Vid pianot: Philip Glass

Dagen började med brunch på Kulturfartyget Kronborg. Cafeterian fylldes med musikintresserade som ville höra amerikanen Philip Glass berätta om sin musik.

Det gör han både gärna och länge, så här finns inte plats för något utförligt referat. Men när jag på kvällen sitter i foajén till Albertslunds musikteater, där Glass strax ska spela solopiano, bläddrar jag i blocket och läser ett par anteckningar som jag tar med mej in till konserten.

Vid ”dialogen” på Kronborg beskrev Philip Glass hur han på 60-talet ville återinföra rytmen i konstmusiken. Därför hamnade de pulserande, s k mininimalistiska, rytmerna i förgrunden. Idag placerar han harmonierna och melodierna längst fram, ackompanjerade av rytmerna i bakgrunden.

Philip Glass Foto Reymond Meier litenHan berättade också hur förhållandet mellan kompositören, musikern och publiken förändras, när kompositören sitter ensam vid ett piano och spelar sin egen musik. Glass hör förstås från kompositörens håll, men nog är det märkligt så annorlunda musiken låter också i lyssnarens öron.

Philip Glass. Foto: Reymond Meier.

Oftast framförs Glass-musiken från en operascen (senas ”Huset Usher”-operan i Malmö) eller med Philip Glass Ensemble, där Glass spelar elklaviaturer. Spelad på flygeln i Albertslund står musiken naken – utan orkestreringen.

Glass besöker läkarmottagningen och doktorn, alltså publiken, lyssnar på hjärtat. Det är rytmen. Så börjar han klä på sej igen. Det är harmonierna. Han talar. Det är melodin.

Philip Glass har, liksom alla minimalister, skällts för att vara enformig och långtråkig: samma rytmer upprepas stycket igenom och från stycke till stycke. Det är fel! Framförd på akustiskt piano dementerar musiken all kritik.

Musiken växlar mellan starkt och mjukt, snabbt och långsamt; rytmer, ackord och melodier samspelar. Ett av mellanspelen till operan ”Einstein On The Beach” – komponerad redan 1976! – innehåller en, kort sagt, underskön melodi.

Glass brukar själv påpeka att hans musik uppstått ur inspiration från den klassiska musiken i Indien (med Ravi Shankar som den stora inspiratören.) Därför är det smått förvånande att höra att han inte övergett utan – på samma gång – arbetar inom den västerländska konstmusiktraditionen. ”Opening”, som också blev extranumret ”Closing”, kunde faktiskt ha komponerats av Debussy eller Satie.

Nej, musiken kan inte sammanfattas med ordet puls – orden mjuk, spröd och harmonisk passar bättre. T ex Gandhis avslutningsång från operan ”Satyagraha” blir på piano en dröm och en bön om frid. Avbrutna meditationer, antecknar jag i blocket.

Den övriga publiken instämmer. Applåder, golvstamp, rop och två extranummer (minst) – sen tvingas jag rusa iväg för att hinna med S-tåget till Köpenhamn och flygbåten hem.

(Kvällsposten 1996)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s