Kategoriarkiv: Tecknade serier

Hör! Kåseberga Brassband spelar än

Följande publicerades i Ystads Allehanda i går och jag brukar inte lägga ut texter på min arkivblogg så här snabbt. Men jag gör ett undantag den här gången, för jag vet att många utanför YA:s spridningsområde och inlåsta nätsida har ett starkt minne av Fredrik Grundel.

Så ni också kan läsa, om ni vill.

***

När den här krönikan publiceras i YA har jag tagit nattåget till Stockholm för att gå på begravning. Ingen släkting eller nära vän som ska begravas utan en, låt säga, parallell resenär genom livet. En gång för längesen – för 60- och 70-talen har idag hamnat långt ifrån nu – var vi nära vänner. Vi träffades ganska ofta. På senare år har vi levt och arbetat parallellt.

Fast vi återupptog kontakten, helt nyligen, nu på försommaren. Och så hände detta, plötsligt. Alltså plötsligt för mig – inte för honom. Men han sa inget, berättade ingenting. Ja, ni vet vad det handlar om, det vanliga numera, den jävla cancern.

Curt Fredrik Grundel blev 74 år.

Kåseberga Brassband, hör det spelar än
Nu har det blivit husband högt upp i himmelen

Han hette Curt Grundel när vi möttes. Fast egentligen Kurt. Han bytte till ”C” för att ”K” kändes för hårt. Sen skulle han lägga till Fredrik och bli Curt Fredrik. För att senare, som programmakare och producent på radion i Stockholm, heta Fredrik Grundel.

Fredrik GrundelIllustration: Curt eller Curt Fredrik eller Fredrik Grundel.

Som en annan Robert Robban Karl Oskar Zero Broberg. Nej, jag fånar mig inte. Detta skrivs med största respekt. Curts eller Fredriks namnbyten var, som jag förstod, hans sätt att leta efter och försöka hitta sig själv i sig själv, i livet och världen. Inte förbli den han växte upp som och omgivningen velat att han skulle vara.

En annan, ny människa. Just den människa som han egentligen var. Ungefär som jag, fast jag valt att försöka fylla mitt tilltalsnamn med den jag tror mig vara och är.

Vi träffades första gången i oktober 1968 på redaktionen för tidningen HEJ! i Helsingborg. Han var anställd journalist och redaktör; jag kom dit som praktikant och frilansmedarbetare. Vi återsågs i början av 70-talet, då jag och min blivande hustru flyttat ner till Skåne igen och Curt Grundel med dåvarande hustrun Anne och dottern Frida bodde i Kåseberga.

Han skrev och tecknade, redan då. Gav ut seriealbumet ”Flygande ögat”, illustrerade min diktsamling och barnboken ”Knytt” av Sven-Olof Lorentzen (där han ritade en läcker naken kvinna – i en barnbok! – som det blev visst rabalder om).

Ja, Kåseberga Brassband, detta underbara band
Där alla kunde spela och leva hand i hand

Fler än vi samlades hos familjen Grundel i Kåseberga, till exempel ungdomar från folkfesterna i Malmö. En politisk tid men inte politisk på det sätt som hävdats i efterhand att 70- talet var – inte politiskt politisk utan mänsklig. Flumvänster, enligt den politiska vänstern.

Omfamnande, enligt mig. Mycket större. En vilja och ett försök att se en helhet där det handlade om hur och vem man var som människa lika mycket som vad man tyckte och sa. Flummigt alltså. Tänk progghippies.

Curt eller Fredrik kom på namnet Kåseberga Brassband. Lite syftade det väl på vad ni tror men det var mer ett skämt i och med nutiden. Och inte minst ett sätt att beskriva en samvaro och närhet med stora ungdomliga drömmar och hopp. Nog alltför stora.

Jag skrev en text – en låt – om ”Kåseberga Brassband”, både till honom och mig själv, när jag fick veta att Fredrik Grundel hade dött. Som tröst och hågkomst. En vemodig sak, fast mer av livshymn än dödspsalm. I åminnelse av det liv som passerade och livet som det blev. En hyllning till de människor som försöker leva och ta sig igenom livet på bästa sätt.

Och över vår musik, se ett öga flyger kring
Det håller koll på livet, både människor och ting

Allkonstnären, som det ju heter, Fredrik Grundel var med i kanten av tidningarna Musikens Makt och Schlager, skrev filmkritik ett tag och var också teckningslärare. Han gjorde något radioinslag till mig i Malmö och jag ett enstaka program till honom i Stockholm.

De flesta minns, har jag märkt, hans radiotid men vet inte så mycket om vad han hade för sig innan dess. Han gjorde – högst personliga – programserier under rubriker som ”På gränsen”, ”På tiden”, ”Drömspel” och ”Frispel”. Sina körscheman skrev han med vänsterhanden och upp och ner.

Nej, han var inte vänsterhänt. Men det blev ju ett annat förhållande mellan huvud och penna, hand och papper när man använde ”fel” hand. Fredrik Grundel var nog den siste i raden av sådana ständigt experimenterande radiomakare som Sveriges Radio inte längre tillåter.

Så pensionerade han sig vid 59 och ägnade resten av livet åt sin konst. Ur ett av mejl: ”Jag tecknar & målar nästan varje dag.” I dödsannonsen syns hans flygande öga.

Ja, Kåseberga Brassband, en sån naiv idé
Att vi skulle kunna leva och älska som vi är

PS. Fredrik Grundel hade sitt eget konstgalleri på bloggplattformen Tumblr . Här finns både teckningar och målningar, många i den typiska flygande ögat-stil som han skapade i Kåseberga men också bilder i andra former och stilar. Sammanfattande ord: uppiggande och hoppfullt enligt Beatles-mottot ”All together now”.

(Ystads Allehanda 2018)

 

 

 

Annonser

Fem (sen)sommardeckartips

Inomhus med regnet smattrande mot rutan eller utomhus i skuggan av solen. Oavsett när, var och hur du läser har deckarkrönikören valt ut några böcker för sommarens kriminella läsning.

Kvinnan på tåget1) ”Kvinnan på tåget” (Massolit) av Paula Hawkins lanseras som en ny ”Gone Girl” (succéthrillern som blev film). Fast likheterna är få – annat än att också Hawkins skriver spännande.

Rachel tar varje dag förortståget in till London för att dölja att hon är arbetslös. Genom tågfönstret syns huset där hennes förre man bor med en ny fru. Jobbigt att se. Istället fantiserar Rachel om paret i huset bredvid och deras lycka.

Om hon nu fantiserar… Vad hände? Varför är Rachel blodig? En intensiv thriller och kvinnoroman gånger tre.

Good girl2) Också ”Good Girl” med undertiteln ”Ingenting är som du tror” (Harper Collins) av Mary Kubica har liknats vid ”Gone Girl”.

En thriller om en polis, en lejd kidnappare, en ung kvinna som hålls instängd i en stuga i Minnesota och hennes familj. Berättelsen varvas mellan personerna och kidnappningshistorien vevas upp bakifrån, långsamt och lågmält men ändå ettrigt.

Sida för sida, tills historien blivit något annat än man trodde från början.

cirkeltecknaren3) Den märkliga fransyskan pseudonymen Fred Vargas skriver märkliga polisromaner om den märklige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i Paris. ”Cirkeltecknaren” (Sekwa) – första titeln i serien – har konstigt nog inte kommit på svenska förrän nu.

Här skulpteras Adamsberg, får sin form som polis och människa. Någon ritar cirklar på gatorna i Paris och Adamsberg blir intresserad. Han ”vet” att något mer komma att hända.

Och plötsligt ligger döda – mördade – kroppar i cirklarna. Realism och fantasy, ja, smått övernaturligt på samma gång.

De hatiska4) Få svenska deckarförfattare skriver med större patos än Björn Hellberg.

Också hans nya deckare ”De hatiska” (Lind & Co), som ingår i serien om den fiktiva staden Lovikens poliser, skildrar ett aktuellt samhällstema: så kallade nättroll. Ung, kvinnlig bloggare blir hotad, både på nätet och gatan.

Dessutom har Hellberg fogat in sitt – och allas vårt – eviga tema, nämligen det dagliga livet. Hur ska en människa hantera sitt liv, när mångårig närvaro med någon övergått till motvaro?

Sturemordet5) Även om inte spänningen följer med så gör stämningen det, när Jakob Nilsson förvandlar Stieg Trenters detektivroman ”Sturemordet” (från 1962) till tecknat seriealbum (Kartago).

Resumé för den som inte läst boken: Fotografen Harry Friberg besöker Sturebadet. Plötsligt faller en man ner genom glastaket.

Serieskaparen Nilsson är framför allt suverän på att teckna stämningsfulla 60-talsmiljöer – som i rutan där Friberg syns med Stockholms stadshus bakom sig. En fin liten tavla.

(KB/YA/TA 2015)

Sjöbo (pop)konstmuseum

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon ObamaRene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

andy-warhol-red-lenin

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman Batman

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard On Thin Ice

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Rene Magnons Campbell´s Graffiti Spray

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Ragnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna Mr Brfauinwach Heinz Ketchup Spraymed ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne_Jacquette,_Empire_State_Building_II,_2009

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

(Ystads Allehanda 2013)

Seriestadens grundare: Gunnar Krantz

Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.

Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.

– De är lika viktiga. De hör ihop.

– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.

– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?

– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.

gunnarkrantz-press foto Christer Järeslätt

Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.

Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.

Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.

– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.

– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.

Nya Gunnar KrantzboxenAktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.

Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.

Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.

– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.

– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.

Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.

Gunnar Krantz ur albumet Alger 1986

Ruta ur albumet ”Alger” (1986).

Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.

– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.

– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.

Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.

Gunnar Krantz självporträtt som 15åringNär Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.

Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.

Hur många serietecknare fanns i Malmö då?

– En dryg handfull.

Hur många finns idag?

– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.

Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.

Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…

En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?

– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.

– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.

Samlingsalbumet... se titelnOmslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.

– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.

Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.

– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.

Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se

På seriehyllan: Viktor Kasparsson i Hälsingborg

Dennis Gustafsson
Viktor Kasparssons makabra mysterier
(Albumförlaget)

Tiden är både 1920- och 30-talen och hela den långa svenska historien, lika delar fantasi och verklighet, som genom ”bondesamhällets berättarkultur” levt vidare sen urminnes tider.

Det vi kallar realism blandas med det vi brukar kalla myt, sägen och vidskepelse.

Som Dick Harrison, den serienördiga historieprofessorn i Lund, skriver i förordet: ”Något att förfasas över men samtidigt skratta åt.” Han tillägger: ”Men för hundra år sen hade vi inte skrattat.”

Dennis Gustafssons debutalbum innehåller fyra mer eller mindre sammanhängande serienoveller mitt emellan detektivhistoria, skräck och fantasy. Vilket ju är på väg att bli en allt mer populär undergenre också i skönlitterära, det vill säga skrivna, kriminalromaner.

Claes Ädel, fabrikör i Hälsingborg, hittas brutalt sönderslagen och mördad. Viktor Kasparsson, bokmal och fotolabbsassistent, tror att lösningen på mordet finns på en handskriven lapp som råkade ramla ut ur en antikvarisk encyclopedia över ockultism.

Så börjar den första historien, ”God jul, herr Kasparsson”.

Miljöerna är autentiska.

Ruta ur seriealbumet ”Viktor Kasparssons makabra mysterier” av Dennis Gustafsson.

Redan i den inledande rutan har Gustafsson tecknat en realistisk vy över Hälsingborgs hamn, Stortorget och rådhuset. Tullstorps antikvariska bokhandel, där Jennifer Rosendahl arbetar, återfinns på Tullgatan.

Men plötsligt rämnar realismen, både i berättandet och tecknandet. På Donationskyrkogården reser sig en gengångare ur graven och i ”Vems rosor växer i år?” – en följande serienovell – duellerar Kasparsson på fiol och gevär med Näcken.

Det är som om Dennis Gustafsson velat teckna och berätta Sveriges historia på nytt, hitom och bortom döden, i verklighet och mytologi. Så spretigt att det blir mångtydigt.

Många frågor men färre svar.

Resultat: spännande och fantasieggande. Genre: ockult noir, om man så vill.

(Kvällsposten 2010)

På Ystads konstmuseum: tecknade serier och andra teckningar

Sånt som händer
Teckning
Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg, Anneli Furmark, Ragnar Persson, Liv Strömquist
Ystads konstmuseum t o m 20/5

”Gränserna blir allt mer otydliga kring vad som är serieteckning och vad som är konst”, läser jag på museets hemsida. Formuleringen bör väl betyda att tecknade serier ibland – men inte alltid – är konst. Denna syn på seriekonst präglar teckningsutställningen på Ystads konstmuseum.

”Sånt som händer” innehåller inte enbart serieteckningar, inte heller enbart teckningar. Men samtliga sex konstnärer har arbetat med eller utgått från teckning.

Här finns färg- och svartvita teckningar, i blyerts, tusch och olika färgtekniker, ofta ihop med en pratbubbla eller annan text.

Liv Strömquist.

Den mångprisbelönta Liv Strömquist tar emot vid ingången. Eller tvärtom: det gör hon inte. Hon representeras blott av – ur hela hennes produktion! – några få uppförstorade skämtteckningar med feministisk udd.

Den som aldrig sett nåt av Strömquist lär inte känna henne och känner man till henne så erbjuds ingenting nytt.

För små teckningar på för stora väggar, så kan visningen av Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg och Anneli Furmark beskrivas. När teckningar publiceras på papper begränsas betraktandet av tidningens eller albumets format.

På museiväggen utgörs formatet av det stora rummets hela volym. Teckningarna förminskas och försvinner, särskilt serieteckningarna är så svårtittade att det blir tröttsamt.

Magdalena Dziurlikowska: ur videon ”Don´t mention the music”. 

Magdalena Dziurlikowskas seriesidor, där färgteckningar blandas med foto, fungerar bäst. Dels för att de har något större format men främst beror det på att hon kompletterat med en video, som kunde varit en serie.

Videon skildrar omusikalitet, självbiografiskt och småleende. En av de tecknade serierna är en lika fyndig uppgörelse med fördomar om ålderskillnader i ett kärleksförhållande.

Sämst fungerar Anneli Furmarks serie, lågmäld till både färgtoner och berättelsen, om en pojkes besök på Island med mamma och hennes fästman.

Anneli Furmark: från seriealbumet ”Jordens medelpunkt”.

Hur många = få orkar stå och gå, titta på och läsa en tecknad serie som sträcker sig runt en, två, tre, fyra, fem väggar?

Lars Arrhenius bidrar med sin första tecknade serie: än svartvit och än vitsvart, få ord men desto mer stämning, humor möter tragik.

Lars Arrhenius: ur albumet ”Svarta bubblor”.

En seriesida kan bestå av åtta svarta serierutor, i en av rutorna finns en pratbubbla: ”Håll tjeften!” Varje sida blir en tavla att betrakta men känslan av tecknad serie ringlar bort längs väggen…

Än mer intimitet kräver Carin Ellbergs spröda små akvarellmålade figurer på A4-papper med mycket vitt, samt en text i stil med: ”Följ mig in i det vita pappret”.

Carin Ellberg.

Men varför har Ystads konstmuseum, som ju kännetecknats av sina suveräna hängningar, placerat Ellberg i något som närmast är en passage?

Ragnar Persson är den enda konstnären som presenteras i helfigur.

Persson har intagit ett eget litet rum, överfyllt väggarna med teckningar och kollage i gråskalig blyerts och svartvit tusch men även färg. Motiv: han själv i naturmiljö, fåglar och andra djur.

Golvet täcks av mattor med liknande motiv, en stor Madonnaskulptur och ett par svarta häst- och fågelskulpturer står på mattorna.

Ragnar Persson. Samtliga bilder/foton från Ystads konstmuseum.

Märkligt och mäktigt. Som att träda in i en skogsdunge med den hårdaste metallrocken i öronen.

Tyvärr har ”Sånt som händer” blivit en utställning som förringar fyra och en halv av de medverkande – annars så intressanta – konstnärerna. En lika seglivad som felaktig myt bland curatorer och dylika att tecknade serier måste hänga på en vägg för att bli konst.

Tecknade serier är konst. Punkt.

När seriekonst ska visas på en utställning krävs fler och bättre idéer än i Ystad. Liv Strömquist, Anneli Furmark, Carin Ellberg, Lars Arrhenius och även Magdalena Dziurlikowska hade kommit mer till sin rätt om bara några tidningar och album med deras teckningar placerats på ett bord.

(Kvällsposten 2012)

Olssons galleri: Moebius (1938-2012)

Jean Giraud / Moebius (1938-2012). Med stor saknad, en av världens främsta serietecknare/skapare/konstnärer. Foto: Birgitta Olsson i tecknade serieaffären L´Album i Paris på 80-talet. 

Mer om Moebius.