Etikettarkiv: Stilistik

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

vattnet-i-mars1Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)

Annonser

Håkan Nessers detalj

Följande detalj är så liten att den inte finns. Eller för att vara exakt: den syns inte och därför finns och märks den, desto mer. Den känns. Som ett kardiogram där hjärtats lugna, rytmiska slag – plötsligt! – hoppar till.

Så besvärande att jag blir arg. Det är ju dom små, små detaljerna, som både gör det och i det här fallet, som kan rubriceras ”Håkan Nessers fall”, förstör det.

Håkan Nesser är en stilist och skönskrivare, inte minst en jäkel på att inleda sina berättelser: en förstameningens Mästare. Nu vänder jag mig från datorbordet, blundar och plockar en Nesser ur bokhyllan…

Det blev en av titlarna i Van Veeteren-serien, ”Münsters fall” (1998), vars inledning lyder: ”Den sista dagen i Waldemar Leverkuhns liv kunde inte ha börjat bättre.” Bara ett exempel av många, många!

Men varför skriver han då – också – på det där EKG-hackiga sättet? Vad som borde ha fått bli en längre mening styckas upp i flera, mindre och ofullständiga meningar. Samt punkteras.

Vad har Håkan Nesser emot kommatecken, så kallade pratminus och ett enstaka semikolon?

– Nej, det är inte jag som gör så, sa Nesser när jag intervjuade honom. Det är Åke Edwardson.

Jo, sa jag. Det är du.

Också exempel på detta finns i varje bok, inte på var och varannan sida men nästan. Ett paradexempel ur ”Eva Morenos fall” (2000): ”Hon började aldrig räkna dem. Slog sig bara ner vid ett bord under en parasoll ute på terrassen istället. Beställde vitlöksbröd, skaldjurssallad och en telefonkatalog.”

”De ensamma” (2010), årets roman i den nya polisserien med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, innehåller nog färre men tillräckligt många meningar som får läs- och skrivrytm att kollidera.

När jag läser ”Han suckade och vägde på stolen. Betraktade drivorna av odiskad disk.” och ”Var dag har nog av sin egen plåga, tänkte hon. Släckte lampan över skrivbordet…” Då stannar mitt hjärta, slår ett extra slag eller hoppar över ett.

Stämningen och atmosfären försvinner ju. Läsaren måste ta sig in boken på nytt.

Möjligt att jag har ovanligt många ofullständiga meningar, sa Nesser vid intervjun. Hakar du upp dig på det? Skymmer det berättelsen?

Håkan Nessers nya kommande roman heter ”Himmel över London”. Hur många ofullständig ameningar efter varann innehåller den?

– Jag menar, om en person sitter och tänker så behöver man inte skriva ut subjekt i mer än var fjärde mening. Det räcker gott och väl. Det finns en intuitiv regel som säger att då kan man ta bort subjektet.

– Visst kunde jag ha valt komma istället för punkt. Men du och jag tycker tydligen olika. Det är intressant.

(Från KvP-kulturens sommarserie ”Detaljen” 2010)

I deckarhyllan: Willén och Hellberg

Liselott Willén
Ingenstans under himlen
(Bonniers)

Amanda Hellberg
Döden på en blek häst
(Forum)

Mina favoriter ur årets svenska deckarutgivning hittills har blivit ”Ingenstans under himlen” av Liselott Willén och allra mest ”Döden på en blek häst” av Amanda Hellberg. Bägge är stilister; de kan verkligen skriva, använda ord och meningar, vilket inte är helt vanligt bland svenska deckarförfattare.

Liselott Willén har egentligen skrivit ett debattinlägg men slagit in det så väl i handlingen och spänningen att det aldrig blockerar läsningen. Fast när man slutar läsa, då har budskapet lagt sig till rätta i ens kropp. Skickligt gjort!

”Ingenstans under himlen” spinner kring ett nytt lagförslag om ett nationellt DNA-register. Christian Weber, den politiker som står bakom förslaget, medverkar i morgon-tv. Weber ger ett salivprov och hämtas några dagar senare av polisen: hans DNA matchar spåren som hittats på en ung flicka, våldtagen och mördad för tretton år sen.

Nu måste kollegerna snabbt distansera sig från Weber. Och hur ska hustrun ställa sig? Vågar hon lita på maken, tro att han ändå kan vara oskyldig?

Dessutom försvinner Chistian Weber när han ska bli häktad. Liselott Willén bygger ett pussel där alla bitar balanserar exakt mot varann: den bortglömda veckan för tretton år sen, skyldig eller oskyldig, vän eller ”vän” och hur hundraprocentigt säkert är ett DNA-prov, egentligen?

Amanda Hellberg skriver i en genre som blir allt mer vanlig: kombinationen deckare-skräck-övernaturligt.

Maja Grå, även med i Hellbergs prisade debutroman ”Styggelsen”, återkommer som huvudperson.

Mamman försvann när Maja var tio år, nu har dottern fått det första tecknet av henne, igen. Nej, inte ett livstecken: Maja reser till Brighton, där mamman blev mördad. Hon reser vidare till Oxford, där hon kommit in på konstakademin.

Det är utanpåhandlingen; viktigare är det som händer inuti, så att säga under handlingen, i Maja och i själva skrivandet.

Maja Grå är, som en skolkompis säger, ”en som ser saker”. Amanda Hellberg är sin tur en sån som vänder stämningar med en enda mening. Hellberg kan skriva ett helt vanligt kapitel, lagom stämningsfullt, om konstakademins elever och lärare – så plötsligt lägger hon in en mening som förbyter stämningen.

Man börjar frysa, armarna knottrar sig, det känns i hela kroppen. Hon har en enastående förmåga att skapa ”instant horror”.

Som när lukten av liljekonvalj, så som mamma brukade lukta, känns i elevrum nr 45. Eller när några skrivna ord, precis vad mamma brukade säga, syns i tomrummet mellan ett par böcker på en hylla.

Scary, minst sagt.

Ur ”Deckarhyllan” i Ystads Allehanda 2011)