska pop – och det är en av de bästa plattor som gjordes då. (Jag har dessutom ända sen 1970 också tyckt att det här är Contacts bästa LP, men det är ju jag.)

Någon föreslog att jag skulle sätta ihop en MNW-topplista, det klarar jag inte. Om den inte får bli så här lång förstås och onumrerad. En väldans massa plattor som jag gillar på MNW-etiketten:

Gunder Hägg: ”Tigerkaka” (1969)
NJA: ”Hör upp allt folk” (1970)
Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (1970)
Kim Fowley: ”The Day The Earth Stood Still” (1970).
Gläns över sjö & strand: ”Är du lönsam lille vän” (1970)
Atacama: ”Arriba quemando el sol” (1971)
Love Explosion: ”Love Explosions bästa låtar” (1971)
Södra Bergens Balalajkor: ”Södra Bergens Balajkor” (1971)
Hoola Bandoola: ”Vem kan man lita på?” (1972),
Rolf Lundqvist /Arbete & Fritid: ”Slottsbergets hambo å andra valser” (1972)
Eric Bibb: ”Ain´t It Grand” (1972),
Charlie & Esdor: ”Grönt är skönt” (mini-LP)
Arbete & Fritid: ”Abete & Fritid” (1973),
Göran Persson: ”Blir jag sen spelkarl” (1973)
Nationalteatern: ”Livet är en fest” (1974)
Olika kvinnliga artister: ”Tjejclown” (1974)
Risken Finns: ”Hästgryta” (1975),
Avgrunden: ”Nu närmar vi oss… Avgrunden” (1975)
Wille Toors: ”Natt vid Skvaltkvarn” (1975)
Spjärnsvallet: ”Spjärnsvallet” (1976)
Archimedes Badkar: ”Tre” (1977),
Anita Livstrand: ”Mötet” (1978)
Styrbjörn Bergelt: ”Tagelharpa och videflöjt” (1979)
KSMB: ”Auktion” (1980)
Commando M Pigg: ”Commando M Pigg” (1981)
Tant Strul: ”Amazon” (1983)
Babylon Blues: ”Babylon Blues” (1985)
Peter LeMarc: t ex ”Marmor” (1986)
Stefan Sundström: ”Hå hå ja ja” (1993)
Olle Adolphson: ”Älskar inte du mig då” (1994)
Montys Loco: ”Guess It´s Fine” (2000)
Rolf Wikström: t ex ”Allting förändras” (2001)

Boxar:
”Föregångare – Sveriges Radios dokumentära folkmusikinspelningar 1949-1967” (1993)
”100 svenska visor 1965-1995”

Peter LeMarc sjunger och berättar

LeMarc skivaPeter LeMarc är dubbelt – eller trippelt – aktuell. Både med boken ”100 sånger & sanningen bakom dem” (Norstedts) och den dubbla CD-samlingen ”LeMarc Klassiker” (MNW).

Och dessutom med anledning av att det progressiva skivmärket MNW fyller 40 år och firar med ett antal separata återutgivningar och samlingar ur katalogen samt med boken  ”Ljud från Waxholm 1969 – 2009” (MNW). Också boken, som kommer i mitten av oktober, innehåller flera CD-samlingar på olika teman som ska spegla all den musik som MNW spelat in och gett under de 40 åren.

Sångboken är både snygg och bra. Peter LeMarc gör ju oftast enkla men smarta låtar, ackordmässigt och musikaliskt, så amatörgitarristen Eriksson kan lätt spela och sjunga de flesta. Dessutom har LeMarc – en riktigt bra skribent – kommenterat både låtar och inspelningsförhållandena (t ex på MNW) för olika skivor.

Dubbelsamlingen går för fullt i bilen just nu (se mer nedan).  Peter LeMarc såg till att låtarna remastrades så ljudmässigt låter det bättre än någonsin. Samlingen sträcker från MNW-tiden  och framåt. (Jag tycker ju att LeMarc skulle gå ännu längre tillbaka men det tar vi en annan gång.)

MNW… Ja, nu har jag upprepat MNW så många gånger! Förvånande eller inte så var det faktiskt på proggbolaget MNW som Peter LeMarc hörde hemma halva 80- och hela 90-talet. Som han sa till mig i telefon: ”Jag skrev också politiska sånger.”

Som sagt, hur han hade det på MNW kommenterar LeMarc lite lågmält i sin sångbok.

Följande text, som handlar om mitt, högst personliga möte med Peter LeMarcs sång, sånger och musik, har hämtats ur ett grovmanus till en av de texter som jag skrev till MNW:s ovannämnda jubileumsbok. (Den slutgiltiga texten blev lite annorlunda.)

———————————————————————————————————————-

LeMarc bok

Peter LeMarc brukar ännu mindre än Wilmer X räknas som ”MNW-artist”. Men det är han verkligen! Han växte upp på MNW. Då menar jag förstås musikaliskt, på skivmärket.

Det var på MNW som Peter LeMarc började hitta, utforska och använda – ”utnyttja” – sin personlighet. Här inleddes förvandlingen från pop- till soulsångare: en egenartad svensk soulsångpoet, som också personligen, som individ, människa och man, växte upp i sin soulsångpoesi. Han blev – allt mer – sina sånger. Det var också på MNW, fr o m den självbetitlade LP:n (1987), som Peter LeMarc blev en stor, publikkär svensk artist vars skivor sålde guld och platina.

För mig vet jag precis när – och var – jag öppnade öronen för Peter LeMarc,  rättare sagt en av hans låtar. Också det var 1987. Efter tre LP-skivor kom han till MNW för att göra sin fjärde LP, ”Marmor” (1986). Jag hade förstås hört alla fyra men  ingenting fastnade och fick mig att vilja lyssna om och om igen. Inte heller den följande, femte LP:n fastnade jag för – som album, i sin helhet – utan det var en enda låt, den finns både på LP:n och kom på singel, som fick mig att spärra upp öronen när jag som så ofta satt i bilen på väg mellan Malmö och Vollsjö.

Plötsligt hördes ”Vänta dig mirakel” i bilradion. Ja, det var nästan som om den sökte mig, för sen verkade just den alltid spelas på radion när jag körde bil. En närmast perfekt låt. En lika perfekt som typisk Peter LeMarc-låt. ”Vänta dig mirakel” skulle i mina öron bli en prototyp och mall för kommande Peter LeMarc-låtar. En sång ur hjärtat, själen och livet till några få ackord som upprepas. En sann sång; sångpoeten skildrar sig själv. Åtminstone kunde man = jag inte tro annat. Både rösten och orden balanserar så rätt mellan verklighet och poesi, det banala och det sanna.

För mig blev Peter LeMarc – där och då – en sångpoet som förvaltar livet i sitt hjärta, låter upplevelser och erfarenheter passera genom sin själ innan orden skrivs på papper och får en melodi, sjungs och spelas. ”Vänta dig mirakel” är svensk soulsång i dubbla betydelser.

Peter LeMarc skulle göra många fler album på MNW (och nu räknar jag enbart original- och studioalbum): ”Närmare gränsen” (1988), ”Välkommen hem!” (1990), ”Sången dom spelar när filmen är slut” (1991), ”Det finns inget bättre” (1992), ”Bok med blanka sidor” (1995) och ”Nio broars väg” (1997). Likadant med allihop, inget har fastnat. Nej, jag minns dem knappt.

lemarc_peter_1 Foto Pär WickholmInte heller när  jag nu återhör albumen tycker jag mer om något än något annat. Ändå måste jag ha lyssnat på dem när de kom, ofta och mycket, för vissa spår hinner knappt starta förrän också en LeMarc-jukebox går i gång. Jag kan sjunga låtarna, kända som mindre kända, rätt igenom, varje ord.

Foto: Pär Wickholm

T ex ”Liten vän” (1986), ”Jag ska gå hel ur det här”, ”Hur hjärtat jämt gör som det vill” och förstås ”Vänta dig mirakel” (1987), ”Sång för april”  (1988), ”Hur man älskar en sargad själ” och ”Ett troget hjärta” (1990), ”Sången dom spelar när filmen är slut” och självklart ”Little Willie John” (1991), ”Under din kjol” och ”Lycklig idiot” (1992), ”Ett sätt att älska, tusen sätt att gå” (1995), ”Små simpla ting”, ”Jag försöker lära mej att älska dej” och ”Du och jag mot världen” (1997).

Oj, vilken samlings-CD jag kunde sätta ihop! Peter LeMarc är de enstaka sångernas poet, för mig. Ska jag ändå plocka ut en LP så blir det ”Marmor”, den allra första för MNW. Inte bättre än de andra men där startar det. Pop- och rocksångaren har fått en ny kompis, som kan heta Otis Redding. Både tempot och röstläget sjunker. Peter LeMarc börjar ana sig själv, vågar lita mer på den han nog är. 

(Ur grovmanuset till MNW:s jubileumsbok 2009)

PS. MNW arrangerar jubileumsfest på Strand i Stockholm den 14 oktober.