Etikettarkiv: Hjärtat

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

en-gammal-man_omslag_WEB_250x250”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

Annonser

Liten Karin i Malmö

Hur kan en syrenfärgad 70-talskjol ha sett ut? Nej, jag såg aldrig någon ung kvinna i syrenfärgad kjol cykla genom Malmö på 70-talet. Var var du, Karin? Vart cyklade du? Tur och retur mellan er sprillans nya lägenhet i Söderkulla och Hemmets Veckotidnings redaktion på Kirseberg och ingen annanstans?

Jo, en gång cyklade du till Cabaret Fredagsbarnen. Sågs vid där fast vi inte såg varann? På Bullen eller hos Zoltan? Där var ju alla. Du och jag också men jag minns ingen tjej i syrenfärgad kjol.

Ser att du ingick i redaktionen för tidningen Hennes. Dit frilansade jag med musiktexter, skrev bland annat om Chuck Berry och rockens historia. Går och tar fram några gamla nummer men du är inte med i redaktionsrutan. Vad gjorde du som journalist på Hennes?

Läste du vad jag skrev? Jag läser dig, just nu din nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” (Brombergs). Och varje vecka i Svenska Dagbladet, dina krönikor och intervjuer. Skriftspråket spontant ur hjärtat. En axelryckning på livsdjupt allvar. Punkt och komma sätts där lusten vill och viljan får lust.

När jag vet att du är sommarboende i Kivik känns det ännu närmare att läsa dig. Fånigt men sant. Nu blir dina texter inte som brev eller mejl utan som nära samtal mellan vänner.

Jag trodde, för så hade det sagts, att ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” skulle vara en skildring av hur Karin Thunberg, som min krönika handlar om, ja, det har ni förstått, reste tillbaka till Malmö för att återfinna sig själv som ung kvinna i syrenfärgad 70-talskjol på cykel. Det stämmer delvis.

Karins bok handlar om livet. Det svåra. Att hitta sitt liv. Så omöjligt att man borde låta bli att leta. Här finns några ömma rader som får mig att… nej, jag ska inte skriva att jag får faderskänslor (men nog kan en far känna som en mor) för så oskyldiga är inte mina känslor. Du skriver att du stryker dig över de bröst du inte längre har men formen finns kvar i handen.

Karin Thunberg. Foto: Anders Lundmark.

Du stod, tillbaka på 70-talet, bakom Mikael Wiehe på Konsum när han köpte havregryn och undrade varför han inte kom ut till Söderkulla och visade solidaritet. Men du visste att Hoola Bandoola spelade på Victoria. Varför var inte du där? Cyklade du in till folkfesten i Slottsparken?

Gifte dig ung med Hans. HSB-lägenhet och familj men inga barn. Ändå blev du med barn fast du inte ville, på 70-talet? Idag blir du så glad av lattepapporna med barnvagn. Mycket har hänt på en generation. Men såg du inte papporna med barnsele och vagn på 70-talet? De fanns. Vi fanns då också.

Du levde ju som på 50-talet fast det blivit 70-tal!

När Barbro Hörberg, den livsvisa sångerskan, signerade ett skivomslag så skrev hon: ”Lilla Karin…” Så liten och ung du verkade vara på 70-talet. Så små vi människor är ibland, då och då, hela livet. Du läste Erica Jong men det är svårt att också våga när man vill.

Du skriver: ”Vi var arbetarbarnen som fick chans till något annat.” Där tror jag du har fel. Vi fick ingen chans – vi tog den. Du citerar din pappa, upprepar hans ord: ”Glöm aldrig var du kommer ifrån, tös lilla. Dom som glömmer sitt ursprung, dom går det åt helvete för.”

(Ystads Allehanda 2011)