Den som aldrig handlat där, vet inte hur tragiskt det är…

Nils Fritiof Adam Nilsson föddes 1895 i Vollsjö.

Hur ofta åkte han hem till mor och far i Vollsjö stationshus när han gick på realskolan i Ystad (från 1907) och Katedralskolan i Lund (1911)? Hann Piraten besöka Dahlqvists Järnhandel, själv eller med pappa stinsen, innan han flyttade härifrån för gott?

Också de människor i Tosterup alias Vollsjö med omnejd som författaren Fritiof Nilsson Piraten byggde novell- och romanpersoner på bör väl ha handlat hästskor och spik, hammare eller (senare) kanske en cykel i Dahlqvists Järnhandel?

När musikern Sven-Åke Johansson år 2002 ordnade en traktorkonsert i Brösarp så hade en av de deltagande 50- och 60-talstraktorerna ursprungligen sålts av Dahlqvists Järnhandel i Vollsjö.

Familjen Eriksson har handlat gräsklippare och någon häcksax hos Dahlqvist och min hustru – med familjens snickarfingrar – intygar hur praktiskt det varit att gå upp på Torget och köpa ett par lösa spikar eller skruvar. Oavsett sort – ja, alla spik- och skruvsorter kunde plockas fram ur den stora tunga gamla (från 1800-talet?) lådväggen för att vägas på en nästan lika gammal våg.

Inifrån Dahlqvists Järnhandel i Vollsjö 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nu är det över. Det är slut.

Dahlqvists Järnhandel, som öppnades 1908 och alltså blev 104 år, stängde i förra veckan. Det är tragiskt, mer sorgligt än någon som aldrig handlat i Dahlqvists Järnhandel kan föreställa sig.

Det är förstås tragiskt för Elvy och Kalle Nilsson, som drivit järnhandeln i Vollsjö sen 1958.

De tog över efter Elvys pappa som tagit över efter sin pappa. Särskilt Elvy, som ”växte upp i järnhandeln”, har varit med från storhetstiden.

När Dahlqvists Järnhandel körde ut kol och koks, sålde och servade stora lantbruksmaskiner och bönder från byar runt omkring åkte till Vollsjö för att handla.

Elvys pappa hade sex anställda, på senare år har hon och maken skött järnhandeln själva och på sista tiden (efter att Elvy blev sjuk) har Kalle gjort det.

Det som varit ett par människors liv är över. En epok är också över. Ännu en del av Sveriges historia suddas ut.

Finns något liknande – en lika gammal järnhandel – någonstans i Sverige? Inte såvitt jag kunnat informera mig om.

Sånt är livet! Samhället måste ju förändras, utvecklas och moderniseras, ökad tillväxt år från år. Men bör utvecklingen göra oss kulturarva? En järnhandel kan också vara kultur, en del av det som dagens kulturpolitiker så ofta säger att det ska bevaras: kulturarvet.

Räcker det med att det syns på bild? Att man kan läsa om det?

Måste man inte – fysiskt – kunna känna det? Ta på det. För att kulturarvet ska bli just ett arv som finns kvar, i den allmänna tanken och känslan, i kunskapen om hur har det var en gång.

Nu är det alltså för sent.

Det här skulle man ha tänkt på tidigare. Var och en av oss – närstående – borde kanske ha tänkt på det. Framför allt borde det ha varit Sjöbo kommuns, region Skånes och kulturdepartementets uppgift att hålla koll på en unik gammal järnhandel i Vollsjö.

Dahlqvists Järnhandel kunde ha bevarats som ett slags musiejärnhandel – ja, borde ha fått stå kvar som ett levande kulturarv från ett äldre och försvunnet Sverige.

(Ystads Allehanda 2012)

Stig Claesson, en flitig och egenartad knegare

Slas. Jag minns dig nog
Utställningen producerad av Kulturhuset Stockholm.
Curator: Pia Kristoffersson.
Ystads konstmuseum t o m 29/1

Jag var orolig.

Stig Claesson-utställningen har tidigare visats i Kulturhusets betydligt större lokaler i Stockholm. Hur mycket – eller snarare lite – av utställningen skulle kunna få plats i Ystad? Svar: nästan allt!

Ystads konstmuseum med chefen Ýrr Jónasdóttir har som oftast byggt och hängt rent fenomenalt: flyttat väggar, skärmat av och skapat fler rum och utrymmen än vad som egentligen finns. Också i Ystad visas Stig Claesson (1928-2008) i sin stora helhet och hela sin storhet.

Slas i ateljén. Foto: Leif Claesson.

Hans bilder (illustrationer och andra teckningar, oljemålningar och klipp & klistra-kollage, stads- och boxningsmotiv, porträtt och landskap) hänger tätt-tätt.

När man går runt och tittar blandas ens tankar med ljud från barnprogram på TV och en filmad porträttsittning med Tage Erlander. Böckerna står i en bokhylla och blir, eftersom han ofta gjorde omslagen till sina böcker, en extra bildvägg.

Teckning av författaren Pär Rådström.

I ett av smårummen visas Lars-Lennart Forsbergs och Stig Claessons film ”Hur avlångt är egentligen detta land?” om deras resa genom Sveriges nedlagda landsbygd. Man kan plocka till sig ett häfte med exempel på tidningskrönikor och utdrag ur böckerna. Utställningens namn, ”Jag minns dig nog”, kommer från en schlagertext han skrev till Melodifestivalen.

Slas, så kallas han ju av oss som inte kände honom privat, blev verkligen inte vid sin tuschpenna, eller sin pensel, eller sin sax för den delen, eller sin skrivmaskin.

Målat porträtt i olja av Marie-Louise Ekman.

Och den konstnär och författare som inte har vett att hålla sig till en konstart och ett uttryck brukar sällan få uppskattning efter förtjänst och värde.

I Stockholm berättades historien om den mångsidige konstnären. Det gör också Ystadutställningen men den täta, fysiska närheten mellan både lika och olika delar av mångsidigheten fördjupar berättelsen om Stig Claesson.

Bara att ta ett par steg för att kunna jämföra porträtten: teckningen av Pär Rådström, målningarna från ateljén av Marie-Louise Ekman, Tage Erlander med flera, familjemålningarna av sönerna Leif och Nils, dottern Sophie och deras mor Taki.

Porträtt av hustrun Taki.

Så olika de är. Och visst, de gjordes under olika tidsperioder (från 50- till 80-talet) men jag tror inte att det kan vara hela förklaringen.

Rådström-bilden är ett noga tuschat porträtt av stor vänskap. Ateljéporträttens snabba penseldrag ger känslan av att här ser vi kanske vänner men oftast bekanta eller någon han inte ens kände som kommit förbi. Familjen hålls fast med stora, röda, gula och blå färgsjok, de är stadigvarande, hör hemma i både målningen och hemmet.

En vägg har fyllts med Stockholmsteckningar i tusch, de tidigaste från tonåren. Som ung måste han använda fler streck men med tiden krävdes allt färre tuschstreck för att teckna av samma hus och gator.

Teckning/bokomslag: Årstabron i Stockholm.

Vänd nu huvet mot den motsatta väggen och titta på landskapsmålningarna, de flesta från Västergötland.

De är nästan likadana, lika minimalistiska och ”enkla”. Slas har skalat av allt utom det viktiga, det karaktäristiska och typiska, som behövs för att måla åkrar, en röd traktor, en landsväg, får och kor. Kolla förresten hur han knyter ihop stad och landsbygd genom att förse fåren med ett ”T” som i tunnelbana.

Härifrån kan man med ett par snabba steg förflytta sig till vinylkollagen, de mest avskalade bilderna. Slas använde färgglada vinylpapper med klister på baksidan, klippte ut och klistrade ihop motiven. Det kunde bli landskap och boxare i ringen. Genialt i sin så kallade enkelhet, unikt i sin konstnärlighet.

Slas som allra bäst, i mina ögon.

Målning ur ”Traktorsviten”.

Utställningen på Ystads konstmuseum berättar om den flitige Slas, som knegade på hela tiden och varje dag, men också och framför allt om den egenartade konstnären, som skildrade Stockholm och den svenska Yngve Freij-landsbygden genom att blanda kärlek och sorg ur sitt eget liv, och som var en lika suverän konstnär inom alla områden han ägnade sig åt.

Dags att slå fast det: Stig Claesson var – och är – en av Sveriges främsta konstnärer (och författare också).

(Kvällsposten 2012)

Samtal kring Slas på Ystads konstmuseum

Den 21 januari kl 14.00 samtalar utställningscuratorn Pia Kristoffersson och konstskribenten Thomas Millroth kring Stig Claessons konstnärskap.