Etikettarkiv: Rap

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

en-gammal-man_omslag_WEB_250x250”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

Annonser

I CD-spelaren: Ana Tijoux

Ana Tijoux
La Bala
(Nacional)

Här finns två rottrådar.

Den ena leder bakåt till rap och hiphop, skapade i New York mot slutet av 70-talet. Nog är det märkligt att rappen skulle komma att omplanteras jorden runt och ympas med lokala musikformer.

Den andra tråden går till 1960- och 70-talens politiska sång i Chile: artister/grupper som Violeta Parra, Quilapayun och Inti-Illimani.

Det är inte riktigt rätt men ändå frestande att beskriva Ana Tijoux som en rappande Violeta Parra på 2000-talet.

Hon föddes i Frankrike, dit hennes chilenska föräldrar hade flytt, ”återvände” som tonåring och började rappa om sitt möte med dagens Chile. Hon har sagt att titeln på nya albumet, ”La Bala”, är en händelse som kunde vara en tanke.

”Kulan” (på svenska) syftar på henne själv (hård, spetsig och farlig) men påminner också om den chilenske student som i fjol sköts till döds i Santiago, Chile. Singelsläppet ”Shock” är en hyllning till studenterna i Chile och alla unga, protesterande människor: i Spanien och Portugal, på Wall Street och överallt.

I ”Sie Te Preguntan” har Ana Tjioux bjudit in rapgruppen Los Aldeanos från Kuba och hon avslutar med att balladrappa till sammetsrytmisk latin-hiphop och stråkar i ”Volver”.

(Liknande recension i Hifi & Musik 2012)

Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

  1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
  2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
  3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)

När Duke Ovell, alias Dotun Adebayo, toastade i Stockholm

SM i toast
Roxy, Stockholm

Toast kan va en macka
men också att nån snackar
om det ena och det andra
och helst ska orden rimma
på varandra
samhällskritik
och politik
kärlek och romantik
och allt detta till musik
reggae-reggae-reggaemusik
reggae-reggae-reggaerytmik
basen i botten och diskanten som en piska
myyyyyyyyyyyyyyyycket ekoooooooooooooooooooo
snabbt! snabbt!
in med ett klinkande piano
rappt! rappt!
nej, toast vare jag sa
det heter det på Jamaica

Oludotun Adebayo, alias Duke Ovell, alias Duken of Zion, på besök i Vollsjö, Skåne (måste vara 80-talet nångång). Foto: Birgitta Olsson.

Åkej
så ska jag berätta för dej
vad som hände häromdan
Duke, Duke, allas vår Duke
hade delat ut flygblad på stan
och när det blev kväll sen
då börja toasttävlingen
på Roxy halv elva
den första i landet
det är inte många som kan det
men Jah Gustav han kan
Ras Päron kan med
och Sala-Rasta förstås
(som kommit ääända från Sala)
men vem toastar mest
och vem toastar bäst
vem har rytmen på tungan
och kraften i lungan
så han orkar slunga
stim
av rim
om ”en enda kärlek i Svärjas land”
vem är den enda som kan
slå också rastan från Sala
vem är den rent fenomenala
överdängaren
Kung Fu-slängaren
Duke, Duke, allas vår Duke
Duken, Duken, Duken of Zion

Så när kampen var slut
och alla pustade ut
och torkade svetten ur pannan
då tog Stickan fram kannan
och så sa Stig Vig:
Den här ger jag till dig
sen knalla Duken hem genom stan
med pokalen som han själv köpt på dan

Det var sista raden från
Jah Eriksson

(Nattligt snabbskriven recensionstoast med liknande nödrim som fortfarande förekommer i både toast och rap, publicerat i Schlager 1981)

I CD-spelaren: Gil scott-Heron

Gil Scott-Heron
I’m New Here
(XL Recordings/Playground)

En låt som ”The Revolution Will Not Be Televised” (från 1971) har inspirerat rappare både i och utanför USA.

Men Gil Scott-Heron är ingen bro till rap och hip hop utan mer som en brygga. Hans utgångspunkt var jazzen, även om kompet blev tyngre och funkigare på senare skivor kan han snarare placeras i facket jazz och poesi.

Inte heller come back-albumet med smått ironiska titeln ”I’m New Here” kan kallas hip hop utan Scott-Heron, fyllda 60, är en muntlig poet. Genre: spoken word.

Ett blott 28 minuter kort album. Och jag hade gärna sett att producenten, Russell Richards på brittiska XL Recordings, anknutit till jazz istället för att uppdatera med Kanye West-sampling, triphop och handklapp.

Men lyssna på rösten, både när Gil Scott-Heron pratar och (mer sällan) sjunger. Han bär livet med sig i rösten, nästan påfrestande starkt att höra.

Favoriter: inledande och avslutande ”On Coming From A Broken Home” (en hyllning till mormor som hämtades med limousine från himlen), bluesigt sugande ”Me And The Devil” och titelspåret som framförs till akustisk singersongwriter-gitarr.

(Ystads Allehanda 2010)

Lyssna på Spotify.

Musiken från Haiti

Igår skrev jag en krönika i Ystads Allehanda – hela krönikan kan läsas här – om Haiti, den oöverskådliga jordbävningen och det engagemang för Haitis befolkning som inte minst Sverige (myndigheter, organisationer, företag och enskilda) har visat.

Jag skrev också om musiken från Haiti, vad den betytt för mig, vad så kallad världsmusik betyder för mig och mina försök att förstå världen, informera och lära mig om andra världsdelar och länder.

Utdrag ur krönikan:

Header från Yéle Haiti.

Före jordbävningen – vad visste vi om Haiti? Om människorna, deras land och dess historia, om den så att säga historiska fattigdomen och hur korruption och våld uppstår ur fattigdom? Jag tyckte inte jag visste mycket men när jag läste och hörde de journalister som rest dit för att rapportera (för många verkar Haiti knappt vara ett namn på kartan) så förstod jag att lite kunde jag i alla fall.

För det kan jag tacka musiken.

Det var på 70-talet som jag på en loppis hittade en singel med Tabou Combo, en musikgrupp från Haiti. Senare har jag skaffat skivor med grupper som Boukman Eksperyans och Boukan Ginen. Den mest kände musikern är Wyclef Jean, som ju bor i USA men aldrig glömt sitt hemland. Organisationen Yéle Haiti startades 2005 av Wyclef för att samla in pengar och bidra till att utveckla Haiti. Också en svensk orkester, Simbi, spelar vodou music eller mizik rasin från Haiti.

Fler musikformer: rara, compas, meringue, haitisk rap…

Jag satte ihop en Spotify-lista med musik från Haiti. Nog svänger musiken, lite annorlunda men lika mycket som musik från de västindiska grannöarna Jamaica och Trinidad. Men hur uppstod den här musikblandningen? Jag vill veta. För mig fungerar det så. Musik hänger ihop med landets historia och samhällsutvecklingen.

Så jag kollar på nätet eller köper en bok. T ex har Celanders förlag i Lund gett ut boken ”Haiti 2004” av Peter Hallward och med utmärkt förord av Björn Kumm.

(Ur Ystads Allehanda 27/1 2010)

Klicka om du vill höra min Spotifylista med musik från Haiti.

I verklighetens CD-spelare: Haiti

Som om de inte hade det tillräckligt svårt ändå, redan tidigare. I sitt vardagliga liv, med att bara överleva. Vilket inte är så ”bara” på Haiti.

Nu måste de drabbas av detta också.

Så långt bort – och så nära.

Det är vad musik åstadkommer. Musiken för världsdelar och länder, kulturer och människor närmare Sverige, närmare mig, närmare oss. Så att Haiti inte känns så långt bort, inte alls så långt bort i Västindien, utan nästan, nästan som ett grannland.

För att jag sporadiskt, då och då, under åren, från 70-talet och framåt, råkat få höra musik från Haiti. Och gillat det jag hört, gillat Haitis musik – lika mycket som reggae och calypso.

Vad kan man = jag = du göra nu, idag, just nu? Pengar, pengar, pengar… Det är svaret: rikare länder och människor måste – måste – måste – hjälpa fattigare länder och människor. Det kallas solidaritet = mänsklighet.

Människorna på Haiti – det brukar beskrivas som världens fattigaste land – behövde mycket hjälp tidigare. De behöver ännu mer hjälp nu. Nu!

Vad kan Wyclef Jean göra? Direkt han hörde om jordbävningen lär han ha satt sig på ett flyg till Dominikanska Republiken och vidare till Haiti. Där föddes Wyclef, på Haiti, nära den nu jordbävningsdrabbade huvudstaden Port-au-Prince. Därifrån utvandrade hans föräldrar – tänk svenska utvandrare – med hoppet om ett bättre liv i USA.

Också tidigare har Wyclef engagerat sig mycket för människorna på Haiti, startat Yéle Haiti Foundation för att samla  in pengar för att de ska ha någon som helst chans att komma ur sin fattigdom, ja bara – ”bara” – överleva.

Klicka här och se.

Och här!

Och här också!

Wyclef Jean
Creole 101 (Welcome to Haiti)
(V.I.K)

Haitisk hiphop. På sitt nya album återvänder Wyclef Jean hem till Haiti, där han föddes för 32 år sen. Redan omslaget placerar skivan geografiskt och politiskt. Wyclef har samma sorts generalsuniform som Francois Toussaint de l´Ouverture, ledare för det slavuppror som 1804 ledde till att Haiti blev en självständig svart republik.

Samtliga låtar utom en framförs på franska och/eller creole (plus enstaka rader på engelska). Att President är enda spåret med helt engelsk text kan inte vara en tillfällighet. Wyclef bedriver en sjungande och rappande presidentkampanj och löftet att satsa pengar på att bekämpa fattigdom istället för att starta krig riktar sig minst lika mycket till hans andra hemland, alltså USA.

Även om Haitis musiktraditioner är mindre kända än musik från övriga Västindien har grupper som Tabou Combo och Boukman Eksperyans blivit hörda utanför hemlandet. Göteborgsgruppen Simbi är svenska ambassadörer för vodoumusiken från Haiti.

På ”Creole 101″ hörs de nämnda gruppernas musik och mycket mer. Wyclef blandar olika musikstilar som uppstått på Haiti eller kommit dit från närliggande musikkulturer: compas, vodou, ra-ra, méringue, calypso, zouk och även den gospelsång (pappan är ju baptistpastor) som förekommer bland haitier i USA, så kallade ”fugees”. Han plussar på med hiphop och rap, 60-talssoul och chanson.

Musiken svänger av karnevalsglädje, mjukt och varmt, skrattande, dansant och erotiskt. Men där finns en hörbar sorgkant. Svåra livsförhållanden besvärjs med musikalisk glädje. För Wyclef handlar det nog också om dåligt samvete för att hans liv blivit så mycket bättre än hemma på ön. Hiphopens tuffa maskinrytmer betonar Haitis plats i världen, musikaliskt, politiskt och mänskligt. Albumet ”Creole 101” får därmed två målgrupper, både landsmännen och den internationella hiphop- och världsmusikpubliken.

Wyclef Jean är mer kreativ än på något tidigare soloalbum. Det hörs att så här vill han skapa musik, använda alla toner och rytmer på paletten: haitiska och amerikanska, västindiska och afrikanska. Till och med gamla uttjatade La Bamba, som jag inte ville höra igen, lyckas han återuppväcka som en modern, både dansant och hörvärd latin-låt. Albumet gästas också av Foxy Brown, Buju Banton, Admiral T med flera.

(Göteborgs-Posten 2003)

Wyclef Jean´s blog.