Etikettarkiv: Konstmusikaliskt

Två poeter på saxofon

”Saxophone Conversations”
Fredrik Carlquist och Joan Chamorro
Var & när: Ystads jazzcafé den 6/2

Bäst 1: Samspelet mellan Fredrik Carlquist och Joan Chamorros saxofoner, när deras toner samspelar inuti varann.

Bäst 2: Cornelia Nilssons hela tiden framåtdrivande rytm på trummorna.

Bäst 3: Att Carlquist också tar fram klarinetten och viskar så tysta toner att de knappt hörs – men känns!

Bäst 4: Allt!

Det börjar så avspänt att det smittar, både på publik och musiker. Fredrik Carlquist introducerar ”Let´s Talk” som första låt men Joan Chamorro har visst någon invändning mot att börja med den så istället blir det ”Sideline”.

Bägge komponerade av Carlquist, som fingerknäpper igång låten – eller låtarna, för han knäpper rytmen med fingrarna och nynnar lite före varje låt. Så att svänget ska bli rätt, både när det går snabbare och långsammare.

Oj, så det svänger! Som tåget, höll jag på att skriva. Men snarare sitter Cornelia Nilsson framåtlutad över trummorna som om hon satt vid ratten på en bil. Hon spelar framåtrytmer, ibland stockar men oftast med visparna: en liten, effektiv rytmfigur som driver på och sen byter hon till en annan.

Medan Johnny Åmans fingrar vandrar i snabba gångar ned- och uppför, upp- och nedför igen på kontrabasens greppbräda. Jo, måste först nämna kompet – rytmen, gunget, svänget – för även om saxofonkonversatörerna Carlquist och Chamorro spelar huvudroller läggs grunden av kompduon. Enligt jazzreceptet: utan sväng – ingenting.

Carlquist Chamorro

Från vänster: Cornelia Nilsson, trummor, Joan Chamorro, baritonsa, Johnny Åman, kontramas, och Fredrik Carlquist, sopransax. På plats-foto: Blenda Automatique.

Två saxofoner kan få en att bli orolig för tuppfäktning. Inte när det gäller Fredrik Carlquist och Joan Chamorro, sopran- respektive baritonsaxofonist. Knappt jag vill använda titeln saxofonist. De är ett par poeter som står på scen med saxofoner i händerna istället för diktsamlingar.

Lyrik i varje ton. Melodiskt och harmoniskt, både när saxofontonerna sammanfaller i något kort sagt underbart och när de lämnar varann, spelar solo, och kommer tillbaka i gemensam harmoni. Chamorros mörkare sammetstoner och Carlquists mer omväxlande tyghylla med såväl brummande som ljusa toner – men aldrig att det tas i så han spelar omkull kaffekoppen på bordet där jag sitter närmast orkestern.

Också rytmen är inskriven i kompositioner och arrangemang. Snabbare swing eller blues – som just ”Sideline” och ”Lester´s Blues” (av Lester Young) – är jazz nära rock´n´roll. Kul att tänka på: en gång i tiden var jazz lika svängig och svängde nästan likadant som rock.

Andra set inleds sen med nämnda ”Let´s Talk”, stilla och vacker, ”svenskt” melodisk och Lars Gullin-influerad. Flera gånger tar Carlquist dessutom fram klarinetten, särskilt för mina öron i sin egen ”Rouge Planet II”, en annorlunda melodi, sökande och mer konstmusikalisk.

Vilken egenartad klarinettist som Fredrik Carlquist också är. Som när han viskar i klarinetten, blott andas i munstycket. Så sprött och tyst att det knappt är hörbart men känns desto mer.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2018)

Annonser

”Den kvinnan kan inte spela!”

Carla Bley, Andy Sheppard, Steve Swallow
Trios
(ECM)

Carla BleyFör alltid kommer jag att minnas vad sångaren och basisten Jack Bruce sa i en intervju: ”Den kvinnan kan inte spela!”

Men jag vet nog vad det berodde på. En musikaliskt könskrock. De hade försökt samarbeta men han klarade inte av hennes intrikata musik. (Och kanske inte heller att ta musikaliska order av en kvinna?)

Carla Bley är en egenartad jazzartist: kompositör, arrangör och pianist. Och så full av humor!

På nya albumet ”Trios” återvänder Bley med sin trumlösa trio till låtar som hon tidigare spelat in med andra sättningar, ända upp till storband. Om man till exempel hört de bägge tidigare inspelningarna av ”The Girl Who Cried Champagne” (sextett respektive storband) så blir det extra
fascinerande att återhöra samma tredelade svit i detta nerskalade format.

Det handlar inte bara om nya arrangemang utan mycket mer: en självkritisk renovering av kompositionerna.

Andy Sheppard, saxofon, och Steve Swallow, elbas, söker lyriska vägar genom bossa, ballad, swing, bop, konstmusikaliskt och fransyskt. Medan Carla Bley spelar ackordstrött och tonspritt på pianot.

Typ någon som, lätt irriterande, lägger sig i samtalet. Lek och spring i tonerna.

Och så vackert, redan från Swallows inledande bastoner i förstaspåret ”Utviklingssang”.

(Hifi & Musik 2013)