Nystart för Backafestivalen

Sveriges trevligaste musikfestival! har jag utbrustit varje sommar jag varit där på den backiga ängen bakom Tjörnedalagården på Österlen.

På en skala mellan fest och festival placerar sig Backafestivalen mitt emellan – ja, till och med något närmare folkfesten. Backafestivalen härstammar från 70-talets folkfester och spelmansstämmor.

Så mycket barn! Nej, inte heller har jag sett så många barn på någon annan musikfestival – inte ens på 70-talets musikfester. Backafestivalen är en familjefest med många aktiviteter för barnen, från en jonglerande clown till barnteater.

Publiken brukar vara välblandad också: övervintrade och nytillkomna gröna vågare (typ ekologiska rastahippies) och semesterfirare i fritidskläder alternativt vit blazer, svarta byxor och matchande vita skor och några findräkter.

Kortfilm från Backafestivalen 2011. Foto: Joen Bergenrud

Vilken trevlig festival! brukar också artisterna tycka. Finns det någon musiker och grupp som inte förvånats över det fantastiska mottagandet? Trots att de som spelar måste vara okända för de flesta i publiken.

Bra musik applåderas – oavsett vem som spelar. Så är det på Backafestivalen. Eller var.  För i år, den 13-14 juli, tas ett nytt steg för Backafestivalen. Det tredje steget…

Ska Backafestivalen, som fyller åtta år i sommar, kunna leva upp till sina tre ”M”, det vill säga Musik (oftast men inte alltid folk- och världsmusik), Mat och Miljö. Plus att jag vill lägga till ett stort ”B” – som i Barn.

Kort historik, steg 1: Det började vid Mandelmanns trädgårdar, på vars backar den första fest(ival)en ordnades år 2005. Efter två år tyckte familjen Mandelmann att det blev väl jobbigt när ägorna invaderades av besökare mitt i skördetiden.

Dags för steg 2: Backafestivalen flyttades till sin nuvarande plats på ängen vid Tjörnedala. Det var 2007.

Till nu i sommar, 2012, har Backfestivalen gjort sig beredd att ta sitt tredje steg. Ska Backafestivalen lyckas gå från ideellt till professionellt, klara av balansen mellan icke-kommersiellt och kommersiellt.

Det fanns bara två alternativ: lägga ner eller gå vidare. Med ideellt arbete är det ju så att det tar slut. Få människor orkar behålla sin entusiasm hur länge som helst och det kan vara svårt att hitta nya lokala entusiaster, år efter år.

Rörums BackaFestival Kulturförening, som stått bakom i sju år, orkade inte längre. Inte på egen hand, i alla fall. Det började gå ett rykte om att nästa år, 2012, blir det nog ingen Backafestival.

Då anmälde Petter Wickman sitt intresse för att vara ”producent och konstnärlig ledare”. Han hade erfarenhet som ordförande i Malmö Folk(musikförening) så nog bör han passa. Fast han är ju ingen lokal kraft utan kommer alltså från Malmö. De flesta övriga i årets arrangörsgrupp är inte heller lokala.

Ska han/de lyckas? Ja, det hoppas jag ju verkligen! Att Backafestivalen också många år framöver förblir en familjefest – snarare än musikfestival – dit man beger sig för att det är så trevligt, inte för att lyssna på speciella = kända artister och grupper.

Och för att man vet att bra musik blir det alltid, även om man aldrig hört talas om namnen i programmet…

”Okända” musiktips på Backafestivalen (13-14/7 2012)

Apolonia
Nutida världsfolkmusik från Malmö.
Klockan 24, fredagkväll

Väärt
Obeskrivbar folkpop från Malmberget. Favorit i repris!
Klockan 17, lördag

Kraja Extended
Kvinnliga vokalkvartetten Kraja från Umeå, nu med folkmusikorkester.
Klockan 20, lördag

Tall Dark Strangers
Modernt akustiskt hillbillysträngband från Malmö.
Klockan 21, lördag

Storskogen
Storskogsreggae från Hörby, folkligt, rockigt och psykedeliskt.
Klockan 22, lördag

Tips på workshop:

Lär dig spela ukulele, världens enklaste instrument! Ta med egen ukulele.
Klockan 10, lördag

(Ystads Allehanda 2012)

Rättsläkare som skriver rättsläkarkrimi: Elias Palm

Sen hösten 2011 har jag skrivit om krimi, även benämnt deckare, utifrån samhällsperspektiv på LO Tidningen / Krimi, numera Arbetet / Krimi. Intervjun med rättsläkaren Elias Palm är en av texterna som publicerats där. Om du vill läsa fler texter på Arbetet / Krimi så klicka HÄR.

——————————————————————————————-

Följande text har två alternativa rubriker: ”Den ofrivillige deckarförfattaren” och ”Ett passande jobb för en kvinna”.

I slutet av 90-talet, då Patricia D. Cornwells böcker om den kvinnliga amerikanska rättsläkaren Kay Scarpetta hade börjat få många läsare också i Sverige, skrev jag en artikel om ett par kvinnliga rättsläkare, den ena i Stockholm och den andra i Lund. Vi pratade om USA och Sverige, kriminalfiktionen och verkligheten.

Då var det ont om kvinnliga svenska rättsläkare, i verkligheten alltså. Medan de började bli allt fler också i svensk kriminalfiktion.

Internationellt hade Kay Scarpetta sällskap av Temperance Brennan, rättsmedicinsk antropolog hos den kanadensiska kriminalförfattaren Kathy Reichs. I TV-serien om kommissarie Morse kunde man se rättsläkaren Laura Hobson i Oxford. Senare har den amerikanska TV-serien ”Jordan” (om rättsläkaren Jordan Cavanaugh) tillkommit.

Vem som var först i Sverige har jag inte forskat efter men några författare som (spontant ur minnet) låtit kvinnor bli rättsläkare är Gösta Unefäldt, Helene Tursten och Åke Edwardson. Vid filmatiseringarna av böckerna bytte också Anna Janssons kvinnliga rättstekniker yrke till rättsläkare.

Elias Palm, rättsläkare och författare. Foto: JFK Photo.

Samt Elias Palm, som hittills gett ut två titlar, ”Corpus delicti” och ”Causa mortis” (bägge Ordfront), i en trilogi där Ella Andersson inte bara är rättsläkare på en anonym ort i Sverige utan dessutom huvudperson. När Palm inte skriver krimi så arbetar han också som rättsläkare, på Rättsmedicinen i Lund.

Krimi, förresten. Låt mig ta den här omvägen, för Elias Palm bekräftar min tes att många (de flesta? alla?) som skriver krimi har ett större syfte med författandet än att enbart skriva spännande kriminalhistorier. Palm tänkte inte ens skriva en krimi.

– Jag hade en idé, berättar han. Eller rättare sagt, jag hade upplevt någonting som jag ville skildra. Men var snäll och avslöja inte för mycket om intrigen…

– Tänk om man gav upp allting och bara försvann. För att börja om på nytt. Jag ville gestalta den känslan, som jag själv hade haft. Så jag skrev en roman och lämnade in till förlaget.

– Men, säger Palm, eftersom huvudpersonen var rättsläkare tyckte förlaget att det snarare borde vara en kriminalhistoria. Och undrade om jag skulle kunna förändra berättelsen mer åt det hållet. Egentligen var det inte så mycket som behövde skrivas om men spänningsmomenten blev något mer intensiva.

Döda människor, lik, våld, mord, blod, skalpeller och obduktioner…

Elias Palms debutkrimi: ”Corpus delicti”.

De flesta måste väl tycka att det är obehagligt att läsa sådana beskrivningar. Man kunde ju tro att författare väljer att ha en kvinna som rättsläkare för att få en balans mellan det hårda, tuffa och det kvinnliga som brukar anses stå för det mjuka. Men för Elias Palm var det inte så.

– Med tanke på mitt eget yrke, säger han, föll det sig naturligt att skriva om en rättsläkare. Och att jag valde att ha en kvinnlig rättläkare berodde dels på att läsaren inte skulle uppfatta huvudpersonen som ett alter ego och dels för att jag tyckte jag kunde skapa en spännande karaktär utifrån starka och komplexa kvinnor i min närhet.

Jag berättar för Elias Palm om de där intervjuerna jag gjorde för drygt tio år sen och så få kvinnor som då var rättsläkare i Sverige. När jag nu, år 2011, gick in på nätsidan för Rättsmedicinalverket, som de svenska rättsläkarna sorterar under, stod det kvinnonamn överallt!

– Idag är det ungefär fifty-fifty bland rättsläkarna. Ser man istället till de läkarstuderande som specialiserat sig på rättsmedicin så dominerar kvinnorna.

Hur kunde det bli så – och gå så fort?

– Eftersom det tidigare fanns få kvinnor bland rättsläkarna har man satsat på att försöka locka fler läkarstuderande kvinnor till rättsmedicinen. Och lyckats.

Det är inte så att unga kvinnor läser krimi, ser hur många kvinnliga rättsläkare som finns i romanerna och tycker det verkar vara ett intressant arbete?

– Till någon del kan det väl också vara så, säger Elias Palm. Och jag får väl erkänna, tillägger han, att jag läste Patricia Cornwell och nog blev lite inspirerad av Kay Scarpetta till mitt yrkesval.

En av de rättsläkare som jag intervjuade för cirka tio år sen hade inte Patricia Cornwell så jag gav henne några pocketar att läsa. Hon utbrast: ”Spännande. Men vilken stor skillnad mot hur vi arbetar! Kay Scarpetta är ju en detektiv lika mycket som rättsläkare. Dessutom åker hon ut till brottsplatserna. Det gör inte svenska rättsläkare.”

Elias Palm, som våren 2010 tjänstgjorde på Chief Medical Examiner Office i New York, invänder:

Uppföljaren: ”Causa mortis” (bägge Ordfront).

– I USA har rättsläkare en annan funktion än i Sverige. Där kan rättsläkaren också leda förundersökningen. Patricia Cornwells böcker behöver inte vara så långt ifrån verkligheten.

– Att rättsläkarna i Sverige inte alltid åkte ut och undersökte kroppar på plats berodde på att vi var för få och därför tvungna att säga nej när polisen ringde. Då slutade polisen att ringa. Idag åker svenska rättsläkare ut till brottsplatserna. Vi har lyckats vända det, polisen ringer igen och vi säger nästan alltid ja, vi kommer.

– Efter första boken var det en del som kritiserade mig för att jag var för undervisande. Jag beskrev rättsläkarens arbeta för noggrant. Så jag drog ner lite på det i den andra romanen.

Men nej! Just det gör ju dina böcker extra intressanta – att romanerna samtidigt blir yrkeskunniga reportage från en arbetsplats som är helt okänd för läsarna.

– Ja, jag vill ju ge en riktig bild av yrket, visa hur rättsläkarens arbete faktiskt går till. Men utan att det mest makabra skildras i detalj. Den som vill ha splatter får leta nån annanstans. En rättsläkares arbete handlar också om att kunna bemöta anhöriga på ett professionellt sätt.

I den här texten har genomgående ordet rättsläkare använts som yrkestitel. Men i kriminallitteraturen används tre titlar: obducent, patolog och rättsläkare.

– En patolog arbetar på ett sjukhus med att leta efter sjukliga förändringar som kan ha lett tills ett dödsfall. Patologerna själva obducerar sällan numera.

– Rättsläkaren får sitt uppdrag av polisen och letar efter helt andra faktorer. Det är också rättsläkaren som obducerar. På så vis är vi obducenter. Men efter styckmålsrättegången, där de som åtalades för att ha mördat och styckat Catrine da Costa i media kallades allmänläkaren och obducenten, använder inte rättsläkare så gärna benämningen obducent.

(LO Tidningen / Krimi 2011)

2011 års mest hörda

1) Fatoumata Diawara: ”Fatou” (World Circuit)

2) Gillian Welch: ”The Harrow & The Harvest” (Warner)

3) OK Star Orchestra:  ”The Beat and the Melody” (Rootsy)

4) PJ Harvey:  ”Let England Shake” (Island)

5) Seun Anikulapo Kuti & Egypt 80: ”From Africa with Fury: Rise” (Because)

6) Camille: ”Il Veyou” (EMI)

7) Omara Portuondo & Chucho Valdés: ”Omara & Chucho” (World Village)

8) Victoria Vox: ”Vox Ukulele Cello” (Obus)

10) Anna Netrebko: ”Live At Metropolitan” (DG)

11) Syriana: ”The Road to Damascus” (Real World)

12) Elin Larsson Group: ”Let You In” (Playing With Music)

13) Sousou & Maher Cissoko: ”Stockholm-Dakar” (Ajabu!)

14) Mighty Sam McClain / Knut Reiersrud: ”One Drop Is Plenty” (KKV

15) Eliza Carthy: ”Neptune” (Hem Hem)

16) Alla Fagra: ”Vi är alla fagra” (Playing With Music)

17) Kurash Sultan: ”Ärkäk Su” (Caprice)

18) Per Tjernberg: ”Music Is My Salvation” (Country & Eastern)

19) Maria Kalaniemi: ”Vilda rosor” (Aito)

20) Miriam Aïda: ”Visans väsen” (Connective)

21) Nicolai Dunger: ”The Ballad Of This Land” (Flesh Boat)

22) Sarah MacDougall: ”The Greatest Ones Alive” (Egen utgivning)

23) Deolinda: ”Dois selos e um carimbo” (World Connection)

24) Triakel: ”Ulrikas minne / Visor från Frostviken” (Westpark)

25) John Williams: ”The Adventures Of Tintin: The Secret Of The Unicorn”(Sony Classical)

26) Siri Karlsson: ”Gran Fuego” (Flora & Fauna)

27) Gösta Berlings saga: ”Glue Works” (Cuneiform)

28) Hoven Droven: ”Rost” (Westpark)

29) Viktoria Mullova: ”The Peasant Girl” (Onyx)

30) Merit Hemmingson: ”EQ”(Amigo)

Bengt Eriksson, som redan ångrar ordningen på listan (så placera gärna om skivorna som ni vill!) och dessutom har minst trettio skivor till som borde varit med. Hur kan det i dessa bistra tider för skivbranschen komma så mycket bra musik på skiva? Här är i alla fall 30 av årets bästa album med lyssningslänkar (oftast till Spotify, klicka på de blåa skivtitlarna). Vid några album saknas länkar, tyvärr.

(Sammanställt till Hifi & Musiks nätsida 2011. Papperstidningen H&M har förresten en av Sveriges bästa skivrecensionsavdelningar!)

Jazzfestivalen i Ystad – årets och nästa års…

Under nästan en vecka har jag på Erikssons kultursidor lag ut några recensioner av konserter under Ystad Sweden Jazz Festival 2011, tidigare publicerade i Ystads Allehanda.

Men nu får det vara bra. Mina resterande recensioner – det finns några till – och även Fredrik Fischers kan ni läsa på YA:s hemsida. Här följer en sista, avslutande tyckarkrönika om årets jazzfestival och framtiden.

Från Ystad Sweden Jazz Festivals hemsida.

Det här är inte jazz! utbrast en amerikansk jazzkritiker när LaGaylia sjöng. Ska det här vara jazz? undrades det i publiken när Tonbruket spelade. Själv tycker jag alltför många jazzmusiker stirrade i notblad.

Alltså bort med de här avarterna till nästa års jazzfestival i Ystad!

Nej, absolut inte. Vem kan definiera vad jazzmusik är på 2000-talet? Och vem drar gränserna? Ju mer innehållsrik jazzgenren blir, desto bättre. Sen är det upp till var och en att gilla eller ogilla.

Problemet med Ystad Sweden Jazz Festival 2011 var inte vad som spelades utan vad som inte spelades. Och nej, det handlar inte om kvalitet. Det spelades fantastiskt bra musik på så gott som varenda konsert.

Men det fanns för många förvaltare bland musikerna och alldeles för få murbräckare, bergsprängare och nyskapare. Enligt mina öron. Och om festivalen ska spegla jazzutbudet i Sverige och världen.

Så mycket folk som var på alla konserter så tar jag för givet att Ystad Sweden Jazz Festival också kommer att arrangeras år 2012. Men jag har fräckheten att komma med ett par förslag till Jan Lundgren, jazzmusikaliskt ansvarig.

För det första: Vart hade tjejerna tagit vägen? Förutom alla jazzsångerskor finns det så många unga kvinnor, inte minst i Sverige, som spelar och skapar spännande jazzmusik. Boka in dom till nästa år!

För det andra: Inrätta en jazzklubb inom jazzfestivalens ram. Klubben kan heta nåt i stil med Tredje örat & Tolfte sinnet. Där kunde de jazzmusiker spela – veckan och nätterna igenom – som spräcker upp reglerna och bryter sönder traditionerna.

Att förskräcka har alltid varit en av jazzmusikens viktigaste funktioner. Till nästa år: Skapa en scen för framtidens jazzmusik.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Från lera till lera, förfinat och obearbetat

HANASKOG. Det står en lerklump i fönstret hemma hos den danske skulptören Steen Kepp, nu bosatt i Hanaskog. Ja, det är ordagrant en lerklump men Kepp har monterat den på en platta så nu måste väl den brända men annars obearbetade lerklumpen ha blivit en skulptur?

Kepp funderar på att ställa ut lerklumpen på ÖSKG:s samlingsutställning i Tjörnedala. Vad skulle besökarna tycka? Kommer de att betrakta den som en skulptur eller bara en lerklump?

Steen Kepp. Foto: Peggy Eklöf.

– Jag är inte intresserad av att göra ”fina saker”, säger han. Vas eller skrin, bruksföremål eller skulpturer, det är ingen skillnad. Jag gör inte ”ting”, jag skickar kärleksbrev.

Steen Kepp pratar om lera, brännugnar och temperaturer (1250, 1260 eller 1280 grader). Inte minst pratar han om den japanska yakishime-metoden, där ugnen vedeldas och bränningsprocessen fördröjs, olika uttryck och färger skapas genom att föremålen flyttas under bränningen, en bit ifrån eller tätt intill veden.

Nog kan det vara svårt att hänga med ibland men entusiasmen smittar. Kepp får reportern att bli mycket intresserad och ja, fascinerad av materialet: lera. För Kepp verkar leran vara ännu mer: så gott som hela livet. Man skulle till och med kunna säga att Steen Kepp är besatt av lera.

– Form och metod går hand i hand. Originalitet intresserar mig inte. Vad jag är intresserad av är den energi som går in i tingen.

Exempel på bruksföremål.

– En servis, en kopp eller mugg, ett skrin eller en kudde. Det är alltid samma process: en meditation, en dialog med föremålet. Men det är min dialog och den är privat. Jag måste vara noga med mitt språk, det går inte att fuska, leran har sin egen historia. Resultatet blir ett kontemplativt objekt, där energin transformerats till en förtrolig dialog.

Men förstår betraktarna allt detta? Kan de så att säga tolka rätt? Det tror Steen Kepp, åtminstone i Sverige, Danmark och Frankrike, de länder där han varit verksam.

– Symbolvärdet är gemensamt på en omedveten nivå. Det handlar om våra gamla grundvärden: fred, harmoni, balans…

Exempel på skrin.

Mest känd har Steen Kepp blivit för de keramiska objekt som han kallar skrin och kuddar, vita eller skimrande i olika färger. Lyfter man av locket från ett skrin så det är inte tomt – det bara ser så ut – utan fullt av det som skrinet innehåller och förmedlar: det meditativa, andliga alternativt mänskliga.

På bordet mellan Steen och mig står en rad små lerkoppar. Liknande men inte riktigt lika, lite olika bruna färger, lite olika form. Var och en är ett original. Kaffet dricker vi i ett par glaserade muggar på fot. Keramikern Kepp har fått mig att inse att också hans brukskonst, kopparna och muggarna, är kärleksbrev med samma innehåll och energi som hans konst, alltså skrinen och kuddarna.

Ännu ett skrin eller kudde?

– Det går inte att sälja bruksföremål, beklagar han. Jag har provat med klassisk keramik men ingen köper det längre. Ändå är det mycket svårare att dreja en servis. Det måste vara rätt form och får inte vara några fel i glasyren. När jag gör ett skrin så finns inga krav alls på resultatet.

Men visst blir det väl ändå något helt annat att dricka kaffe i en handgjord mugg, som bara finns i ett enda exemplar än i en massproducerad?

– Ja, det är väl klart, säger Kepp.

Han började med att måla – ”Det var längesen jag målade” – för att sen övergå till grafik. Steen Kepp visar mig en bok från 1970, tryckt i 60 exemplar, med dikter av Rimbaud. En kompis översatte till danska och Kepp illustrerade; de var väl sådär 18 år, i samma ålder som Rimbaud när han skrev dikterna.

Steen Kepp studerade i Nice och Vence, så kom han i kontakt med keramik och flyttade till den franska keramikbyn La Borne. Året var 1972. Redan ett par år senare, 1974, åkte han till Japan för att studera keramiktraditioner. Det blev en ”kick”, dit skulle han återvända flera gånger. Kepp pratar gärna och mycket om Japan, den japanska teceremonin och japanernas känsla för traditionell hushållskeramik.

– En japansk teceremoni är alltid likadan. Man ska göra så, precis så, och sen så, när man serverar te. Men när man gjort det, serverat och druckit, då kan man glömma det, då är det borta, det har det ingen betydelse längre.

Steen Kepps före detta brännugn i Frankrike.

Kepp berättar och visar foton på den tunnelugn han har – eller hade – i La Borne. Åren 2008-10 brände han där för sista gången. Nu ska ugnen få stå som den är, ramla ihop och återgå till jorden. Därmed är vi också tillbaka hos den ovannämnda lerklumpen (nere i källaren finns en hel hylla med liknande klumpar, block eller klossar av lera).

– Jag har börjat tröttna på skrinen och kuddarna, säger han. (Nej, var inte oroliga. Så trött att han slutat göra skrin och kuddar är han inte.) Jag har hållt på så länge att nu att det blivit så förfinat. En hysterisk finish! Det var nog därför jag började med det nya – med lerklumparna, den obearbetade leran.

Kepp reser till gamla lertag och gräver upp den sista leran – den som finns kvar, djupast ner i marken. Leran kommer upp i form av exakt de klumpar som finns hemma hos Kepp. Det enda han gör är att bränna dem.

Brukskonst; också vackert som en skulptur.

– Väldigt spännande! Raka motsatsen till mina skrin och kuddar. Här finns inget konstnärligt uttryck alls! Leran är som den är, den har legat där nere i flera miljoner år. Den är helt oberörd. Jag sätter in den i ugnen, det är allt jag gör. Jag återför leran till vad den var innan den blev lera – något massivt granitaktigt.

Vad tänker du visa på påskrundan?

– Jag tar nog ändå med några muggar, annars skrin och kuddar, någon lerklump. Men vad ska jag sätta för pris på lerklumpen i fönstret? Kan 7 000:- vara lagom?

(Skrivet till konstbilagan i Ystads Allehanda 2011)

Gott nytt år!

Hur har året varit? Blev 2010 som vi önskade varandra för ett år sen? Och nu är det snart dags igen – samma sak varje nyårsafton – att önska ett gott nytt år. Stora och uppfordrande ord: det kommande året ska inte bara vara nytt och annorlunda utan också bli ett bra år.

Ännu mer krävande är man i engelsktalande länder, där ska det nya året bli lyckligt, alltså ”happy”. Det franska uttrycket är ”bonne année”, som kan betyda både ett gott och vackert nytt år. Tyskarna önskar ”ein gesundes neues Jahr”, ett sunt eller hälsosamt nytt år.

Inte riktigt men nästan samma ord, som överallt ger uttryck för människans oändliga optimism. Nästa år ska – ja, måste! – bli bättre än året som gick. Kanske alla nyårsönskningar jorden runt bör tolkas så: som just önskningar och förhoppningar; ett mantra. För nog finns det många skäl (från kriget i Afghanistan till borgerliga kommunpolitikers samarbete med Sjöbopartiet) att inte vara så förhoppningsfull inför år 2011.

Men önska och hoppas måste man. Hur ska man annars kunna leva och titulera sig människa? Livet består av lika delar rättighet och krav. Försöker man göra livet lätt för sig, så gör man livet svårare för andra. Det är kravet som ställs på varje människa: försöka leva så att livet blir en liten smula lättare för medmänniskorna.

Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson.

Några dagar före jul. Jag har varit i Malmö och sitter i bilen på väg hem till Vollsjö. Lätt snöfall och blåst, snön fyker över vägen. Ur bilradion hörs plötsligt några meningar som jag ska bära med mig in i nästa år, och nästa, och nästa…

Pascal Moulas, grek och utbildad i akutsjukvård, var och handlade julklappar. Han gick på Drottninggatan i Stockholm när han hörde smällen, såg en människa som låg skadad på gatan, vem visste han inte, och började ge första hjälpen, göra hjärt- och lungräddning.

I radion ställs frågan: Om han vetat att det var en självmordsbombare som låg där, vad hade han gjort då? Pascal Moulas svarar: ”Då skulle jag hjälpa igen. Han var ju först och främst människa. Han var far till sina barn. Alla har rätt till en andra chans.”

Dessa kärleksfulla ord, så långt ifrån hat och vi- och dom-tänkande, förtjänar att upprepas inför varje nyår: ”Alla har rätt till en andra chans.” Där skrevs ett nytt kapitel i den politiska solidaritetens manifest och ett nytt evangelium i Bibeln, Koranen, Toran och så vidare.

Den medmänskliga handling som Pascal Moulas utförde var något stort i det lilla. Jag tror på det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att tänka på vad man gör, inte rycka på axlarna och strunta i att bry sig, utan varje dag och stund göra så gott man kan, så mycket man förmår. Varje människa är en liten men viktig bit i livets, världens och mänsklighetens stora pussel.

Det kan, för mig, handla om att välja rätt ämne till en krönika. Att countrysångpoeten Kris Kristofferson på scen vid Kronovalls slott framförde sånger som verkligen handlar om våra liv eller att den skånska sångerskan Anna Hertzman efter julkonserterna i Marsvinsholm åkte in med den överblivna julmaten till Stadsmissionen i Malmö. Och så vidare.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)