Etikettarkiv: Melodifestivalen

Erikssons Mello

”… när det gäller Melodifestivalen så ansluter jag till ett uttalande av den legendariske brittiske radio-DJ:n John Peel, fast då gällde det skivindustrin kontra 60- och 70-talsrocken.

Peel sa, ungefär: ”Det är som om man spolar ner all den här musiken i toaletten och låter den passera genom ett avloppsrör, ändå kommer musiken ut på andra sidan och är fortfarande rätt åkej.”

Inte exakt men ungefär likadant tycker jag om Melodifestivalen, också där går det – joo, faktiskt – att få höra rätt åkej låtar och artister. Nej, de är inte i majoritet men om man silar bidragen så kan man vaska fram om inte guldkorn så strimmor av silver.”

Så skriver jag i min långkrönika om musiken – obs! musiken – i Eurovision Song Contest, Melodifestivalen, Mello eller vad det ska kallas i nya numret av Hifi & Musik. Den texten ska jag inte publicera här utan vill du läsa den så får du köpa tidningen.

Medan du funderar på om du ska göra denna investering – Hifi & Musik innehåller alltid också en mängd säger massor med skivrecensioner! – så kan du ju lyssna på Spotify-listan med ”Erikssons Mello” – mina melodifestivalfavoriter genom åren – som jag passade på att sätta ihop medan jag skrev.

Annonser

I CD-spelaren: Rolf Carlsson

Rolf Carlsson
Fina dagar
(Riverside)

Rolf Carlsson är både veteran och doldis. Han har gjort en rad plattor men blev mest uppmärksammad när han 2002 deltog i Melodifestivalen.

Sjunger och spelar alla gitarrer på nya albumet. Mycket bra! Också de egna låtarna är bra.

Fast många gör ju bra låtar. Och det är problemet: den överbefolkade genren sångpoesi. Ja, Räkna själv upp artister som sjunger på svenska och blandar rock med amerikansk folksång och lite country.

Albumet ”Fina dagar” har snurrat flera gånger i CD-spelaren och varje gång började – och slutade – likadant.

Ingen dum låt, tänker jag om ”Ett hem på jorden”, ”Allt jag ville ha” och titelspåret. Men så tappar jag intresset och börjar göra nåt annat.

Bra men inte speciellt, eget och personligt. Det saknas nånting som sticker ut och griper tag: en avvikande melodi, ett par fyndiga rimord, något apart instrument.

Vid ”Här blir jag kvar” lyssnar jag till på nytt. Den har lite av det där personliga.

(Ungefär så i YA/KB/TA 2012)

Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

  1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
  2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
  3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)

Stig Claesson, en flitig och egenartad knegare

Slas. Jag minns dig nog
Utställningen producerad av Kulturhuset Stockholm.

Curator: Pia Kristoffersson.

Ystads konstmuseum t o m 29/1

Jag var orolig.

Stig Claesson-utställningen har tidigare visats i Kulturhusets betydligt större lokaler i Stockholm. Hur mycket – eller snarare lite – av utställningen skulle kunna få plats i Ystad? Svar: nästan allt!

Ystads konstmuseum med chefen Ýrr Jónasdóttir har som oftast byggt och hängt rent fenomenalt: flyttat väggar, skärmat av och skapat fler rum och utrymmen än vad som egentligen finns. Också i Ystad visas Stig Claesson (1928-2008) i sin stora helhet och hela sin storhet.

Slas i ateljén. Foto: Leif Claesson.

Hans bilder (illustrationer och andra teckningar, oljemålningar och klipp & klistra-kollage, stads- och boxningsmotiv, porträtt och landskap) hänger tätt-tätt.

När man går runt och tittar blandas ens tankar med ljud från barnprogram på TV och en filmad porträttsittning med Tage Erlander. Böckerna står i en bokhylla och blir, eftersom han ofta gjorde omslagen till sina böcker, en extra bildvägg.

Teckning av författaren Pär Rådström.

I ett av smårummen visas Lars-Lennart Forsbergs och Stig Claessons film ”Hur avlångt är egentligen detta land?” om deras resa genom Sveriges nedlagda landsbygd. Man kan plocka till sig ett häfte med exempel på tidningskrönikor och utdrag ur böckerna. Utställningens namn, ”Jag minns dig nog”, kommer från en schlagertext han skrev till Melodifestivalen.

Slas, så kallas han ju av oss som inte kände honom privat, blev verkligen inte vid sin tuschpenna, eller sin pensel, eller sin sax för den delen, eller sin skrivmaskin.

Målat porträtt i olja av Marie-Louise Ekman.

Och den konstnär och författare som inte har vett att hålla sig till en konstart och ett uttryck brukar sällan få uppskattning efter förtjänst och värde.

I Stockholm berättades historien om den mångsidige konstnären. Det gör också Ystadutställningen men den täta, fysiska närheten mellan både lika och olika delar av mångsidigheten fördjupar berättelsen om Stig Claesson.

Bara att ta ett par steg för att kunna jämföra porträtten: teckningen av Pär Rådström, målningarna från ateljén av Marie-Louise Ekman, Tage Erlander med flera, familjemålningarna av sönerna Leif och Nils, dottern Sophie och deras mor Taki.

Porträtt av hustrun Taki.

Så olika de är. Och visst, de gjordes under olika tidsperioder (från 50- till 80-talet) men jag tror inte att det kan vara hela förklaringen.

Rådström-bilden är ett noga tuschat porträtt av stor vänskap. Ateljéporträttens snabba penseldrag ger känslan av att här ser vi kanske vänner men oftast bekanta eller någon han inte ens kände som kommit förbi. Familjen hålls fast med stora, röda, gula och blå färgsjok, de är stadigvarande, hör hemma i både målningen och hemmet.

En vägg har fyllts med Stockholmsteckningar i tusch, de tidigaste från tonåren. Som ung måste han använda fler streck men med tiden krävdes allt färre tuschstreck för att teckna av samma hus och gator.

Teckning/bokomslag: Årstabron i Stockholm.

Vänd nu huvet mot den motsatta väggen och titta på landskapsmålningarna, de flesta från Västergötland.

De är nästan likadana, lika minimalistiska och ”enkla”. Slas har skalat av allt utom det viktiga, det karaktäristiska och typiska, som behövs för att måla åkrar, en röd traktor, en landsväg, får och kor. Kolla förresten hur han knyter ihop stad och landsbygd genom att förse fåren med ett ”T” som i tunnelbana.

Härifrån kan man med ett par snabba steg förflytta sig till vinylkollagen, de mest avskalade bilderna. Slas använde färgglada vinylpapper med klister på baksidan, klippte ut och klistrade ihop motiven. Det kunde bli landskap och boxare i ringen. Genialt i sin så kallade enkelhet, unikt i sin konstnärlighet.

Slas som allra bäst, i mina ögon.

Målning ur ”Traktorsviten”.

Utställningen på Ystads konstmuseum berättar om den flitige Slas, som knegade på hela tiden och varje dag, men också och framför allt om den egenartade konstnären, som skildrade Stockholm och den svenska Yngve Freij-landsbygden genom att blanda kärlek och sorg ur sitt eget liv, och som var en lika suverän konstnär inom alla områden han ägnade sig åt.

Dags att slå fast det: Stig Claesson var – och är – en av Sveriges främsta konstnärer (och författare också).

(Kvällsposten 2012)

Samtal kring Slas på Ystads konstmuseum

Den 21 januari kl 14.00 samtalar utställningscuratorn Pia Kristoffersson och konstskribenten Thomas Millroth kring Stig Claessons konstnärskap.

I CD-spelaren: Karin Ström

Och så här tycker jag om Karin Ströms nya album…

Karin Ström
fantomhalvan
(Datadamen/Universal)

Karin Ström (från Kristianstad, London, New York och Stockholm) skulle både kunna tituleras schlagerpoet och syntpoppoet.

Hon fortsätter att sångdikta om kärlek, hjärta och mycket smärta – fast med andra ord, så väl valda och poetiska att de kan tryckas på papper i en diktsamling.

Hon ackompanjerar sig själv också – men inte på akustisk gitarr eller piano utan på midikopplade syntar. *)

Hennes nya och andra album, ”fantomhalvan”, mer är avskalat än det förra.

Musiken låter retro, nästan som syntpop på 80-talet. De syntetiska tonerna, rytmerna och ljuden blippar och bloppar så snällt att det får mig att tänka på tidiga Depeche Mode eller t o m svenska synpopband som Ratata och Page.

Vilket passar bra till hennes melodier som alltid balanserat mellan nu och förr, ända tillbaks till 50- och 60-talens popsång.

Flera låtar – t ex förra singeln ”hon som älskade dig”, ”ditt brott står kvar”, nya singeln ”hackney downs”, ”inbrott”, ”demonerna i mina pupiller”, ”tills fulheten stillar vårt blod” och titelspåret ”fantomhalvan” (ja, nu räknade ju nästan upp alla låtar!) – skulle passa perfekt i den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagern. Ja, jag menar det helt seriöst.

Karin Ström diktar, komponerar, sjunger och spelar musik som både till texter och melodier knäcker det mesta som framförs i schlagertävlingen. Hon sjunger schlager på allvar, det verkliga livets schlager.

Någon borde presenterar dem för varann, Karin Ström och Christer Björkman. Hon är ju en självklar schlagerjoker! Det som enda också behövs – extra – för att någon av hennes låtar skulle fungera i Eurovision Song Contest är att melodin kompletteras med ett större och mer utbyggt arrangemang.

Istället för det minimalistiska kompet på albumet ”fantomhalvan”

Förresten, observera användningen av k (svenskt uttal) och k (engelskt) i ”hackney downs”. Nu är hon blivit ”kej” men redan tidigare var hon känd som ”kå”.

Bara ett exempel på Karin Ströms finurliga, poetiska texter, schlager och poesi på samma gång.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2010)

PS. Karin Ström skriver sina sångdikter med poetiska små bokstäver, därför har jag gjort likadant när jag nämner låttitlarna.

Hör albumet på Spotify.

*) Fast det gör hon ju också, det hörde jag när Karin idag sjöng och spelade ”ditt brott står kvar” hos Lantz i P4. Där sjöng hon till eget komp på Steinway-flygel.

Karin Ström, elektronisk singer/songwriter och syntpoppoetissa

Igår kom Karin Ströms nya och andra album, ”Fantomhalvan” (Datadamen), som mottogs med minst sagt blandade omdömen, både vad gäller beskrivningarna av musiken och betygen.

Länkar till några recensioner:

Svenska Dagbladet
Sydsvenskan
Dagens Nyheter
Kristianstadsbladet
(Karins gamla himmatidning)

Karin Ström, stajlad för albumet ”Fantomhalvan”. Foto: Lina Eidenberg.

———————————————————————————————–

Följande är en ”analys” av Karin Ström som sångpoet:

När det gäller Karin Ström (född 1977 i Kristianstad och bosatt i Stockholm) har vi mest lust att citera, citera, citera…

Det är inte vad hon skriver – jo, det är det förstås – men ännu mer hur hon skriver: hur hon väljer orden, så noga, noggrant och väl, plockar dem med handen eller snarare hjärtat, och placerar dem i raderna, verserna, sångerna. Ja, dikterna.

Karin Ström diktar verkligen och ordagrant sina sånger. Hon är en skrivande sångpoet. Inte alla kanske men många texter skulle kunna tryckas i diktsamlingar. De fungerar utan melodier. Samtidigt som vissa rader och utryck kunde vara från något bidrag till Melodifestivalen. Sångtexterna hamnar mellan poesi (närmare, så nära) och schlager (fast de drar hitåt också).

Några citat: ”vår romans var inte dödfödd / den var inte ens förlöst” (”mänsklig”), ”ibland bli besjungen, ibland ses förbi / är ingenting som min stolthet klarar av / så hejdå, eufori” (”besjungen/förbisedd”),”jag ville dig illa / jag ville dig illa / åh älskling” (definition”, alla 2007) och ”varje morgon gick jag från dig / med en blåtira i hjärtat” (”psykos”, 2006/2007).

Karin Ström skriver och publicerar sig även på andra sätt. Frilansjournalist sen mitten av 90-talet och hon har gett ut ett par romaner, ”Bensin” (1997) och ”Feber” (2000). Den senare handlar, enligt nätencyklopedin Wikipedia, om ”en sårbar ung kvinnas törst efter kärlek och hennes kamp för att ge ut den musik som hennes traumatiska erfarenheter framkallar”. Det bör nog också påpekas att poeten Eva Ström är hennes mamma.

Fler citat: ”du river upp ett liv i mig när andan faller på / och struntar i att städa efteråt” (”betydelsen av rum”) och ”du bär mig på så ömtåliga skaklar / sprödare än Mariekex” (”stillbild”, också bägge 2007).

I samband med utgivningen av ”En saga om en sten” (2007) gjorde någon (hon själv, förmodar vi) en intervju med henne på hemsidan (www.karinstrom.se).

Omslag till albumet ”En saga om en sten” ( 2007).

Hon frågade bl a: ”En del tycker du är väldigt dramatisk i dina svenska texter, håller du med?” Hon svarade: ”Har jag något roligt att säga skriver jag en krönika, spritter jag av livslust går jag ut och dansar och dricker drinkar, men om jag är ledsen sätter jag mig vid pianot. Det är klart att det blir dramatiskt då. Många gör musik för att det är kul, jag är bara inte en av dem.”

Nog har det framgått att hennes genomgående och återkommande tema – såväl när hon tidigare sjöng och skrev på engelska som på skivorna med svenska sånger, främst EP-n ”Sneda ögon” (2006) och albumet ”En saga om en sten” – är Kärlek och åter Kärlek och alltid med K (även om texterna i albumhäftet saknar stora bokstäver, kanske för att karin är så liten och Kärleken så Stor).

Bokstaven K som i Kärlek är dessutom sargad i kanten: trasig och söndrig, inuti och/eller utanpå. Ännu ett citat, något längre: ”och som du slog mig sista dagen / lungorna och ut i blodet aningslös om ordens smärtgräns / varje knytnävsslag i magen / tog jag tyst och stilla för att stanna kvar hos dig…” (”psykos”, 2006/2007). Slutordet, i samma sång: ”galenskap”.

Raderna motsäger varann. Inte säkert Karin Ström diktat och sjunger om fysisk misshandel. Men psykisk misshandel gör inte så mycket mindre ont. Om hon nu beskriver en misshandel, det kan handla om desperation också, desperat kärlek, den obönhörliga och på något sätt nödvändiga, hur ont den än gör. För det gör kärleken, igen och återigen. Den gör henne illa.

Ett citat till: ”en saga om en sten var allt du lät mig få” (”en saknad lika häftig”). Och ännu ett: ”mitt motstånd är slut nu sugs jag in i din ödelagda värld” (”klaustrofobi”, 2007).

Inga feministiska sånger – men kvinnosånger. Eller dumsnutars sånger, oavsett kön, för också pojkar kan vara så här små, dumma och skyddslösa inför Kärleken.

EP-n ”Sneda ögon” (2006).

Och modigt skrivet – sånt här är ju ingenting som någon, ens en kvinna, allra minst en kvinna, dagens tuffa självständiga kvinna, ska erkänna att hon drabbas av – lider av. Att Kärleken är så viktig, det viktigaste i livet, en livsgivande drivkraft.

Ännu fler citat: ”tillåt mig / tillåt mig att minnas dig” (”mänsklig”) och ”om jag kunde frysa bilden till en stillbild / så hade jag fryst den just nu” (”stillbild”, 2007).

De känslor som texterna uttrycker – liten- och utsatthet, kärlekslängtan och -trängtan – betonas av melodierna och musiken. Genre: flick- och ungkvinnspop. Melodiska poplåtar – både tidlösa och nutida, eviga och moderna – med rötter långt bakåt på 50- och 60-talen men klädda i lätt elektroniska klänningar och dräkter. Karin Ström är en elektronisk singer/songwriter och syntpoppoetissa.

Ett sista citat från titelspåret som också avslutar albumet:

allt är frågat, allt är sagt
allt är över nu
jag kan släppas ur din makt
jag kan ledas ut

jag vill bara vara sorg för dig
en oförmågans tagg
som tystnaden lämnat
och ingenting ska stelna i ett vackert ärr
bara en dag ska du upphöra kännas
(”en saga om en sten”, 2007)

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3” av Bengt och Joel Eriksson, BTJ Förlag 2008)

Banankontakt på turné

Det var med förutfattad mening som jag begav mig till Malmö Opera. Nej, jag har aldrig gillat Electric Banana Band. Sååå tråkiga låtar. Janne Schaffer, som gör musiken till Lasse Åbergs texter, är en lika skicklig gitarrist som urtrist kompositör. Knyta ihop Electric Banana Band med TV-figurerna Trazan och Banarne, hur roligt kan det bli?

”Banankontakt” är en så kallad jukebox-musikal. Gamla välkända låtar – som ”Banankontakt av tredje graden”, ”Min piraya Maja” och ”Zvampen” – blandas upp med en tredjedel nya i samma trista stil. Björn J:son Lindh svarar för orkesterarrangemang och instrumentala mellanspel. Låtarna blir inte bättre för det. Och ändå satt jag på Malmö Opera och hade inte tråkigt alls.

Det är ju så välgjort: regin (av Sven-Åke Gustavsson), scenografin (Per A Jonsson) och kostymdesignen (Gill Marshall).

Nassim Al Fakir, Mari Götesdotter och Andreas Nilsson i ”Banankontakt”. Fotograf: Anna Huerta.

Har Malmö Operas snurrscen någonsin använts bättre? Varje scenbyte (djungeln med Trazans och Banarnes koja, företaget Öken & Zons kontor…) som snurrar fram är maffigt och stort, imponerande välbyggt ner till detaljerna. Och när den JÄTTEstora banankontaktrymdraketen med texten ”Fruit Warrior” landar i regnskogen – så magnifikt!

Kostymerna – Dolly och Polly Gams, krukväxten Rogers och Kameleontens många klädbyten – är lika smarta och välgjorda. Det spelas, sjungs och dansas väl också av bland andra Joachim Bergström (Banarne), Karolin Funke (Roger), Christopher Wollter (Herr Kameleont) och Åsa Fång (Fröken Öken, symbol för Kapitalismen). Trazan själv, spelad av Michael Jansson, är blekare eller vekare. Det kanske är meningen, som ett självporträtt av Lasse Åbergs balansgång mellan kommersialism och politiskt ställningstagande?

”Banankontakt” är nämligen en politisk musikal. Om de skådespelare som skulle bilda Nationalteatern inte förvisats till Göteborg utan blivit kvar och på 2000-talet spelat musikteater på Malmö Opera – då hade resultatet kunnat bli Banankontakt. (Dessutom hade musiken varit bättre.)

”Mjukprogg” har Lasse Åberg sagt. Mjukt och mjukt, ilskan mot de kapitalistiska företag som hugger ner och förvandlar Trazans, Banarnes och de övriga djurens regnskog till öken kan ingen missa. Mot slutet kommer också den mest politiska låt som Åberg-Schaffer har gjort.

Samma ”Kameleont”-låt som Electric Banana Band framförde i Melodifestivalen – nu med tillspetsad text.

Dags för Herr Kameleont att välja sida: Fröken Öken eller regnskogen, kapitalismen eller Världsnaturfonden (som bjudits in till operafoajén)? Han velar, hit och dit. Så svårt att välja. När de blåa börjar prata och prata så blir han ju blå. Fast ändå, till sist, väljer Herr Kameleont…

Det kan påpekas att ”Banankontakt” hade premiär två dagar innan Sverige skulle gå till val.

Lasse Åberg har skrivit texten och Janne Schaffer/Björn J:son Lindh gjort musiken till musikalen ”Banankontakt”. Dubbelalbumet ”Musikaltajm!” (Warner) innehåller låtarna från musikalen – men inte framförda av musikalartisterna utan av Electric Banana Band med Lasse ”Tigern” Åberg, Klasse ”Little Arne” Möllberg och Janne ”Zebran” Schaffer. Endast Åsa Fång medverkar som Fröken Öken. Hör albumet på Spotify. 

(LO Tidningen 2006)

PS. Ovanstående skrevs 2006 efter att ”Banankontakt” haft urpremiär på Malmö Opera. En Riksteateruppuppsättning av ”Banankontakt” – i regi av Olle Törnqvist och med bl a Andreas Nilsson och Nassim Al Fakir som Trazan och Banarne – fortsätter våren 2010 att turnera i Sverige. Turnéplanen finns här.

Fotot har alltså hämtats från den nuvarande uppsättningen.