Etikettarkiv: Traditionell

Piraten, Bombi Bitt och jag står staty (och inte minst katten Skorpan)

Alltså inte min grej egentligen när det handlar om konst. Men min avoga inställning bidrar nog till att jag tycker desto mer om den här statygruppen – eller om det är en skulpturgrupp? De fyra figurerna överraskade – ja, överrumplade – mig redan vid avtäckningen och ännu mer förtjust blev både jag och min hustru när vi en stilla kväll gick ner till Piratenmuseet för att göra en noggrann inspektion.

Bronsfigurerna började liksom gestikulera, röra på sig och prata. Den stenbelagda platsen blir en scen för ett skådespel där verklighet möter fiktion. Författaren Fritiof Nilsson Piraten, pojkarna Bombi Bitt och Eli från Piratens berättelser och inte minst hans katt Skorpan interagerar med varann – och även med betraktarna.

Piraten 1 liten

Piratenskulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp”, som den egentligen heter, med Piratenmuseet i bakgrunden. Foto: Bengt Eriksson

För skulptören Jonas Högström har ju bidragit med sin upplevelse, valt ut vilka figurer som skulle ingå i gruppen, hur de ser ut, i vilka frysta rörelser de skulpterats, attributen de försetts med. Högström har dessutom kompletterat med små, fyndiga detaljer. Som Thore Soneson – styrelsedamot i Skånes konstförening som i sin tur sitter i Erlandssonska konstfonden, varifrån den övervägande delen av pengarna till Piratenstatyn har kommit – sa vid avtäckningen: ”Han berättar en historia.”

Det stämmer exakt. Eventuellt kunde man tillägga: ännu en historia, nämligen den om en ung Jonas och blivande skulptörs möte med Fritiof Nilsson Piraten och Bombi Bitt. Vilket inte skedde via en boksida utan i tv-filmatiseringen (1968).

”Den scenen minns jag starkast från tv”, berättar Jonas Högström och syftar på den del av staty/skulpturgruppen där Bombi Bitt hämtat vatten i sin hatt och nu häller det över – duschar – vännen Eli. I skulptörens tolkning – det förstår man av den lilla grodan som sitter på hatten – kommer vattnet från Vollsjöån. En så fyndig detalj!

Men, säger Högström, ”det var en tillfällighet att det blev en groda”. Skulpturen av Bombi Bitt och Eli skulle ju vara en fontän, vattnet ska strömma från den stående Bombi Bitts hatt och ner över Eli som sitter på huk. Rörmokaren kom och satte dit ett vattenaggregat på statyn. ”Det såg klumpigt ut”, säger Högström. ”Jag måste dölja det med något. Så jag gjorde en groda.”

Vilken benämning ska man använda: staty eller skulptur, statygrupp eller skulpturgrupp? Jonas Högström tycker att staty låter gammalt, det får en att tänka på kungastatyer och antika byster. Han föredrar skulptur och skulpturgrupp. Högström rättar mig också när jag råkar säga att han arbetar i en gammaldags stil. Hellre ordet traditionell. Fast på Piratensällskapets nätsida skrivs det om Piratenstatyn.

Spelar roll? Kanske, kanske inte. Själv tycker jag det kan vara en poäng med att använda orden gammaldags och staty. Jonas Högström gjuter personlighet i en gammal tradition, förenar figurativa bronsstatyer med konstnärlighet och får statykonsten att leva än idag.

Piraten 2 liten

Piratenskulpturgruppen med Bombi Bitt och jag (= Eli) i förgrunden och Fritiof Nilsson Piraten själv med katten Skorpan på bänken. Också foto: Bengt Eriksson

”Titta, nu rörde Piraten på foten!” utbrister min hustru när vi står och tittar. Fritiof Nilsson Piraten sitter på en bänk med basker på huvet, spatserkäppen och en cigarill i ena handen, korta byxben och en fot lite ovanför marken. Det ser faktiskt ut som han rör på benet. Han kliar katten Skorpan, som står på stenbänkens rygg, med andra handen samtidigt som han håller uppsikt över sin litterära barndom i Vollsjö, alltså ”Bombi Bitt och jag”.

Bronset glänser i svartgrönt. Statyerna har polerats med en nylonstrumpa, det enda som duger. Jonas Högström har eget bronsgjuteri och kan kontrollera hela tillverkningsprocessen, från lera till färdig skulptur. När det blir bråttom (som det blev med Piratenstatyn) anlitar han också några medhjälpare – ja, assistenter.

”Jag började arbeta med lera när jag gick på gymnasiet”, berättar han. Men varför skulpturer – och inte keramik? ”Det blev för mycket av glasyrberäkning. Jag ville modellera, arbeta med leran. Jo, ända sen jag var ung har det nog varit självklart att jag skulle bli skulptör.” Krönikörens tillägg, kunde inte låta bli: För vad skulle Jonas annars ha blivit, när han föddes i Höganäs och växte upp i Lerberget (strax utanför)?

Om ni har semesterdagar kvar så skulle jag rekommendera en Jonas Högström-turné (med bil, det måste man nog ha). Starta gärna vid Piratenmuséet i Vollsjö för att sen åka vidare och titta på några av hans övriga offentliga skulpturer/statyer i Skåne. Som den unga Selma Lagerlöf (Landskrona), kvinnorna vid gummifabriken (Helsingborg), flickan med det försvunna men återfunna lammet (vid Lerbergets kyrka), keramikern Åke Holm (utanför Höganäs museum)…

(Ystads Allehanda 2015)

Kolla mer:

1) På Jonas Högströms hemsida (www.bronsskulpturer.com) finns foton på både hans offentliga utsmyckningar och egna skulpturer.

2) De fyra delarna i tv-serien ”Bombi Bitt och jag” från 1968 med bland andra Stellan Skarsgård som Bombi Bitt och Reiner Albrecht som Eli kan man se i SvT:s Öppet arkiv (www.oppetarkiv.se). Författaren Fritiof Nilsson Piraten är själv den ledsagande berättarrösten.

3) På Piratensällskapets hemsida (www.piratensallskapet.se) finns en film från den så kallade Go ettemiddan med avtäckning av skulpturgruppen.

4) Efterlysning: Långfilmen ”Bombi Bitt och jag”, gjord redan 1936, med Sture Lagerwall som Bombi Bitt har tidigare funnits på dvd men har sålt slut. Ge ut den igen!

Annonser

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (3)

Gävle Symphony Orchestra / Görgen Antonsson
Symphonic Stomp of Sweden
(Swedish Society)

hm_be_10_14_folklikt_symphonicstomp litenNågon gräns mellan folk- och konstmusik har aldrig funnits. Bägge har influerat varann. Men jag vågar påstå att klassisk musik vunnit mer på det än vad folkmusiken gjort.

I ”Symphonic Stomp of Sweden” sammanförs – ihoptvingas? – klassiska och folkmusikaliska traditioner av Gävle symfoniorkester (dirigent: Mats Rondin), riksspelmannen på fiol Görgen Antonsson och arrangören Karl-Johan Ankarblom. De separata låtarna, som i mina öron ändå smälter ihop till en symfoniskt folklig svit, är både gamla, traditionella och nygjorda.

Men folkmusiken lyfts inte upp på ett högre musikaliskt plan och blir bättre för att man gör så här. Konstmusiken blir inte heller mer folkmusikalisk och jordnära – däremot kanske mer lättlyssnad och ”folklig” så att musiken kan nå en större publik.

En smaksak vad man tycker.

Live lär ”Symphonic Stomp of Sweden” ha charmat även (delar av) folkmusikpubliken på Stockholm Folk Festival i somras. Men jag var inte där; mitt betyg gäller skivan.

Musik på gränsen mellan folk- och konstmusik. Vackert och det svänger också. Men grannare än grovt, mindre djup och mer yta.

Jag tror jag skulle uppskatta Gävle Symphony Orchestra och Göran Antonsson betydligt mer om jag hörde dem var för sig, i en klassisk symfoni eller ett nyskrivet stycke konstmusik respektive med andra spelmän/kvinnor.

(Hifi & Musik 2014)

Folkmusik och jazz, både och eller ingetdera.

Willemark Knutsson Öberg
Alla drömmars sång
(Country & Eastern)

WillemarkKnutssonÖbergAllaDrömmarsSång-CD-0604428Egentligen varken folkmusik eller jazz.

Lena Willemark, sång/fiol, Jonas Knutsson, saxofoner, och Mats Öberg, piano/munspel, har spelat länge tillsammans men inte gjort någon skiva förrän nu.

Musikformerna filtreras genom deras liv, ut kommer toner och rytmer som uttrycker tre olika och ett gemensamt förhållande till svensk folkmusik och jazz.

Albumet ”Alla drömmars sång” – nästan varje spår – är en musikalisk essä som inleds på en plats och avslutas på en annan.

Stilla, ja, så andäktigt lugnt att jag faktiskt inte kunde gå omkring utan måste sätta mig ner och ”bara” lyssna. Då blev musiken och sången också lugnande, som framförd i ett atrium.

Egna kompositioner med invävda traditionella melodier, sång på älvdalsmål och någon improvisation som hamnar i jazzen.

Lena Willemarks sånger, ”Norrskensbrand” och ”Fotspår”, är som tonsatta dikter vid gränserna till folk-, jazz- och konstmusik. Mest känd som folksångerska men hör också när Lena Willemark förvandlar Beatles-låten ”All My Loving” till en jazzballad.

(Hifi & Musik 2013)

I CD-spelaren: Salome Kammer

Salome Kammer
I´m a Stranger Here Myself
Songs from Home – Songs from Exile
(Capriccio)

cd-cover-salome-kammer-exil-100~_v-image480q_-86e76969c4c6eae737b1aecd7f2fc4c32e479f73Jag ler, skrattar och undrar: Kan = får man verkligen sjunga och tolka – omtolka – Kurt Weill, Hanns Eisler och Bertolt Brecht på det här sättet?

Så bryskt och fräckt men faktiskt också – just därför – så fullt av kärlek och vördnad.

Ja, vad kan vara mer respektfullt än att gräva sig djupt ner i toner och ord, lyfta upp innehåll och budskap, det man som artist själv har gripits av, och med all kraft förmedla detta till publiken.

Raka motsatsen till ”verfremdung”!

Jag fylls av häpen beundran inför Salome Kammers förmåga att kombinera virtuos ton- och ordbehandling med vilja och mod, allvar och humor.

Kammers nya album, ”I´m a Stranger Here Myself”, med tyska (”Seeräuber-Jenny”, ”Bilbao Song” med flera) och amerikanska kompositioner (som titelspåret) av Weill, mindre känd musik från exilen av Eisler och även Rudi Springs tonsättningar av Brecht förtjänar en plats på skivhyllan bland övriga sångerskor som gjort oförglömliga – än mer traditionella, än mer frisinta – Brecht-tolkningar: Lotte Lenya, Gisela May, Ute Lemper, Teresa Stratas…

Lyssna också in pianisten Rudi Springs som blixtsnabbt följsamt ackompanjerar Kammers röstekvilibristiska krumsprång.

(Olika versioner på arbetet.se / i Hifi & Musik)

I CD-spelaren: Apolonia

Apolonia
Fria fötter
(Tónlist Records)

ApoloniaUnder ledning av Ida Gustafsson, sångerska och låtskriverska, fortsätter Apolonia att framföra nu-folkmusik från malmöstadsdelarna Möllevången och Seved.

Alltså musik som är lika malmöitisk som världsmusikalisk, modern som traditionell. De politiska men snälla, lite naiva och mycket personliga texterna hade passat på Gärdesfesten 1970.

Liksom tidigare sticker instrumenten (Idas akustiska gitarr samt fiol, elgitarr, sax, trombon, dragspel, bas, trummor med mera) iväg åt olika geografiska håll. Balkan-romskt, klezmer och reggaebaktakt, några afrorytmer och stråkar som kan låta ryska.

Ida Gustafssons ”maniska sång”, för att anknyta till en av hennes texter, framförs på ”slak lina” över världen, för att knyta an till en annan text.

Livsbejakande var ordet. Allvar blandas med sång- och spelglädje.

(KB/YA/TA 2013)

Japan gånger tre kvinnor (1): Jun Morioka – tur och retur Japan-Sverige

Det ligger två CD på bordet framför Jun Morioka: ett album med den japanska rockgruppen Gitane, där Jun Morioka är sångerska, och ett provexemplar av hennes kommande, första soloalbum (i Japan ska det släppas i mars 2000), som spelats in i Stockholm.

– Som medlem i Gitane sjunger jag och skriver texter men gör inte musiken, säger hon. Till soloalbumet har jag både gjort musiken och texterna. Jag är med på bägge skivorna. Men den första CD-n innehåller bara en bit av mej själv, på den andra finns hela jag.

Så pekar hon på provexet av sitt soloalbum. Det provisoriska omslaget är ett foto – några gitarrer och basar, ett halvt trumset – som Jun tog i en paus under inspelningen i Ping Pong-studion.

Men hur hamnade hon där, i Sverige och Stockholm? Varför spelade Jun Morioka in sitt album tillsammans med svenska musiker under ledning av Ulf Turesson från gruppen Freewheel?

De senaste åren har det skrivits mycket om svenska popmusikers och gruppers framgångar på den japanska musikmarknaden. Svenska popartister har både sålt plattor och turnerat i Japan. Vilket fått en, tycker jag, intressant fortsättning: svenska musiker turnerar med, svenska kompositörer skriver låtar åt och svenska skivproducenter gör skivor med japanska artister.

Jun Morioka, numera Elding i efternamn och bosatt i Stockholm, med Ulf Turesson på japansk TV 2011. 

Jun Morioka träffade Ulf Turesson i månadsskiftet september/oktober 1998, då han var i Japan för att turnera med en annan kvinnlig japansk artist. Jun jobbade som körsångerska på turnén.

– Jag åkte till Sverige i juni förra året, säger Jun Morioka.

– Ååå, jag tyckte så mycket om Stockholm. En sån trevlig trevlig stad! Så lugnt och stilla. Ping Pong-studion låg som på landet. Ulf och mina andra svenska vänner hade frid i sina hjärtan, livet och inspelningen fick ta sin tid. Jag åt middag med musikerna och deras flickvänner. Det var en sån hjärtevärmande stämning, så varmt och mänskligt.

– I Japan lever vi efter japansk tid. Den går så fort, mycket snabbare än tiden verkar gå i Sverige.

– Jag känner samklang med den svenska musiken, säger hon också. Den är ju nästan japansk. Ja, det finns nånting melankoliskt i de svenska popmelodierna – samma melankoli som i vår traditionella musik, i enka-musiken. Känner du till den? Vår traditionella musik är också sorgsen, det är mollackord och man gråter i texterna.

Är det någon skillnad mellan att spela in i Sverige och Japan?

– Om jag gör ett sångpålägg i en japansk studio så står åtminstone fyra-fem personer omkring mej och kommenterar, talar om att jag ska sjunga si eller så istället. I Ping Pong-studion var det jag som bestämde. Jag sjöng som jag ville sjunga.

– I Japan har man dessutom ett hårt inspelningsschema. Redan i förväg har man bestämt – exakt – hur många låtar som ska spelas in per dag.

Platsen för intervjun med Jun Morioka är Public Image Inc. i Tokyo – ett produktionsbolag med den egna skivetiketten U.L.F. (Underground Liberation Force). Något som tidigare inte fanns i Japan men de senaste åren blivit allt mer vanligt.

– Idag finns det säkert 1000 oberoende små skivbolag i Japan, säger Tetsu Hayashi, chef för Public Image. Och de ökar i antal. Tiderna har blivit svårare för de stora skivkoncernerna. Det är nedgång i försäljningen av CD-spelare, förstärkare och andra musikapparater. Och det får också bolagens skivavdelningar känna av – budgeten för skivproduktion skärs ner.

– Det finns, tillägger Jun Morioka, ett litet punkband (som den svenske journalisten på fonetisk japanska kallar Sobat, hoppas det blir rätt) som gett ut en skiva på en ”indie”-etikett. Den har sålt i 100.000 exemplar. Otroligt mycket!

På baksidan av sin biografi ritar Jun Morioka en skiss över den vanliga vägen mellan en japansk artist – eller snarare ”idol” – och publiken. Minst tre olika bolag är inblandade 1) ett managementbolag, 2) en skivkoncern, 3) ett skivmärke. Alla tre ska vara med och bestämma hur musiken ska låta och artisten se ut.

– Tills för bara några år sen, berättar Jun, var all japansk popmusik baserad på karaoke. När jag arbetade som kompositör åt andra artister måste jag hela tiden tänka på att inte göra för svåra låtar, inte använda för många ackord. För det var ju inte bara artisten som skulle sjunga – låten måste vara så enkel att varenda karaokesjungande japan klarade av att sjunga den.

Fortfarande finns det, har jag sett i skivaffärerna, speciella karaokespår med bara bakgrundsmusik på japanska singlar. Jun nickar instämmande och fortsätter:

– Dessutom lanseras många japanska poplåtar som TV-reklam. De första femton sekunderna är viktigast – man måste fånga lyssnarna med låtens första takter. Först därefter kan man börja komponera den riktiga låten.

– Japanska artister har inte heller någon royalty. En ny, ung artist får månadslön, som kan vara så låg att artisten precis överlever. Om skivorna börjar sälja så tjänar skivetiketten, managementet och skivkoncernen mer pengar – inte artisten.

Hur är det på Public Image då? säger jag och sneglar på Tetsu Hayashi.

– Här får jag dels en lön, säger Jun Morioka, dels har jag del i skivförsäljningen. Mitt soloalbum har gjorts i samråd med Public Image, men det är jag som har lagt upp inspelningen, det är jag som har haft sista ordet.

– Att jobba med gruppen Gitane är raka motsatsen. Gitane har kontrakt med skivkoncernen Tokuma. Det är ett högbudgetprojekt med stor reklambudget. Soloalbumet började jag planera för tre, fyra år sen, när jag var 25 år. Tidigare har jag sjungit i ett annat band och av någon anledning vill jag också vara del av ett band.


Jun Morioka Elding med en ännu nyare sång,”Lost In You”, inspelad i juni 2012.

Jun börjar prata om Sverige igen:

– Jag avundas de svenska kvinnorna, säger hon. De verkar så tuffa. Att vara kvinna i Japan är svårt, i synnerhet om man är ensamstående kvinna eller får barn.

Om jag fick barn eller gifte mej här i Japan, så måste jag ge upp min karriär. Ja, kanske inte hela men alldeles för mycket av den. I Sverige hjälper männen till med barnen.

– Långsamt, mycket långsamt är det på väg att ändra sej här också. Men då blir de japanska männen som galna! Jag vill leva mitt eget liv, på mina egna villkor. Och jag vill bidra till att förändra kvinnornas livsvillkor.

Du är ju en tuff japansk kvinna, både sångpoet och affärskvinna, som bestämmer över din egen musikkarriär. Finns det fler exempel på kvinnliga artister här i Japan som inte låter något managementbolag bestämma över dem utan går sina egna vägar?

– Det tror jag, säger Jun. Nej, rättar hon sej, det hoppas jag.

Vilka eller vem då?

Hon blir tyst. Hon tänker. Hon funderar. Länge. Länge… Hmmmmmm. Till sist säger hon:

– UA.

Men Tetsu Hayaashi skakar på huvet. Nej, också sångerskan UA (se speciell text om henne) är hårt styrd och beroende av sitt management, menar Tetsu.

– Nähä, säger Jun Morioka, då finns det väl ingen. Då är det väl bara jag.

(Gränslöst 2000)