I CD-spelaren: Salome Kammer med Weill, Eisler och Brecht

Salome Kammer
I´m A Stranger Here Myself
Songs from Home – Songs from Exile
(Capriccio)

Jag ler, skrattar och undrar: Kan = får man verkligen sjunga och tolka – omtolka – Kurt Weill, Hanns Eisler och Bertolt Brecht på det här sättet?

Så bryskt och fräckt men faktiskt också – just därför – så fullt av kärlek och vördnad.

Ja, vad kan vara mer respektfullt än att gräva sig djupt ner i toner och ord, lyfta upp innehåll och budskap, det man som artist själv har gripits av, och med all kraft förmedla detta till publiken.

Raka motsatsen till ”verfremdung”!

Jag fylls av häpen beundran inför Salome Kammers förmåga att kombinera virtuos ton- och ordbehandling med vilja och mod, allvar och humor.

Kammers nya album, ”I´m a Stranger Here Myself”, med tyska (”Seeräuber-Jenny”, ”Bilbao Song” med flera) och amerikanska kompositioner (som titelspåret) av Weill, mindre känd musik från exilen av Eisler och även Rudi Springs tonsättningar av Brecht förtjänar en plats på skivhyllan bland övriga sångerskor som gjort oförglömliga – än mer traditionella, än mer frisinta – Brecht-tolkningar: Lotte Lenya, Gisela May, Ute Lemper, Teresa Stratas…

Lyssna också in pianisten Rudi Springs som blixtsnabbt följsamt ackompanjerar Kammers röstekvilibristiska krumsprång.

(H&M 2013)

I CD-spelaren: Salome Kammer

Salome Kammer
I´m a Stranger Here Myself
Songs from Home – Songs from Exile
(Capriccio)

Jag ler, skrattar och undrar: Kan = får man verkligen sjunga och tolka – omtolka – Kurt Weill, Hanns Eisler och Bertolt Brecht på det här sättet?

Så bryskt och fräckt men faktiskt också – just därför – så fullt av kärlek och vördnad.

Ja, vad kan vara mer respektfullt än att gräva sig djupt ner i toner och ord, lyfta upp innehåll och budskap, det man som artist själv har gripits av, och med all kraft förmedla detta till publiken.

Raka motsatsen till ”verfremdung”!

Jag fylls av häpen beundran inför Salome Kammers förmåga att kombinera virtuos ton- och ordbehandling med vilja och mod, allvar och humor.

Kammers nya album, ”I´m a Stranger Here Myself”, med tyska (”Seeräuber-Jenny”, ”Bilbao Song” med flera) och amerikanska kompositioner (som titelspåret) av Weill, mindre känd musik från exilen av Eisler och även Rudi Springs tonsättningar av Brecht förtjänar en plats på skivhyllan bland övriga sångerskor som gjort oförglömliga – än mer traditionella, än mer frisinta – Brecht-tolkningar: Lotte Lenya, Gisela May, Ute Lemper, Teresa Stratas…

Lyssna också in pianisten Rudi Springs som blixtsnabbt följsamt ackompanjerar Kammers röstekvilibristiska krumsprång.

(Olika versioner på arbetet.se / i Hifi & Musik)

”Min” jazzfestival i Ystad (6): Hannah & Ewan Svensson

Hannah & Ewan Svensson
Hos Morten Café

Vilken start!

Hannah Svensson sjunger standardlåten ”Love for Sale” som om hon har åtminstone en jazztrio bakom sig. Men det är enbart – absolut inte ”bara” – pappa Ewan som kompar på elgitarr.

Tja, ”kompar”… Han spelar och improviserar snabbt-snabbt, växlar mellan ackord och toner, nog inte ett grepp som inte han kan ta på en gitarrhals.

Som det svänger, både av gitarren och – inte minst – sången.

Att Ewan Svensson är en mirakulös gitarrist visste jag men dottern Hannah blev en upptäckt: en så otroligt lovande – ja, redan bra – jazzsångerska.

Lite i hemlighet har Hannah & Evan Svensson också gett ut ett duoalbum. Mer officiell utgivning senare i höst. 

Alltså jag knockas av att hon inte bara håller takten utan kan sjunga så rytmiskt att man faktiskt hör basen och trummorna i den jazztrio, som inte finns.

Balladen ”Pretend You’re Me” (gjord av Ewan) går mer åt pophållet och Hannah är ju lika bra som popsångerska. Hon sjunger kort sagt underbart.

Plötsligt kommer de in på ”Speak Low” (Kurt Weill) och himmel, hon kunde ju sjunga huvudrollen i en musikal också! När hon sen börjar jazzscatsjunga ihop med elgitarren, unisont och illersnabbt…

Hannah och Ewan Svensson ger publiken en guldklimp till eftermiddagsstund. Så fint att se dem också: far och dotter tittar på varann med ömsesidig stolthet.

(Ystads Allehanda 2012)

Brittisk-amerikanska CD-växlaren

Eliza Carthy, ”Neptune” (Hem Hem/Border), är den främsta av Storbritanniens yngre folksångerskor. Fast så ung är hon inte längre utan rösten har blivit allt mer innehållsrik och erfaren. Vilket även gäller när popsångerskan Eliza Carthy komponerat, spelar (fioler/gitarrer) och sjunger.

När Eliza sjunger pop blir hon mycket mer än en folkpopsångerska. På nya albumet finns influenser från alla (o)möjliga håll.

”War” vandrar från Paul McCartney-reggae till Kurt Weill och Balkan. ”Britain Is A Car Park” går från engelsk folksångskör till Barcelona-rytmer á la Manu Chao. ”Write A Letter” är en ”art song” där brittisk/ amerikansk folksång möter pop. ”Romeo” kunde vara den bästa sången i en ny musikal.

Och hör Eliza som torch-sångerska i soulaktiga ”Revolution”. Vilken känsla och kraft.

Bella Hardy och Lucy Ward är mina favoriter av de riktigt unga, mer traditionella brittiska folkångerskorna/sångpoeterna.

På sitt tredje album, ”Songs Lost & Stolen” (Navigator/Border), svarar Bella Hardy själv för texter och melodier. Fast skillnaden är inte så stor mellan att tolka traditionella låtar och skriva nya i traditionen.

Hardy är mycket traditionell även som singersongwriter. ”The Herring Song” och ”Rosabel” kunde ha varit flera hundra år gamla, både till melodierna och texterna, där döden är livets dagliga följeslagare. I ”Walk It With You” (med Kris Drever på slidegitarr) blandas folk, blues, country och pop. ”Written In Green” blir närmast folkrockabilly.

Lucy Ward, som är yngst, har gjort en sensationell debut, ”Adelphi Has To Fly” (också Navigator/Border), med både traditionella och egna sånger. Vad som är vad hörs knappt.

Hon sjunger i traditionen men personligt, lite lillgammalt med en flickung men ändå sträv röst. Den traditionella öppningslåten ”The Fairy Boy” sjungs nästan a cappella – enstaka pianotoner kompar – och så personligt att den kunde varit hennes egen. ”Alice In The Bacon Box ”är hennes egen sång – komp av banjoplonk – men låter traditionell.

Framför allt, så inlevelsefullt och vackert hon sjunger. Tänk en engelsk Sofia Karlsson.

Ladda ner debuten med brittiska duon A Band of Buriers från http://decorativestamp.org/album/a-band-of-buriers (pris: bestäm själv).

Endast ukulele eller akustisk gitarr och cello. Manande sånger, lugna och stilla men pådrivande. Grov sång men inte så grova röster som Leonard Cohens. Det kan påminna om honom. England och USA möts mitt på Atlanten, så kan det också låta.

Frank Fairfield, ”Out On The Open West” (Tomkins Square/Border), kommer inte från England, inte heller från Appalachernas countrydistrikt. Nej, Fairfield är född i Kalifornien. Men hans sång och musik låter som om den kom från 1800- eller till och med 1700-talet.

Säg 1853 steg Fairfield av Amerikabåten och sökte sig söderut, där han nu har en liten farm. Efter dagens slit tar han fram fiol eller gitarr, lirar och sjunger någon gammal låt: en urblues eller en fiollåt hemifrån England (eller varför inte Sverige, det kan också likna svensk folkmusik).

Pokey LaFarge, ”Middle of Nowhere” (Free Dirt/Border), är en annan smått märklig amerikan, som med gruppen The Big City Three gräver i USA:s musikhistoria.

Folk, country, ragtime, jugband och lite swing med och utan western samt blues. Året kan vara, säg, 1932. Pokey sjunger autentiskt också, som genom en megafon eller en primitiv mikrofon. Sången är ljus, rösten liksom spricker i högtalaren. Också det akustiska gitarrljudet är typiskt för den tiden.

(Hifi & Musik 2011)