Etikettarkiv: Champagne

Genre: Spy noir

Alan Furst, född i USA men länge bosatt i Paris, skriver dels engelska spionthrillers á la Eric Ambler, Graham Greene och John le Carré, dels hårdkokta amerikanska detektivromaner á la Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald.

Furst The World at nightMen inte var för sig, genre för genre, utan samtidigt. Resultatet blir romaner – ”The World At Night” och ”Red Gold” – i en nyblandad undergenre som kan kallas hårdkokta spionthrillers eller ”spy noir”.

Alan Furst: ”The World At Night” (1996).

Till att börja med skrev Furst mer regelrätta spionthrillers i Amblers och Carrés anda: ”Night Soldiers”, ”Dark Star” och ”The Polish Officer” (samtliga titlar publicerade i pocket av Harper Collins).

Spionmiljön är Öst- och Västeuropa – från Ryssland över Polen och Bulgarien till Tyskland, Frankrike och Spanien – under andra världskriget. Sorgsna och poetiska romaner om människors liv i krigets skugga och centrum: om kärlek, patriotism och överlevnad.

”The World At Night” och ”Red Gold” utspelar sig i Paris, också under andra världskriget. Men här kommer den hårdkokta detektivromanen på besök. Författarfirman Ambler & Chandler skriver tvåhänt ”spy noir”.

Furst Red goldDen hårdkokta deckaren bidrar främst med sin känsla för stämningar, stadens och människornas olika nyanser av svärta: noir.

Alan Furst: ”Red Gold” (1999).

Men också huvudpersonen i Fursts bägge ”spy noir”-romaner, Jean Casson, är en typisk noir-hjälte: hård på ytan och mjukare inuti. I en annan tid och roman kunde Casson ha varit privat- eller amatördektiv – nu blir han, eller snarare förmås att bli, amatörspion.

Morgon i Paris den 10 maj 1940. Filmproducenten Jean Casson har druckit champagne och älskat med sin assistent. Radion står på: en röst meddelar att tyska soldater närmar sig Paris.

Så inleds “The World At Night”. I uppföljaren, ”Red Gold”, är året 1941. På ett enda har år har livet i det tyskockuperade Paris förbytts från vardagsglädje till vardagssorg.

Dag blev natt. Ljus blev noir. Ordet leva fick betydelsen överleva.

Alan Fursts skildring av 40-talets Paris – så nära men ändå så avlägset och ofattbart, nästan overkligt – är stämningsfull som en film av Casson, den franske filmregissören som blev motståndsman och agent. ”The World At Night” och ”Red Gold” rekommenderas till såväl Parisbesökare som deckarläsare.

(KvP 2000)

Se och hör den amerikanske författaren Alan Furst tala om varför han började skriva deckare för att sen övergå till spionromaner/”spy noir”.

Alan Fursts serie med historiska spionromaner/thrillers omfattar många fler titlar än de två som jag nämner i texten. Alla hänger ihop sådär – mindre snarare en mer – men endast ”The World At Night” och ”Red Gold” berättar en sammanhängande historia.

Samtliga titlar i den så kallade ”Night Soldiers”-serien:

Night Soldiers (1988)
Dark Star (1991)
The Polish Officer (1995)
The World at Night (1996)
Red Gold (1999)
Kingdom of Shadows (2000)
Blood of Victory (2003)
Dark Voyage (2004)
The Foreign Correspondent (2006)
The Spies of Warsaw (2008)
Spies of the Balkans (2010)
Mission to Paris (2012)

Annonser

Så följer ännu ett nytt år

Det gjorde inte ont. Det kändes knappt alls. Men det var ihållande: ett svagt tryck under halsen och som muskelvärk i armarna.

Min hustru ringde vårdcentralen och uppmanades att ringa 112. Jag tog över luren, beskrev symptomen och fick beskedet: ”Vi skickar en ambulans. Den kör nu men utan ljus och sirener. Ring igen om värken ökar, då slår ambulansen på sirenen.”

Dagens ambulanser och inte minst personalen är imponerande: steg in och tog blodtrycket direkt, EKG strax efter. Förstnämnda var lite högt, det andra nästan normalt. Där fanns en smärre avvikelse, som inte behövde betyda något. För säkerhets skull mejlades mitt EKG till jourläkaren på Lunds lasarett och även läkaren tyckte det var säkrast att jag kom in.

Jag hade tur, det förstod jag redan i ambulansen, som träffade på både en ambulanssköterska och en läkare som tog det säkra före det osäkra. Dessutom råkade det finnas ett ledigt rum på HIA (Hjärtintensivvårdavdelningen) i Lund, så jag slapp passera genom akuten.

  Det här fotot har ingenting med den här texten att göra utom att jag  gillar fotot på  bandet Model Citizens som Birgitta Olsson tog 1979 på Max´s Kansas City i New York.

Jag kopplades till EKG-maskinen och måste vara sängliggande. Men allt värk var borta, det kändes som vanligt, jag var lite trött bara. När kranskärlen röntgades insåg jag att turen varit ännu större: helstopp i ett kärl (ballongsprängning) och halvstopp i två andra (rensning).

Det här var ju en tidsfråga, sa jag. Ja, svarade läkaren, det kunde ha slutat värre. Så nu har också jag blivit en så kallad ballonggubbe som måste äta blodförtunnande medicin livet ut. Men jag lever ju och kunde redan på Lunds lasarett börja iaktta Region Skånes sjukvårdspolitik.

Också Lunds hjärtintesivavdelning fungerade imponerande effektivt. Ändå ingen stress utan vårdpersonalen hann dessutom vara trevlig mot patienterna. Men när anställda börjar kritisera sin arbetsplats inför ”obehöriga” – i det här fallet patienterna – brukar det vara illa ställt. Högste chefen hade meddelat att han skulle sluta och både läkare och sköterskor gladdes åt beskedet. Kanske ska gå och köpa lite champagne att skola i?

Eller att ambulanspersonalen från Falck måste – ”trots att alla känner oss, vi är ju här varje dag” – invänta att någon på Lunds lasarett öppnar dörrarna för deras sjuktransporter. Region Skåne är inte nämligen överens om vilken del av regionen som ska betala Falcks passerkort.

Eller apotekets förklaring till att lasarettet i Ystad skrev ett recept på vilket jag bara kunde få ut min medicin en enda gång, trots att jag måste ta den livet igenom. Det beror på att man, för att spara i just Ystad, flyttar kostnaden till Sjöbo, där jag ju bor.

För eftervården hamnade jag på Ystads lasarett. Dit ville jag inte. Jag har dåliga erfarenheter. Det handlade om en annan sjukdom, då man i Ystad under ett helt år tog alla prover man kunde ta – utan resultat. Till sist remitterades jag till Lunds lasarett, där läkaren behövde en kvart för konstatera vad som var fel.

Antingen får jag stanna i Lund, hotade jag, eller så gör jag en Leif GW Persson och skriver ut mig själv!

Sköterskan förklarade vikten av att vara kopplad till EKG-apparaten så att det under flera dar kunde hålla koll på hjärtat (men jag mår ju bra!) och sa, det var nog det som avgjorde, att ”såna läkare (som i Ystad alltså) kan också finnas i Lund. Det bör påpekas att jag sen blev mycket väl omhändertagen även på HIA i Ystad.

Sjukhusmaten, såväl på Lunds som Ystads lasarett, ska jag skriven om en annan gång. Den kan förtjäna en egen krönika. Men det ska jag bara tala om att var detta en försmak på vad jag ska få = tvingas äta om/när jag hamnar på äldrevården så kommer jag strax att bli en av de undernärda gamlingarna.

Dags att säga godnatt. I morgon ska jag upp tidigt för att köra till sjukgymnastiken i Ystad genom ett morgongrått skåntry noir med First Aid Kits kommande album i bilstereon. Och nu syns vi väl när South Gospel Singers femårsjubilerar på fredag i Vallösa kyrka?

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2012)

PS. Vissa saker förstår man faktiskt inte förrän man själv har upplevt dem. Som att många människor går omkring med döden i hjärtat. Efter att ha fått en hjärtinfarkt så har jag stött på många människor i min närhet som haft en hjärtinfarkt – eller flera – utan att jag hade en aning om det.

Både kvinnor och män, och det finns också många andra sjukdomar som får människor att bära döden med sig i hjärtat, varje dag.

Kan man skriva så här? Är det för privat? ”Nej”, svarade min hustru, ”det tycker jag inte. Men jag trodde inte att du ville att andra skulle känna till det.”

Ja, så tänkte jag, först. Det här är min sak, jag håller det hemligt, ingen annan har med det här att göra. Men jag ändrade mig. Är det inte bättre att vi känner till hur människor kan ha det? Då blir vi kanske – inte minst jag – något mer försiktiga med hur vi behandlar våra medmänniskor.