Peter LeMarc är dubbelt – eller trippelt – aktuell. Både med boken ”100 sånger & sanningen bakom dem” (Norstedts) och den dubbla CD-samlingen ”LeMarc Klassiker” (MNW).
Och dessutom med anledning av att det progressiva skivmärket MNW fyller 40 år och firar med ett antal separata återutgivningar och samlingar ur katalogen samt med boken ”Ljud från Waxholm 1969 – 2009” (MNW). Också boken, som kommer i mitten av oktober, innehåller flera CD-samlingar på olika teman som ska spegla all den musik som MNW spelat in och gett under de 40 åren.
Sångboken är både snygg och bra. Peter LeMarc gör ju oftast enkla men smarta låtar, ackordmässigt och musikaliskt, så amatörgitarristen Eriksson kan lätt spela och sjunga de flesta. Dessutom har LeMarc – en riktigt bra skribent – kommenterat både låtar och inspelningsförhållandena (t ex på MNW) för olika skivor.
Dubbelsamlingen går för fullt i bilen just nu (se mer nedan). Peter LeMarc såg till att låtarna remastrades så ljudmässigt låter det bättre än någonsin. Samlingen sträcker från MNW-tiden och framåt. (Jag tycker ju att LeMarc skulle gå ännu längre tillbaka men det tar vi en annan gång.)
MNW… Ja, nu har jag upprepat MNW så många gånger! Förvånande eller inte så var det faktiskt på proggbolaget MNW som Peter LeMarc hörde hemma halva 80- och hela 90-talet. Som han sa till mig i telefon: ”Jag skrev också politiska sånger.”
Som sagt, hur han hade det på MNW kommenterar LeMarc lite lågmält i sin sångbok.
Följande text, som handlar om mitt, högst personliga möte med Peter LeMarcs sång, sånger och musik, har hämtats ur ett grovmanus till en av de texter som jag skrev till MNW:s ovannämnda jubileumsbok. (Den slutgiltiga texten blev lite annorlunda.)
———————————————————————————————————————-
Peter LeMarc brukar ännu mindre än Wilmer X räknas som ”MNW-artist”. Men det är han verkligen! Han växte upp på MNW. Då menar jag förstås musikaliskt, på skivmärket.
Det var på MNW som Peter LeMarc började hitta, utforska och använda – ”utnyttja” – sin personlighet. Här inleddes förvandlingen från pop- till soulsångare: en egenartad svensk soulsångpoet, som också personligen, som individ, människa och man, växte upp i sin soulsångpoesi. Han blev – allt mer – sina sånger. Det var också på MNW, fr o m den självbetitlade LP:n (1987), som Peter LeMarc blev en stor, publikkär svensk artist vars skivor sålde guld och platina.
För mig vet jag precis när – och var – jag öppnade öronen för Peter LeMarc, rättare sagt en av hans låtar. Också det var 1987. Efter tre LP-skivor kom han till MNW för att göra sin fjärde LP, ”Marmor” (1986). Jag hade förstås hört alla fyra men ingenting fastnade och fick mig att vilja lyssna om och om igen. Inte heller den följande, femte LP:n fastnade jag för – som album, i sin helhet – utan det var en enda låt, den finns både på LP:n och kom på singel, som fick mig att spärra upp öronen när jag som så ofta satt i bilen på väg mellan Malmö och Vollsjö.
Plötsligt hördes ”Vänta dig mirakel” i bilradion. Ja, det var nästan som om den sökte mig, för sen verkade just den alltid spelas på radion när jag körde bil. En närmast perfekt låt. En lika perfekt som typisk Peter LeMarc-låt. ”Vänta dig mirakel” skulle i mina öron bli en prototyp och mall för kommande Peter LeMarc-låtar. En sång ur hjärtat, själen och livet till några få ackord som upprepas. En sann sång; sångpoeten skildrar sig själv. Åtminstone kunde man = jag inte tro annat. Både rösten och orden balanserar så rätt mellan verklighet och poesi, det banala och det sanna.
För mig blev Peter LeMarc – där och då – en sångpoet som förvaltar livet i sitt hjärta, låter upplevelser och erfarenheter passera genom sin själ innan orden skrivs på papper och får en melodi, sjungs och spelas. ”Vänta dig mirakel” är svensk soulsång i dubbla betydelser.
Peter LeMarc skulle göra många fler album på MNW (och nu räknar jag enbart original- och studioalbum): ”Närmare gränsen” (1988), ”Välkommen hem!” (1990), ”Sången dom spelar när filmen är slut” (1991), ”Det finns inget bättre” (1992), ”Bok med blanka sidor” (1995) och ”Nio broars väg” (1997). Likadant med allihop, inget har fastnat. Nej, jag minns dem knappt.
Inte heller när jag nu återhör albumen tycker jag mer om något än något annat. Ändå måste jag ha lyssnat på dem när de kom, ofta och mycket, för vissa spår hinner knappt starta förrän också en LeMarc-jukebox går i gång. Jag kan sjunga låtarna, kända som mindre kända, rätt igenom, varje ord.
Foto: Pär Wickholm
T ex ”Liten vän” (1986), ”Jag ska gå hel ur det här”, ”Hur hjärtat jämt gör som det vill” och förstås ”Vänta dig mirakel” (1987), ”Sång för april” (1988), ”Hur man älskar en sargad själ” och ”Ett troget hjärta” (1990), ”Sången dom spelar när filmen är slut” och självklart ”Little Willie John” (1991), ”Under din kjol” och ”Lycklig idiot” (1992), ”Ett sätt att älska, tusen sätt att gå” (1995), ”Små simpla ting”, ”Jag försöker lära mej att älska dej” och ”Du och jag mot världen” (1997).
Oj, vilken samlings-CD jag kunde sätta ihop! Peter LeMarc är de enstaka sångernas poet, för mig. Ska jag ändå plocka ut en LP så blir det ”Marmor”, den allra första för MNW. Inte bättre än de andra men där startar det. Pop- och rocksångaren har fått en ny kompis, som kan heta Otis Redding. Både tempot och röstläget sjunker. Peter LeMarc börjar ana sig själv, vågar lita mer på den han nog är.
(Ur grovmanuset till MNW:s jubileumsbok 2009)
PS. MNW arrangerar jubileumsfest på Strand i Stockholm den 14 oktober.
Titeln ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” kommer från Lars Winnerbäck-låten ”Söndermarken”.
Nu börjar MNW 40-årsjubilera. I veckan damp det ner en packe återutgivningar m m i posten. T ex albumet »Retur Waxholm« där nyare artister tolkar äldre låtar från MNW:s plattor. Som att Johan Johansson kör en av de bästa progglåtarna någonsin – smart val! – nämligen »Vårdsjuk blågul fanblues« (fast nog var det Ingemar Nilsson som gjorde både text och melodi till den låten och inte hela Smutsiga Hundarna, utan Ingemar?). Plura Jonsson tolkar Mats G Bengtsson också, Love Antell tolkar Contact och Kajsa Grytt gör en enorm version av »Gunga bergets topp« (Babylon Blues/Stry). Bl a. Fast allra roligast och bäst är kanske Jonas Kullhammars inspelning av »Badidoom« (från Archimedes Badkar).
Erikssons kultursidor 