Etikettarkiv: Mormor

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

vattnet-i-mars1Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)

Hur ska en nekrolog skrivas?

Varje morgon, när jag råkar befinna mej i England, köper jag The Daily Telegraph. Inte för att Daily Telegraph är bäst och snabbast på nyheter – men den har de bästa nekrologerna: informationsrika, välskrivna och, faktiskt, underhållande.

Den moderna Telegraph-nekrologen skapades för drygt 10 år sen när Hugh Massingberd blev chef för ”obituaries”-sidan.

Massingberd förvandlade dödsrunorna till livsrunor över människor med spännande livsöden, både kända och mindre kända personer, i och utanför Storbritannien. Redaktionen jagade fakta likt undersökande journalister (pratade med anhöriga och bekanta, vänner och fiender) och skrev, just,
livfulla nekrologer likt skönlitterära författare.

Inledningarna är rättframma och läslockande. Ett exempel: ”John Vassall, who has died aged 72, spied for KGB… after being blackmailed about his homosexuality”.

Länk till några nekrologer i The Telegraph.

Massingberd har nu dragit sej tillbaka, men redaktionen fortsätter att skriva nekrologer i hans anda. De senaste veckorna har Daily Telegraph innehållit engagerande livsrunor över bland andra Brian Merrikin Hill, pacifist, rektor och poet, japanen Tomoyuki Tanaka, som skapade den tecknade filmsuccén Godzilla, och – inte minst – Michael Macoun, ”colonial policeman who brought law and order to remote outposts of Empire in East Africa despite the defects of his hard-drinking colleagues”.

De svenska morgontidningarnas sidor för ”födde och dödde” började för några år sen att uppmärksamma jubilarer allt mer och större. Numera kan både en 60- och en blott 30-åring presenteras med foto och intervju. Däremot har familjesidorna svårare att handskas med döden.

I Sverige placeras nekrologerna så de knappt syns. De skrivs och skickas in av en vän eller bekant till den avlidne. Texterna är vördnadsfulla och försiktiga. Där finns inte ett ord (i betydelsen ont) som inte bör finnas i ett minnestal.

Ibland, när en journalist stått nära den avlidne, kan nekrologen vara mer personligt skriven. Men de enda gångerna som nekrologer betraktas som journalistik är när någon känd och folkkär person – artist eller kunglighet – har dött. (Som Allan Edwall och Prins Bertil). Då placeras inte nekrologen på familjesidan utan på nyhetsplats. Det är också enda gången som en svensk nekrolog inte handlar om döden – utan om livet.

Biografier i bokform, över såväl levande som inte längre levande personer, är populär läsning. Nog skulle det vara ”kommersiellt” – ursäkta om ordet anses opassande – också för svenska tidningar att satsa på nekrologer/livsrunor?

I Svenska Dagbladet såg jag nyligen en dödsannons jag inte kan glömma: Viktoria ”Vicky” von Sivers, född von Lütcken i Berlin den 20 febr 1900, har stilla insomnat i sitt hem i Stockholm den 19 febr 1997.

Hon blev alltså, på en dag när, 97 år. Föddes i ett land och avled i ett annat. Såg världen, Europa och Stockholm utvecklas och förändras under hela 1900-talet. Hann bli mor, mormor och farmor, gammelmormor och gammelfarmor. Fler än jag skulle säkert vilja läsa en faktafylld, välformulerad och livfull nekrolog över Viktoria von Sivers…

(Krönika i Pressens Tidning 1997)

Prat med Lina Nyberg på vägen mellan Östra Hoby och Ystad

ÖSTRA HOBY-YSTAD

I bilstereon sjunger Lina Nyberg från sitt kommande album. Hennes make, jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist, spelar ett bräkigt, frifräsande solo i låten ”Federico Garcia” och Lina sjunger bluesigt och souligt i ”Aliisa”, en starkt berörande låt som sätter sig både i huvudet och hjärtat.

Vid busshållplatsen i Östra Hoby öppnar jag dörren för jazzkatten. Ja, det smeknamnet kan man väl ge Lina Nyberg, efter att Sveriges Radio P2 utnämnt henne till årets jazzmusiker och tilldelat henne ett pris som heter Jazzkatten. Nu är hon och familjen i sommarhuset och passar på att ge några konserter i Östra Hoby.

Fast just idag ska Lina in till Malmö och jag erbjöd mig att skjutsa henne till tåget i Ystad, så kan vi prata under tiden. Varför inte börja med den grundläggande frågan: Vad är jazz idag? Både för dig och i allmänhet…

Hon blir förstås tyst. Först, sen säger Lina:

Lina Nyberg. Foto: Miki Anagrius.

– Improvisation. Jazz är improvisation, att musiken skapas i stunden. Jag spelar in med samtliga musiker i studion på samma gång. På rock- och popskivor kan man göra om ett solo om inte musikern tyckte det blev bra. Jag har försökt göra det, men det går inte med jazzsolon.

– Fast delar av min musik är ju komponerad och arrangerad, nedskriven på notblad. Och det är jag som bestämmer att här passar det med ett solo. Kanske har jag också pushat lite, kan du inte spela åt det där hållet?

När man lyssnar på en ny jazzskiva så vet man ju sällan vilken musik man får höra. Skulle någon ens reagera om man placerade vissa jazzskivor i facket för rock och pop? Ditt kommande album, ”Palaver”, innehåller en mängd olika sorters musik.

– Har du hört mitt ”Tellus”-album (utgivet 2006)? undrar Lina Nyberg. Då hade jag gjort låtar med utgångspunkt från olika platser på jorden, platsen fick styra valet av musik. När jag gjorde nya albumet så tänkte jag ungefär likadant. Nu handlar det om människor, varje människa har fått sin musik.

– ”Caetano” började som en dröm om den brasilianske kompositören och sångaren Caetano Veloso och ”Aliisa” handlar om min mormor.

Lina Nyberg och jag har hamnat på Ystads konstmuseum. Pratet fortsätter på museets fik. Det kom ett sms från personen som hon ska träffa i Malmö. Hans tåg från Göteborg är försenat. Så det blev mer tid att prata och nu kommer också YA:s fotograf.

Inför fotograferingen har Lina med sig ombyte i väskan. Lång kö till toaletten men då byter hon om direkt vid cafébordet. Det går som ingenting.

– Jag har träning, säger hon. Jag har bytt om många gånger i samma loge som ett helt storband.

Också foto: Miki Anagrius.

Att hon ville fika på konstmuseet har en naturlig förklaring. Det passar bra också att hon blir fotograferad bland konsten. Linas föräldrar är två utmärkta bildkonstnärer, Marja Ruta och Ola Nyberg.

– Jämfört med mina föräldrar, som fått en pension på 5 000 i månaden, har jag gjort raketkarriär. Jag blev ju jazzsångerska.

Observera ironin. Efter fotografering fortsätter vi att prata om alla influenser som jag hör i Lina Nybergs jazzmusik. Som det brasilianska…

– I Brasilien har jag varit flera gånger, först som turist och sen på turné. Där tycker de inte alls att det är nåt konstigt med att jag blandar olika musikstilar. Så är ju den brasilianska musiken. Ja, så är hela Brasilien.

Musikaler… Nej, där håller hon inte med. Lina tror att jag syftar på det moderna musikalsättet att sjunga. Så sjunger hon inte! Men jag syftar ju på melodierna, hennes melodiösa sånger, nära nog lika bra som i ”My Fair Lady” och ”West Side Story”. Då blir vi mer överens.

– Många standardlåtar kommer från musikaler och jag gjorde ju ett album med gruppen Music Music Music där vi tolkar låtar ur ”West Side Story”. Jag har också börjat göra shower med sång och musik, kläder och dans.

Det finns även trådar bakåt till äldre jazzsång.

– Jag började som jazzsångerska med Bernt Rosengrens orkester. Då var jag 18 år. Fast redan då skrev jag nya harmonier till standardlåtarna. Så brukar väl inte den här låten spelas? sa musikerna.

Klassisk musik, då?

– Ännu tidigare, som riktigt ung, började jag spela klassisk gitarr. Jag minns ögonblicket när min gitarrlärare kom på att jag inte kunde läsa noter. Jag tittade på hur hon spelade och gjorde likadant.

Nu kan du väl både skriva och läsa noter?

– Oja!

Lina Nybergs nya album ”Palaver”.

Vilken musik ska vi förväntas oss i Östra Hobys församlingshem?

– Det blir fyra konserter, två för vuxna och två för barn. Förpremiär på de nya låtarna med musikerna på skivan. Jag har också bett dem ta med egen musik, som vi kan spela. Det blir nytt, kort sagt.

– Samma musiker spelar också ”barnjazz”. Jag har gjort min egen version av ”Den olydiga ballongen”, en samling barnlåtar som första gången framfördes av Alice Babs och Bengt Hallberg.

Fakta
Namn: Lina Nyberg.
Född: 1970.
Bosatt: Stockholm med sommarhus i Östra Hoby.
Familj: Jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist och en dotter.
Titel: Jazzsångerska, kompositör och arrangör, har nu börjat titulera sig musiker.
Gjort: Gav 1993 ut sitt första album, ”Close”, med bland andra pianisten Esbjörn Svensson, sen dess ytterligare tretton album med olika sorters jazz.
Hyllad: Prisades nyligen med en Jazzkatt, utdelad av Sveriges Radio P2, som årets jazzmusiker.
Aktuell med: Två vuxen- och två barnkonserter i Östra Hobys församlingshem den 22-23 juli. Hennes nya och fjortonde album i eget namn, ”Palaver”, kommer i augusti.
Hemsida: www.linanyberg.se

(Ystads Allehanda 2011)