Etikettarkiv: Dansbandsmusik

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

en-gammal-man_omslag_WEB_250x250”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

Annonser

I CD-spelaren: Lasse Stefanz

Lasse Stefanz
Truck Stop
(Mariann/Warner)

Lasse StefanzInnan den här recensionen hann komma i tryck så hade albumet sålt platina och hamnat etta på försäljningslistan – vem är då jag att kritisera?

Lasse Stefanz fortsätter att spela ännu tuffare och ännu hårdare för varje nytt album. Musiken hade lika gärna kunnat höras på Hultfredsfestivalen i sommar som på alla Sveriges dansbanor.

Problemet med det nya albumet är låtarna.

Jag trodde att Lasse Stefanz på senare tid hade lagt allt större vikt vid vilka låtar som tas upp på repertoaren, särskilt när de ska spelas in på skiva. Men det här låtvalet kan väl ändå inte vara bästa möjliga?

Lite av rock, country, baktaksshuffle och lite gammaldags dansbandsmusik också. Men låtarna är ju så slarvigt gjorda, också i sin dansbandsgenre.

Dansbandstexter måste inte vara poesi men nog ska de gripa tag, både i benet och hjärtat? Och ”Till en hjälte” är nog den enda låten på albumet som kan nå in i hjärtat.

Annars har texterna blivit så allmänna och diffusa att de måste vara omöjliga att identifiera sig med, både vid stereon och på dansbanan. Inte ens ”Här hör jag hemma”, den obligatoriska årliga Skåne-låten, når upp till samma klass som föregångarna.

Om Olle Jönsson finns det mycket gott att säga men han är ju ingen höjdare på engelska. Hur i hela världen fick han för sig att sjunga en låt som ”Green, Green Grass Of Home” – i konkurrens med Tom Jones och Elvis Presley?

På dansbanan, visst. Men på skiva, aldrig! Det måste finnas en lång rad med kompositörer som kan göra bättre svenska låtar och en ännu längre rad amerikanska countrylåtar som kunde översättas!

(Snarlik recension i Ystads Allehanda 2009)