När Victoria iakttog Hörby

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Och när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

Därför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Eva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

(Krönika i YA/KB 2018)

 

Blondinerna gungade, hoppade och suktade

Konsert
****

Sven-Ingvars
Var & när: Kronovalls slott den 20/8

Inte som då utan som nu. När Sven-Erik Magnusson besökte Kronovalls slott längtade YA:s recensent efter det gamla Sven-Ingvars-soundet. Men han fick ge med sig: mycket bra också idag.

Bäst: Sven-Erik Magnusson har kvar sin speciella sångröst.

Synd: De nyare låtarna inte är lika bra som de tidiga.

Sven-Ingvars drar igång med några av de mest kända låtarna: ”Det var dans bort i vägen”, ”Te dans me Karlstatösera”, ”Fröken Fräken”, Säg inte nej, säg kanske”…

Inte som då – utan nu. Rättare sagt: det låter både nu och då. Tack vare Sven-Erik Magnussons typiska sång. På 60-talet sjöng han som en ung Buddy Holly från Värmland. Också 2016 sjunger han som en värmländsk Holly – men nu samsas ungdomens ljusa röst med åldrandets mörkare.

Sven-Erik Magnusson har vårdat sin egenart, sjunger lika personligt idag. Bandet känns däremot inte igen. Trots att det står Sven-Ingvars på affischen så är det inte Sven-Ingvars – utan Sven-Erik Magnusson – som i sommar rest på en kortturné för att fira ”60 år på scen”.

Han är den enda originalmedlem som är kvar sen starten 1956 och det tidiga 60-talet då Sven-Ingvars skapade sin egen blandning av rock, pop och dansband, svenskt och amerikanskt. Resultat: ett unikt sound.

Dagens ”Sven-Ingvars” bör hellre beskrivas som Sven-Erik Magnusson och hans orkester. Hårdare och tuffare, ännu rockigare. Det här bandet – med elgitarristen Staffan Ernestam och trummisen Klas Anderhell som pådrivande – kunde kompa Ulf Lundell eller Thåström.

Fast skickliga musiker (Thommy Gustafsson låter orgeltonerna flöda, Olle Nyberg klinkar rock´n´roll-piano, Stefan Delands elbas förankrar musiken och sonen Oscar Magnusson är en bra kompgitarrist som också sjunger duett med pappa) så låt efter låt försvinner Sven-Ingvars gamla sound ur mitt huvud.

Det nya rockljudet passar också bättre till de nya låtarna. Men då blir problemet att de låtar som tillkommit efter Sven-Ingvars återuppståndelse på Hultsfredsfestivalen 1991 inte är lika specifika. Den enda som verkligen passar för Sven-Erik Magnussons röst är väl ”Byns enda blondin” (av Niklas Strömstedt).

Men så tycker jag. Den stora publiken vid Kronovalls slott höll inte med. Särskilt inte klasarna av blondiner i 50-årsåldern och över som gungade, hoppade, suktade och mobilfilmade. De ville inte att Sven-Erik Magnusson skulle gå av scenen – någonsin.

Och jag kan hålla med. Fascinerande att han 1959 utnämndes till ”Värmlands rockkung”, alltså var samtida med Rock-Ragge och Little Gerhard, och ännu vid snart 74 års ålder kan rocka så mycket, bra och personligt med Elvisgitarren på magen.

(Ystads Allehanda 2016)

Vad är dåligt? Vad är bra? Vad är konst?

Så kom debatten om konstrundan på Österlen igång.

I onsdagskrönikan skrev jag att 2015 års konstrunda är omfattande och bra, dagen efter startade en diskussion i Facebook-grupperna ”Österlen Anslagstavlan” och ”Konst från Östra Skåne med Österlen” och i fredagens YA uttrycktes åsikter om konstrundan av kulturredaktören Sune Johannesson, ÖSKG-konstnären Bo Hultén och C-J Charpentier, författare och journalist.

Galleristen Thomas Wallner, även han deltar i årets konstrunda med både en utställning i sitt galleri och som ansvarig för valet av konstnärer till MårtenPers källa, kom på Facebook med förslaget att ordna bussturer till ÖSKG:s medlemmar.

Dels för att inte ÖSKG-konstnärerna ska försvinna i en allt större konstrunda men också för att ledsaga besökare till kvalitetskonst. Det var en brandfackla.

Konstnärer utanför Östra Skånes Konstnärsgille kände sig anklagade som sämre konstnärer. (Delar av) publiken kände sig som sämre konstbetraktare. Och är det rätt att dra en kvalitetsgräns vid ÖSKG-anslutna?

Ulf Lundell ställer hela sommaren 2015 ut målningar och grafiska bilder i en lokal på Fabriksgatan i Simrishamn. Är ni i närheten så åk dit och kolla vad ni själva tycker om Lundells konst. 

Det räcker att läsa kraven för medlemskap (automatiskt efter konsthögskola men annars jury) för att inse att det kan gå fel åt bägge hållen.

Om ÖSKG finansierar bussturer till sina medlemmar så är det en god idé, inte minst för konstbesökare utan bil. Ska region/kommuner pytsa in pengar bör turerna gå till konstnärer både utom och inom ÖSKG. Tänk bussresor där, säg, Thomas Millroth, Yrr Jonasdottir, Carolina Söderholm, Jan Hemmel, Sune Johannesson och Wallner själv presenterar favoritkonstnärer.

I diskussionen undrades varför inte konstnär – liksom läkare – är en skyddad titel och hävdades att kvalitet avgörs av kritiker, kuratorer och gallerister, samt att självutnämnda konstnärer håller för höga priser.

Som ni förstår lugnade inte diskussionen ner sig.

Ska enbart legitimerade konstnärer få delta? Vem legitimerar? Icke godkända, om de får delta, ska de inte ha rätt att sätta sina priser? Var kommer publiken in?

C-J Charpentier skrev i YA om Ulf Lundell, en av de ”konstnärer” vars målningar lär ha för höga priser sett till kvalitet. Ordet ”geschäft” användes. Med undantag för några fågelmålningar kan jag instämma, inte heller jag blev förtjust i Lundells konst. Men när Charpentier samtidigt menar att Lundell är ”en skicklig musikartist”, då hänger jag inte med.

Någon musikvetare, specialiserad på konstmusik, kunde ge omdömet att Ulf Lundell har ingen sångröst, är amatörgitarrist och gör harmoniskt simpla sånger. Vilket geschäft att saluföra den musiken!

En majoritet av de som bedömer, recenserar och kritiserar konst har samma bakgrund: studier i konstvetenskap. Här skiljer sig konstbevakningen från andra kulturuttryck. Kritikerkåren behöver breddas: akademiker måste kompletteras med journalister som på annat sätt skaffat sig kunskaper och åsikter om konst.

I boken ”In i musiken” beskriver den danske musikern Peter Bastian hur han kom till insikt om att vissa ju kan tycka om och uppleva musik, som han anser dålig, lika mycket och starkt, som musik han tycker är bra.

Vad beror det på att människor får starka upplevelser av ”dålig” konst? Det är en viktig fråga att ställa sig.

(YA/KB 2015)

Pangkonst

Styrelsen för Kivik Art har beslutat upphöra med verksamheten och låta spränga samtliga betongskulpturer.

Istället ska man i det kostall som hör till Kivik Art ordna en årlig sommarutställning med Ulf Lundells målningar.

På bestämda tidpunkter kommer Lundell också att idka friluftsmåleri inför publik på Lilla Stenshuvud.

(YA 2015)

Lundell bor långt ifrån Kivik Art

”Lundell vann striden om betongtorn”, så löd rubriken i Svenska Dagbladet. ”Ulf Lundell vinner skulpturstrid”, rubriksatte Dagens Nyheter. ”Lundell vann i domstol – tornet måste rivas”, stod det i Kvällsposten.

Men, för att uttrycka det enkelt, det stämmer inte. Det är ingen riktig beskrivning av Ulf Lundells evighetsstrid mot Kivik Art Centre i allmänhet och i synnerhet Antony Gormleys och David Chipperfields så kallade ”torn”. Hur vore det med lite källkoll?

”Sculpture for the Subjective Experience of Architecture”, som är tornets krångligare namn, består av tre delar: Grottan, Scenen och Utsiktstornet. Som närmsta granne med Kivik Art har Ulf Lundell i flera omgångar vänt sig till domstol och ifrågasatt om det kan vara lagligt att uppföra ett 16 meter högt betongtorn i naturen på Lilla Stenshuvud.

Tidningarnas rapporter gäller det senaste domstolsutslaget om det tillfälliga bygglov som Simrishamns kommun har utfärdat. Det är ”oklart hur länge konstverken faktiskt ska stå uppställda på sina nuvarande platser”, menar mark- och miljödomstolen. Därför blir det omöjligt med – just – tillfälligt bygglov.

Film med/om Antony Gormleys så kallade ”torn” och andra arkitekturskulpturer på Kivik Art.

Om man hårdrar så kan man hävda att ”Ulf Lundell vann” men domstolens beslut handlar alltså om att kommunen inte kan ge ett ”tillfälligt” bygglov till Kivik Art. Observera nyckelordet ”tillfälligt” och betänk ordets, kommunens och Kivik Arts fortsatta möjlighet: permanent. Dessutom kan Kivik Art överklaga till ännu en instans – fast då krävs att målet är prejudicerande.

Slutsats: som mest en delseger alternativt delförlust men matchen Ulf Lundell versus Kivik Art är långtifrån avgjord. Den här striden har (tro det eller ej) pågått i cirka sju år och kan fortsätta i två, tre, fyra – ja, vem vet hur många ytterligare år.

Det började redan 2007, då Kivik Art Centre invigdes. Ett av de första skulpturala verken var en ”betongram” (designad av norska arkitektbyrån Snøhetta) på åkern mellan Lilla Stenshuvud och Ulf Lundells gård. Han klagade: betongramen störde utsikten. Kivik Art gick honom till lags och tog bort ramen.

Året efter, alltså 2008, uppfördes det som i folkmun fått heta ”tornet” och domstolsvandringen inleddes. Ulf Lundells första klagan gällde att betongtornet saknade bygglov. Simrishamns kommun tyckte inte det behövdes. Efter att ha vandrat den långa rättsliga vägen – Länsstyrelsen, Förvaltningsrätten, Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen – så ”vann” Lundell. Det krävdes bygglov. Då utfärdades ett preliminärt bygglov och vandringen genom rättssystemet började om på nytt.

Dementi av några myter: Nej, det går inte att stå uppe i Gormleys torn och se in hemma hos Ulf Lundell, inte ens med en stark kikare. Det kan några tusen Kivik Art-besökare intyga. Däremot ser man ju hans hus (eftersom Lundell talat om var han bor).

Kivik Art Centre ligger inte inom Stenshuvuds nationalpark utan på privat mark. Allemansrätten gäller men om man kritiserar Kivik Art så ifrågasätter man samtidigt en privat markägares rätt att bestämma över sin egendom. Inte heller kan ordet svartbygge användas. Verken har uppförts efter kontakt med och godkännande av kommunen.

Vad händer nu? En detaljplan håller på att utarbetas med syfte att Kivik Art Centre ska kunna bygga stipendieateljéer för arkitekter och konstnärer. Inte säkert att Kivik Art får prövningstillstånd men oavsett skulle en överklagan av mark- och miljödomstolens beslut ger mer tid att arbeta med detaljplanen. När den är klar så kommer Simrishamns kommun att utfärda – permanent – bygglov.

Även om Lilla Stenshuvud är privat mark så råder landskapsbildsskydd för området. Länsstyrelsen kan ha vissa invändningar men några sådana har faktiskt inte framförts i samband med det tillfälliga bygglovet. Sen klagar Lundell och överklagandena vandrar – än en gång – genom rättsinstanserna. Till sist slås det fast att det var rätt att ge bygglov till Kivik Art. Det är vad jag tror.

Ulf Lundell gillar inte betong i naturen. Medan jag tycker att betongen smälter in lika oväntat som fint i naturen på Lilla Stenshuvud. Om jag varit han så hade jag inte haft ett dugg emot att se Gormleys torn genom fönstret. Och kolla, vid sommarens besök på Kivik Art. Lundell må vara granne – men det är ett stort fält mellan hans hus och tornet. Han bor såååå långt ifrån Kivik Art.

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2014)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Kivik Art 2012 – kontemplationen fortsätter

Kivik Art ´12
Lilla Stenshuvud t o m 7/10

I fjol använde Sune Nordgren, projektledare för Kivik Art Centre, ordet ”kontemplation”. Kivik Art ´11 skulle vara en sommar och ett år för eftertanke. Men vad ska man då säga om Kivik Art ´12?

Eftertanken blev lång, kontemplationen fortsätter. Förra sommaren fanns i alla fall några nyheter. Kim Hedås hade ljus- och musiksatt Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium”. Svenska, danska och norska arkitekturstuderande svarade för tre installationer i naturen.

I Kostallet vid Kivik Art Centre visas också i år projektet ”Land Arc” med ritningar och modeller på ateljéer och ett galleri, gjorda av arkitekturstuderande från Lunds Tekniska Högskola. 

Det var åkej, som mellanår. Men inte en sommar och ett år till, särskilt som upplevelse för en återkommande besökare nu börjat hamna på minus.

Kivik Art ´12 känns ännu mer uppgivet – ja, övergivet. Reträtten är så stor att den andas modlöshet. Det som skulle ha blivit en nystart och fått Kivik Art att bokstavligen ta stort ett kliv fram- och uppåt – arkitekten Gert Wingårdhs arton meter höga himlatrappa i stål – har flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis, bör tilläggas. Det fattas pengar, cirka en halv miljon, för att färdigställa Wingårdhs himlatrappa på toppen av Stenshuvud.

Efter att rättsväsendet ställt sig bakom Ulf Lundells krav på bygglov för David Chipperfields och Antony Gormleys så kallade torn har det blivit svårare att locka sponsorer. Ska Kivik Art Centre få bygglov eller tvingas riva?

Modell av Lars Danielsen Holens ”vildmarkshus”, som poängterar naturen.

Nu verkar det också som om tornet måste hägnas in – för att hindra besökare att klättra upp i det – medan ansökan om bygglov behandlas.

Det räckte väl med att Kivik Art tvingades sälja ett annat av sina främsta verk, ”Moderskeppet”, för att få in pengar. Om man som besökare blickar mot platsen där man vet att ”Moderskeppet” stod, så går tanken till ett arkitektoniskt/konstnärligt kalhygge. Hur skulle det bli, om också Gormleys betongtorn försvann?

Nyheten på Kivik Art ´12 – också i år finns i alla fall en nyhet – är 2012 års upplaga av projektet ”Land Arc”.

För tredje året har arkitekturstuderande, den här gången enbart från Lunds Tekniska Högskola, gjort ritningar och modeller inför ett framtida Kivik Art Centre. I Kostallet, innan naturvandringen genom Lilla Stenshuvud och Kivik Art börjar, visas förslagen till ateljéer och ett galleri.

Martin Hallén sticker ut – och upp – med förslaget ”KAT”, som står för ”Kivik Art Tower”. 

Första året hade de blivande arkitekterna ritat så häftigt och fantastiskt att det var orealistiskt. Nu det tredje året är de flesta förslag istället så realistiska och genomförbara att de blivit en smula tråkiga.

Kan den nedåtgående stämningen inom Kivik Art-styrelsen ha smittat av sig? Det går inte längre att ha storstilade och högtflygande planer, ska Kivik Art Centre kunna leva vidare och utvecklas så får man ta det försiktigt.

Vilket till exempel Alexander Carlén och Rebecka Engvall gör med förslagen ”Serpent gallery” och ”Running up the hill”. Deras byggnader finns både på och under marken respektive följer kullen uppåt.

Gudmund Bladhs konsthallsrestaurang (bör det väl vara?) ”Äppelfält” består av smala träribbor och glas. Den genomskinliga byggnaden försvinner bland träden.

Johan Ahlströms ”Noder” är så vanlig att den både syns och inte syns: en avlång retromodernistisk byggnad som kunde ha ritats till någon kyrkogård på 1930- och 40-talen.

Modell av ett framtida (?) ”Kivik Art Tower” på Lilla Stenshuvud. 

Diskreta men också fyndiga och personliga är Lars Danielsen Holens ”Toeine” och Robert Jansons, såvitt jag kan se, namnlösa förslag. Danielsen Holen har ritat små vildmarkshus, som poängterar känslan av natur. Jansons ateljébyggnader är helt vanliga men ändå ovanliga småhus som placerats i speciella vinklar.

Martin Hallén är modigast. Han vågar ta i med en byggnad som sticker ut – och upp. Jag gillar Halléns förslag, just därför. ”KAT”, som det heter, står för ”Kivik Art Tower”. Precis vad det är: en hög, smal byggnad, just ett torn, där man genom glaset ser människor gå upp- och nedför trappan till de olika våningarna.

Jag, som inte alls tycker att varken Gormleys betongtorn eller Gipps betong- och trähus våldför sig på naturen utan – faktiskt – passar in känsligt och bra, skulle uppskatta om ”Kivik Art Tower” uppfördes på Lilla Stenshuvud. Men då hade väl det löst sammansatta sällskapet Kivik Arts ovänner med den inofficiella ordföranden Lundell i spetsen gått fullständigt kokko.

Den som besöker Kivik Art ´12 får inte heller missa en annan upplevelse. Inte nytt men ändå nytt.

Veteåkern – granngårds med Ulf Lundell – förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av under vandringen bort till Snøhettas betongram. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Det var så att när Kivik Art Centre invigdes för sex år sen bidrog arkitektbyrån Snøhetta med bland annat ett par betongramar. En ram placerades på den åker som ligger nästgårds med Ulf Lundell. Genast klagade han över utsikten! Då tog Sune Nordgren bort ramen. Men när Lundell började kriga mot Gormleys torn så flyttades betongramen tillbaka.

Genom vetet på åkern har det i sommar slagits en gång som leder ända längst bort till betongramen. Åkern förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av. En infernalisk hämnd mot Lundell (hur många människor ser han inte genom fönstret under en hel sommar?!) och en mäktig upplevelse.

(Ystads Allehanda/Kirstianstadsbladet 2012)

Rockiga Schlagerfoton

Redan gråskalan, inga photoshoppade färgbilder utan handkopierat i svartvitt, betonar tidsresan: bakåt till 1970-talet och framåt igen in i 80-talet.

Ingen fotobok och fotoutställning i betydelsen att fotografin står i centrum – eller fotografen – utan det handlar om tiden och dess stämning. Ett slags noteringar om rockmusikens förhållande till just sin tid.

Iggy Pop, Köpenhamn 1977.Affisch till Mats Bäckers rockftotoutställning och även omslag till boken.

Idag ägnar sig Mats Bäcker åt att fotografera teater, opera och dans. För några år sen var jag på en utställning med hans dansbilder på Dansens hus i Stockholm.

Digitala färgfoton och fantastiskt! Perfekt teknik och vilken känsla! Ingen tvekan att han är en bättre fotograf idag. Fattas bara, på 70-talet hade han precis blivit klar med fotoutbildningen på Värnhemsskolan i Malmö.

Mats Bäckers nya bok heter ”Raw Power” (Norstedts) och har ett av hans bästa rockfoton på omslaget: en barbröstad Iggy Pop sticker fingret i luften. Samtidigt visas fotona på Fotografins rum/Malmö museum och Zimmerdals i Lund.

Bläddrade och tänkte: ojämnt. Det gäller både kvalitet och stil.

Joe Strummer , Arlöv 1977.

Omslagsfotot är en klassiker, taget i exakt rätt tusendels sekund. Övriga foton på Iggy Pop? Tja, sådär.

Jämför scenfotona av The Jam och Tom Robinson, bägge från Malmö (1977 respektive -80). Det förstnämnda togs rakt på, inget märkvärdigt; det andra är skarpt och oskarpt på samma gång med mycket stämningsskapande luft.

Han testade, vidareutbildade sig själv. Därför kunde resultatet bli olika. Tidiga foton togs till musikrörelseorganet Musikens Makt, de senare till rocktidningen Schlager.

Men strunt i det – ja, faktiskt. När jag återser fotona på Malmö museum så kan ett mindre bra foto ha blivit ett av de bästa. Sammanhang och situation, papper eller vägg, förändrar ens intryck. Det är fascinerande.

Kalle Pedal och Pågarna, Lund 1977. 

Särskilt i Malmö är det överfullt med foton. Många stora också, uppblåsta så kornen blivit (nästan) knytnävsstora. Det är bra! Det bidrar till känslan av att befinna sig i förfluten tid.

Några foton var jag med när de togs. Mats och jag jobbade tillsammans ibland. Som när Joe Strummer bodde på motorhotellet i Arlöv (1977) och när det var presskonferens med Marianne Faithfull på Kockska krogen i Malmö (1980).

Några av de bästa fotona berodde på en tillfällighet (eller olycka i arbetet), berättar han i boken. Två exempel: Eva Dahlgren och Henrik Venant (bägge 1982).

Han tog tusen porträttbilder tills Eva Dahlgren tröttnade och lekte med fotografen. Hastigt försvann hon ur bilden. Omslag på Schlager, förstås!

David Bowie, Bryssel 1983. Samtliga foton: Mats Bäcker.

Henrik Venant-fotot skulle kopieras efter en lurvig kväll. Matte råkade ta fel framkallningsvätska. Alla gråskalor försvann. Han fick en blixtidé: negativet sköljdes omväxlande i hett och kallt vatten. En ny sorts gråskala uppstod. Också ett Schlager-omslag!

Å andra sidan var det ju fotografen som både orsakade och tillvaratog tillfälligheten/olyckan. Också sånt är en bra egenskap för en fotograf.

Fler foton: Kal P Dal, Fiendens Musik, Thåström, ABBA, Garboschock, Niels Jensen, Rolling Stones, Lou Reed, Grace Jones, Per Gessle, Ulf Lundell, U2, David Bowie…

(Ystads Allehanda 2012)

Kriget på skivspelaren

Trettioåriga Kriget
Krigssång (CBS 1976)
Omslag: Johan Gullberg (teckningar efter Thomas Johanssons fotoförlagor)

Hårdrock? Kunde ha blivit det, om de spelat hårdare och högre. Som på det självbetitlade debutalbumet (CBS 1974), där Trettioåriga Kriget spelade speed metal innan den hårdrockformen fanns. I alla fall nästan.

Symfonirock? Kunde ha blivit det också, om klaviaturerna fått större utrymme. Sättningen anges som gitarr, basgitarr, slagverk och sång men lyssnar man noga så hörs också toner och klanger från bl a mellotron och minimoog. Till sitt kommande och tredje album, ”Hej på er!” (Mistlur 1978), skulle Trettioåriga Kriget också ta in en klaviaturspelare.

Folkrock? Javisst, det tycker jag. Inte om man jämför med engelska Fairport Convention eller svenska Kebnekajse men i melodierna finns ett släktskap med svenska folklåtar och visor och när folktonen möter rockmusiken så uppstår ett slags folkrock.

Progg? Absolut! Gånger två: både stavat med ”gg” som i den svenska musikrörelsen och med ”g” som i genren progressive rock. Trettioåriga Kriget spelade – eller spelar, för bandet har återuppstått och gjort några konserter – både progg och prog.

När jag ringer Olle Thörnvall, som skrev låttexterna, så vill han – först – inte att Trettioåriga Kriget ska placeras i musikrörelsen. Ärren är djupa. Han fick utstå mycket kritik för att skriva alltför poetiska = obegripliga texter.

I efterhand framstår kritiken som ännu mer lomhörd och ordblind. Vem kan missa vad t ex titelspåren ”Krigssång” och ”Krigssång II”, som täcker hela andrasidan på LPn, handlar om? Det börjar med en skildring av en människa som sitter i en gruva och hukar, rädd för att väggarna ska rasa, och slutar med en diskussion om politik, drömmerier kontra handling.

Robert Zima sjunger långsamt, förenar texter och melodier så de blir oskiljaktiga. Christer Åkerberg spelar hårdrockriff och ackord på elgitarren, från blues till ekvilibristiska löpningar. Stefan Fredins elbas går både egna melodiska vägar och spelar med i riffen. Dag Lundquist håller takten, fyller ut och skapar också stämningar med trummor och slagverk.

Ett par andra favoriter är den filosofiska sången ”Jag och jag och ”jag””, som sjungs till akustisk gitarr, och ”Mitt mirakel”, som skildrar det där ögonblicket, när man plötsligt, trots allt, trots livet, känner sig lycklig.

Poetiskt, till text och musik. Progressivt, till text och musik. Därmed, menar jag, blir det också politiskt till både text och musik. Det politiska budskapet både kompliceras, vilket är nyttigt, och fördjupas, vilket är nödvändigt.

”Krigssång” är ett enastående album, oavsett om man gillar den här sortens musik eller inte. Ur de ovannämnda influenserna destillerade Trettioåriga Kriget fram sin egen progressiva rockmusik.

__________________________________________
Av Trettioåriga Krigets album finns följande på CD: debuten ”Trettioåriga Kriget”, ”Krigssång” (bägge Mellotronen 2004 respektive 1992/2004) och ”Hej på er” (Mistlur 1978, MNW 2005). Som synes har ”Krigssång” återutgivits två gånger, senast med extraspår. De resterande LPna, ”Mot alla odds” och ”Kriget” (bägge Mistlur 1979 respektive 1981), finns ännu inte på CD.

”Elden av år” (Mellotronen 2003) är ett nyinspelat album med den återuppståndna gruppen medan ”Glorious War 1970-1971” (Mellotronen 2004) innehåller material från tiden före skivdebuten. På det sistnämnda hörs Olle Thörnvall på gitarr (efter att ha skadat ena handen övergick han till att bli gruppens textförfattare) och även ”extratrummisen” Johan Gullberg, som gjort omslag till flera skivor med Trettioåriga Kriget.

Basisten/sångaren Stefan Fredin bildade gruppen Fredin Comp. Trummisen Dag Lundquist driver inspelningsstudion Decibel och har gjort inspelningar (som tekniker och/eller musiker) med Adolphson & Falk, Staffan Hellstrand, Rolf Wikström, Hedningarna, Bo Kaspers, Ulf Lundell m fl.

Olle Thörnvall, idag en av Sveriges främsta essäister, har gett ut flera böcker, bl a ”Det nödvändiga livet” (1985) med essäer om rock´n´roll, ”Novellisten Gustaf Rune Eriks (1995), ”Det svarta puzzlet” (2002) om Bruno K Öijer, ”Nere vid 72:an (2002) om uppväxten i Saltsjöbaden och ”Lång historia” (2005) om tiden med rockgruppen Trettioåriga Kriget.

www.trettioarigakriget.com

(Ur boken ”99 proggplattor”, utguiven av Alfabeta 2006)

Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)