Kort sagt bäst: Bella Hardy

Bella Hardy
With The Dawn
(Noe)

Bella Hardy är min favorit bland Storbritanniens alla yngre folksångerskor. Ja, jag måste nog ha recenserat hennes samtliga album, sex stycken inklusive nya ”With The Dawn”.

Hardy, sång och fiol, har en enastående förmåga att antingen gå in i och personliggöra traditionell engelsk folksång eller ta med sig traditionen framåt, genom samtiden och egna erfarenheter.

Det är det sistnämnda hon – verkligen! – gör på sitt nya album. Här behandlas folkmusiken så personligt att jag först undrade vad jag egentligen skulle tycka…

Det bombastiska, elektrorytmiska förstaspåret, ”The Only Thing Left To Do”, kunde varit med på en modern R&B-platta. Och vad har det där blåset (trombon, trumpet, franskt horn, tuba) med folksång att göra?

Ben Seal har programmerat och producerat. Låtarna är hennes egna – någon gång, som ”Jolly Good Luck To The Girl That Loves A Soldier”, baserat på en traditionell text/melodi – men oftast födda inuti Bella Hardy, ur det egna livet, på temat ”broken heart”.

För varje lyssning når hon allt längre in i mig. Sången blir på samma gång allt
vackrare och mer smärtsam – ja, hjärtslitande.

Oavsett om stämningen definieras av banjo, piano, blås eller rytmer är till exempel ”First Light Of The Morning”, ”Oh! My Good! I Miss You”, ”Lullabye For A Grieving Man” och ”And We Begin” så bara kort sagt underbara. Samtidigt som Bella Hardy omdefinierar brittisk folksång och skapar sin egen genre.

Har hon sjungit bättre än nu? Någonsin?! Trots att Hardy redan tidigare var… bäst.

(Hifi & Musik 2015)

I CD-spelaren: Linda Thompson

Linda Thompson
Won´t Be Long Now
(Topic)

Linda Thompson lider av sjukdomen ”spasmodic dysphonia” som gjort det svårt och ibland omöjligt för henne att sjunga. Därför har det dröjt sex år sen förra albumet.

Men på nya ”It Won´t Be Long” hörs inga röstproblem. Linda Thompson, 60 plus, sjunger faktiskt starkare och bättre än någonsin, med en röst som fått blåmärken av livet men läkts av erfarenheterna.

Sången och musiken blir en resa hemåt och bakåt, både över Atlanten och i den brittiska traditionen. Inte minst hennes egna kompositioner kunde vara gamla engelska folksånger.

Vilket hörs redan i första spåret, ”Love´s For Babies And Fools”, där Linda sjunger vackrast i år och världen till hennes tidigare make Richard Thompsons akustiska gitarr.

Ännu vackrare är ”If I Were A Bluebird”, som hon skrivit tillsammans med Ron Sexsmith. I countryrockiga ”As Fast As My Feet” (av Anna McGarrigle) är det istället dottern Kami som har solostämman medan mamma, sonen Teddy och dottern Nuna bildar kör och barnbarnet Zak lirar richardthompsonskt på elgitarren (fast blott som en elev, förstås).

Det mer lättsamma, bluegrassaktiga titelspåret skrevs av sonen Teddy.

Fler medverkande: Eliza Carthy och Susan McKeown, sång, Martin Carthy, gitarr, Dave Swarbrick, fiol, David Mansfield, weissenborn, John Kirkpatrick, dragspel, Tony Trischka, banjo…

Fast allra mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar albumet igenom: lugnet i sorgen. Som om hon förlikats med livet och männen.

(Hifi & Musik 2013)

Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

Joe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)