Jazz på svenska (igen)

Alltid lika spännande att jämföra Grammis och Manifest, alltså vilka artister och skivor som nominerats i främst kategorierna ”Folk” och ”Visa”. Också Manifest har nu offentligt sina nominerade:

Folk
Bridget Marsden & Leif Ottosson – Mountain Meeting (Playing with Music)
Filip Jers Quartet – Plays Swedish Folk (Schmalensee Production)
Blå bergens borduner – Inga kônstiheter (Gammalthea)
Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye – A Farblondzhete Blondinke (Maestro Music)

Visa
Charlie Engstrand Sommar – Bortom orden (Dead Microphone Records)
CajsaStina Åkerström – Vreden och Stormen (Gamlestans Grammofonbolag)
Fröken Elvis – Elvis på Svenska (Ladybird)
Sofie Livebrant – Lighthouse Stories (Brus & Knaster)

Och här är de Grammisnominerade:

Årets folkmusik/visa
Anders Jormin, Lena Willemark & Karin Nakagawa – Trees of Light
Cajsastina Åkerström – Vreden och stormen
Ebba Forsberg – Om jag lämnar dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits
Sofia Karlsson & Martin Hederos – Stjärnenätter
Sven-Bertil Taube – Hommage Vol. 2

Joho, det är min enda kommentar tills vidare. Istället – recension av en av de Manifestnominerade skivorna (bör väl ljusa också att jag satt i den Manifestjuryn)…

_______________________________________________________

Filip Jers Quartet
Plays Swedish Folk
(Schmalensee)

Filip Jers Quartet är en jazzgrupp som på albumet ”Plays Swedish Folk” spelar svenska folkmelodier. I vilken genre ska resultatet placeras: folk- eller jazzmusik? En smaksak.

Att låta just Filip Jers göra en senkommen efterföljare till Jan Johanssons ”Jazz på svenska” (från 1964) – idén kom från producenten Martin von Schmalensee – var rätt självklart.

Filip Jers brukar växla mellan jazz- och folkmusik (samt en del annat) på sina olika munspel och hans kvartett består av alerta, nyfikna musiker – Henrik Hallberg, gitarrer, Johan Lindbom, kontrabas, och Wille Alin, trummor – som kan följa med Jers åt olika håll, poängtera och komplettera.

Alltså munspel istället för piano och dessutom elgitarr i sättningen.

Redan i förstaspåret ”Slängpolska efter Bruun” hörs kvartettens specialitet. Jers munspel inleder solo med att spela folkmelodin mer bluesmurrigt; så kommer Hallbergs elgitarr in och byter av, spelar melodin men plussar på med jazz; sen återkommer munspelet – nu med ljus ton á la spilåpipa – och samspelar med gitarren; också munspelet lirar jazz men återgår strax till folkmelodin.

I ”Polska efter Pers Olle” samspelar Jers istället med Lindboms kontrabas. Resultatet blir verkligen ett möte och en nära bekantskap mellan folk, jazz och lite blues. Trummisen Alin inleder ”Visa om ett mord” med så kraftiga rytmer att det nästan blir rock.

(H&M 2015)

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: Nadja Eriksson

Nadja Eriksson
Flickan vid pianot
(Egen utgivning)

Nadja Eriksson minns jag från en LP-skiva för längesen.

När kan det ha varit, redan på 80-talet? När jag återhör henne på ett nytt album så suckar jag, så synd att en förkylning fick mig att missa hennes föreställning i Skillinge.

Nadja Eriksson sjunger, spelar piano och komponerar. Hon gör det personligt och bra och utan att snegla åt något kommersiellt håll.

Pop och annan populärsång, klassiskt, visa, chanson och kabaret, jazz, andligt, några österländska influenser bland det västerländska. Inte var för sig utan så välblandat att resultatet blir Nadja Erikssons egen genre: melodiska, smått sentimentala sånger med texter ur hennes liv, likt dagboksblad med erfarenheter och funderingar.

Först tyckte jag att albumet var lite ojämnt men jag ångrar mig nog. Några spelningar senare har spåren vuxit ihop och blivit delar av helheten. Några favoriter: titelspåret, ”En bit av himlen” och ”Rovdjur”.

(Ystads Allehanda 2011)