Etikettarkiv: Ýrr Jónasdóttir

Vad är dåligt? Vad är bra? Vad är konst?

Så kom debatten om konstrundan på Österlen igång.

I onsdagskrönikan skrev jag att 2015 års konstrunda är omfattande och bra, dagen efter startade en diskussion i Facebook-grupperna ”Österlen Anslagstavlan” och ”Konst från Östra Skåne med Österlen” och i fredagens YA uttrycktes åsikter om konstrundan av kulturredaktören Sune Johannesson, ÖSKG-konstnären Bo Hultén och C-J Charpentier, författare och journalist.

Galleristen Thomas Wallner, även han deltar i årets konstrunda med både en utställning i sitt galleri och som ansvarig för valet av konstnärer till MårtenPers källa, kom på Facebook med förslaget att ordna bussturer till ÖSKG:s medlemmar.

Dels för att inte ÖSKG-konstnärerna ska försvinna i en allt större konstrunda men också för att ledsaga besökare till kvalitetskonst. Det var en brandfackla.

Konstnärer utanför Östra Skånes Konstnärsgille kände sig anklagade som sämre konstnärer. (Delar av) publiken kände sig som sämre konstbetraktare. Och är det rätt att dra en kvalitetsgräns vid ÖSKG-anslutna?

Lundell utställning

Ulf Lundell ställer hela sommaren 2015 ut målningar och grafiska bilder i en lokal på Fabriksgatan i Simrishamn. Är ni i närheten så åk dit och kolla vad ni själva tycker om Lundells konst. 

Det räcker att läsa kraven för medlemskap (automatiskt efter konsthögskola men annars jury) för att inse att det kan gå fel åt bägge hållen.

Om ÖSKG finansierar bussturer till sina medlemmar så är det en god idé, inte minst för konstbesökare utan bil. Ska region/kommuner pytsa in pengar bör turerna gå till konstnärer både utom och inom ÖSKG. Tänk bussresor där, säg, Thomas Millroth, Yrr Jonasdottir, Carolina Söderholm, Jan Hemmel, Sune Johannesson och Wallner själv presenterar favoritkonstnärer.

I diskussionen undrades varför inte konstnär – liksom läkare – är en skyddad titel och hävdades att kvalitet avgörs av kritiker, kuratorer och gallerister, samt att självutnämnda konstnärer håller för höga priser.

Som ni förstår lugnade inte diskussionen ner sig.

Ska enbart legitimerade konstnärer få delta? Vem legitimerar? Icke godkända, om de får delta, ska de inte ha rätt att sätta sina priser? Var kommer publiken in?

C-J Charpentier skrev i YA om Ulf Lundell, en av de ”konstnärer” vars målningar lär ha för höga priser sett till kvalitet. Ordet ”geschäft” användes. Med undantag för några fågelmålningar kan jag instämma, inte heller jag blev förtjust i Lundells konst. Men när Charpentier samtidigt menar att Lundell är ”en skicklig musikartist”, då hänger jag inte med.

Någon musikvetare, specialiserad på konstmusik, kunde ge omdömet att Ulf Lundell har ingen sångröst, är amatörgitarrist och gör harmoniskt simpla sånger. Vilket geschäft att saluföra den musiken!

En majoritet av de som bedömer, recenserar och kritiserar konst har samma bakgrund: studier i konstvetenskap. Här skiljer sig konstbevakningen från andra kulturuttryck. Kritikerkåren behöver breddas: akademiker måste kompletteras med journalister som på annat sätt skaffat sig kunskaper och åsikter om konst.

I boken ”In i musiken” beskriver den danske musikern Peter Bastian hur han kom till insikt om att vissa ju kan tycka om och uppleva musik, som han anser dålig, lika mycket och starkt, som musik han tycker är bra.

Vad beror det på att människor får starka upplevelser av ”dålig” konst? Det är en viktig fråga att ställa sig.

(YA/KB 2015)

Stig Claesson, en flitig och egenartad knegare

Slas. Jag minns dig nog
Utställningen producerad av Kulturhuset Stockholm.

Curator: Pia Kristoffersson.

Ystads konstmuseum t o m 29/1

Jag var orolig.

Stig Claesson-utställningen har tidigare visats i Kulturhusets betydligt större lokaler i Stockholm. Hur mycket – eller snarare lite – av utställningen skulle kunna få plats i Ystad? Svar: nästan allt!

Ystads konstmuseum med chefen Ýrr Jónasdóttir har som oftast byggt och hängt rent fenomenalt: flyttat väggar, skärmat av och skapat fler rum och utrymmen än vad som egentligen finns. Också i Ystad visas Stig Claesson (1928-2008) i sin stora helhet och hela sin storhet.

Slas i ateljén. Foto: Leif Claesson.

Hans bilder (illustrationer och andra teckningar, oljemålningar och klipp & klistra-kollage, stads- och boxningsmotiv, porträtt och landskap) hänger tätt-tätt.

När man går runt och tittar blandas ens tankar med ljud från barnprogram på TV och en filmad porträttsittning med Tage Erlander. Böckerna står i en bokhylla och blir, eftersom han ofta gjorde omslagen till sina böcker, en extra bildvägg.

Teckning av författaren Pär Rådström.

I ett av smårummen visas Lars-Lennart Forsbergs och Stig Claessons film ”Hur avlångt är egentligen detta land?” om deras resa genom Sveriges nedlagda landsbygd. Man kan plocka till sig ett häfte med exempel på tidningskrönikor och utdrag ur böckerna. Utställningens namn, ”Jag minns dig nog”, kommer från en schlagertext han skrev till Melodifestivalen.

Slas, så kallas han ju av oss som inte kände honom privat, blev verkligen inte vid sin tuschpenna, eller sin pensel, eller sin sax för den delen, eller sin skrivmaskin.

Målat porträtt i olja av Marie-Louise Ekman.

Och den konstnär och författare som inte har vett att hålla sig till en konstart och ett uttryck brukar sällan få uppskattning efter förtjänst och värde.

I Stockholm berättades historien om den mångsidige konstnären. Det gör också Ystadutställningen men den täta, fysiska närheten mellan både lika och olika delar av mångsidigheten fördjupar berättelsen om Stig Claesson.

Bara att ta ett par steg för att kunna jämföra porträtten: teckningen av Pär Rådström, målningarna från ateljén av Marie-Louise Ekman, Tage Erlander med flera, familjemålningarna av sönerna Leif och Nils, dottern Sophie och deras mor Taki.

Porträtt av hustrun Taki.

Så olika de är. Och visst, de gjordes under olika tidsperioder (från 50- till 80-talet) men jag tror inte att det kan vara hela förklaringen.

Rådström-bilden är ett noga tuschat porträtt av stor vänskap. Ateljéporträttens snabba penseldrag ger känslan av att här ser vi kanske vänner men oftast bekanta eller någon han inte ens kände som kommit förbi. Familjen hålls fast med stora, röda, gula och blå färgsjok, de är stadigvarande, hör hemma i både målningen och hemmet.

En vägg har fyllts med Stockholmsteckningar i tusch, de tidigaste från tonåren. Som ung måste han använda fler streck men med tiden krävdes allt färre tuschstreck för att teckna av samma hus och gator.

Teckning/bokomslag: Årstabron i Stockholm.

Vänd nu huvet mot den motsatta väggen och titta på landskapsmålningarna, de flesta från Västergötland.

De är nästan likadana, lika minimalistiska och ”enkla”. Slas har skalat av allt utom det viktiga, det karaktäristiska och typiska, som behövs för att måla åkrar, en röd traktor, en landsväg, får och kor. Kolla förresten hur han knyter ihop stad och landsbygd genom att förse fåren med ett ”T” som i tunnelbana.

Härifrån kan man med ett par snabba steg förflytta sig till vinylkollagen, de mest avskalade bilderna. Slas använde färgglada vinylpapper med klister på baksidan, klippte ut och klistrade ihop motiven. Det kunde bli landskap och boxare i ringen. Genialt i sin så kallade enkelhet, unikt i sin konstnärlighet.

Slas som allra bäst, i mina ögon.

Målning ur ”Traktorsviten”.

Utställningen på Ystads konstmuseum berättar om den flitige Slas, som knegade på hela tiden och varje dag, men också och framför allt om den egenartade konstnären, som skildrade Stockholm och den svenska Yngve Freij-landsbygden genom att blanda kärlek och sorg ur sitt eget liv, och som var en lika suverän konstnär inom alla områden han ägnade sig åt.

Dags att slå fast det: Stig Claesson var – och är – en av Sveriges främsta konstnärer (och författare också).

(Kvällsposten 2012)

Samtal kring Slas på Ystads konstmuseum

Den 21 januari kl 14.00 samtalar utställningscuratorn Pia Kristoffersson och konstskribenten Thomas Millroth kring Stig Claessons konstnärskap.

Årets vårsalong genom sydsvenska glasögon

Vårsalongen
Liljevalchs, Stockholm
t o m 27 mars

Överväldigande! Dels för att Vårsalongen som vanligt innehåller ett överflöd av verk. Dels för att juryn, där bland andra Thomas Millroth ingick, uppenbarligen gjort ett bra urval. Vilket i sin tur möjliggjorts av att Liljevalchs konsthall lyckats höja Vårsalongens anseende. Nu skickar både mer och mindre etablerade konstnärer in bidrag till den årliga salongen.

Riitta Vainionpää:  ”Då och nu”, broderi.

Bilder och åter bilder, så kan 2011 års salong sammanfattas. Främst målningar men även fotografier och inte minst broderier, som jag anar är på väg att långsamt bli en ny trend. Bildernas innehåll kan sammanfattas med några ord: samhälle och politik. Nej, engagemanget försvann aldrig helt ur den svenska konsten men nu verkar det nästan som om det politiska engagemanget från 1960- och 70-talen skulle vara tillbaka.

Ett i flera betydelser direkt exempel är den bild – eller bildsvit – som hamnar i blickfånget så fort jag stiger in på Liljevalchs: Riitta Vainionpääs broderade, istället för tecknade, serie i jätteformat, ”Då och nu”, kunde till både ord och bilder ha publicerats i tidskriften Puss på 60-talet.

Lillemor Lindbom: ”Den gudomliga ironien”, virkning.

Men nu är det Persson, Reinfeldt och Sahlin som syns bland textrutor á la protestplakat: ”Göran (S) svek”, ”Varför sparka på de som redan ligger ner?”, ”Alliansens politik fungerar inte”. ”Återställ sjukförsäkringen” och så vidare.

Inte gör det saken sämre – eller bättre – att Vainionpää skildrar sina egna, personliga erfarenheter av att vara sjuk och utsättas för sjukförsäkringssystemet.

Broderi – och annat handarbete – återkommer i flera former. Lillemor Lindbom (från Kristianstad förresten) har gjort ett par virkade vepor med titlarna ”Den gudomliga geometrien” och ”Den gudomliga ironien”.

Karin Gustavsson: ”Röda skor”, också virkat.

Medan Karin Gustavsson virkat ett par stora högklackade ”Röda skor” som står och vinglar vid en vägg. Frida Berntsson föredrog att sticka namnlösa korvar som hänger i en charkuterirad på väggen. Framför ligger, nästan poserar, en hot dog i maxiformat, också den stickad.

Gustavssons och Berntssons verk kan väl vara ett slags skulpturer.

Bland överflödet av bilder finns också flera mer skulpturala verk. Om ”Påvens begravning” av Peder Gowenius ska kallas installation, skulptur eller målning är en smaksak.

Peder Gownius: ”Påvens begravning”, installation med målningar.

I vilket fall: ett stort och starkt konstverk, som Gowenius lär ha arbetat med i tjugo år, om katolicismen på ont men också gott. I fonden: en målning av en stor kyrka. Längst fram: ett kors och ett bönebord. Vid sidorna: mindre målningar av fattiga människor och kardinaler med nakna rumpor.

Jag blir småförtjust också i Måns Halldorfs skulptur av täljsten, ”Bara senap tack!”, som även den föreställer en korv fast med bröd och senap och i liten, nära nog naturlig storlek.

Måns Hallldorf:  ”Bara senap tack!”, täljsten.

När jag betraktar den halldorfska varmkorven så kommer en guidad konsttur förbi. Guiden säger: ”Inte all konst har en djupare betydelse. Den här konstnären ville bara göra en korv.”

Men hur kan guiden vara säker på det? Nästan som att påstå att Josefin Sjöström gjort sin levande skulptur eller installation, ”Côtes Échine”, betående av lite köttslamsor som rör sig med hjälp av magneter innanför en plexihuv, för att hon… tycker om att äta kött.

Konstmodeskaperskan Maxjenny Forslund från Simrishamn visar två ponchos, ”Prontone” och ”Kaleidoscope”, bägge tillverkade av återvunnen petflaskfiber med färggrant tryck på.

Maxjenny Forslund: ”Prontone” / ”Kaleidoscope”, ponchos i petfalskfiber.

Ja, nu har jag nämnt två skånska orter. Ni får väl beskylla mig för lokalpatriotism men det hjälps inte: jag går runt och kollar hur många skånska konstnärer som är representerade på Vårsalongen. De är många! Utan att räkna tror jag att Skåne står för det största antalet konstnärer (näst Stockholmstrakten).

Här finns exempel på olika sorters ”skånsk” fotografi.

Maja Qwarnström: ”Frieri på Österlen”, fotografi med ljudloop.

Maria Arnell visar foton på fyra äldre ”Bikini Sisters” och Lars Kårholm har iscensatt tre ”Kommentarer till monarkin”, bland annat två homosexuella kungar (istället för kung och drottning). Maja Qwarnström (de tre nämnda hör hemma i Malmö) porträtterar ett framtida ”Frieri på Österlen”. På ett svartvitt foto syns en kvinna och en man i skyddsmasker (mot föroreningar).

Anett Reimer (Osby) fotograferar lika realistiskt som fantasieggande märkligt. Fotot ”The Unhomely Stage” visar en kvinna som ligger på golvet, inrullad i en matta; på väggen hänger ett hjorthuvud.

Jenny Rova: ”Blondes have more fun”, vykort.

För det prisbilligaste konstverket, om man vill köpa med sig något hem, står Jenny Rova (Tomelilla). Hon har tagit ett porträtt av sig själv i bikini, fram under trosorna växer en tjock luden päls av ljust hår. Titel: ”Blondes Have More Fun”. Fotot kan köpas som vykort i Liljevalchs-shoppen.

Bland alla målningar – många är imponerande proffsigt målade, både noga hantverk och konstnärliga bilder – fastnar jag för Nils Wåhlins stora oljemålning, ”Inne blir ute”, där Stureplan i Stockholm övergivits av människor och intagits av naturen.

Niklas Asker: ”Gulliver resting”, olja på duk.

Också Niklas Asker (känd som serietecknare från Malmö) har gjort ett par stora oljemålningar som både är superrealistiska och föreställande surrealistiska: ”Boys” (ett par pojkar, ihopbundna med en röd tråd, bland molnen på himlen) och ”Gulliver Resting” (där Gulliver blir en del av Skånes natur).

Flera målare – ett par exempel är Carina Linné med sin naivistiska svit ”Nostalgi: Resväskan – Dansbandet – Lillhärdal” och Hans Lindström som bland annat återmålat en Brillolåda (och därmed Andy Warhol) med titeln ”Berömd i mer än 15 minuter” – står nära tecknade serier och populärkultur.

Solveig Norrman: ”Till Wien!”, olja på duk.

Solveig Norrmans närmast socialrealistiska målning ”20-tal: Till Wien!” är en gruppbild på unga socialdemokrater som 1922 åkte lövad lastbil till Ystad och vidare till den första Socialistiska UngdomsInternationalen i Wien.

Siv Appelqvist: ”Inordning”, tuschteckning.

Fast de målningar – egentligen tuschteckningar, både svartvita och i färg – jag verkligen häpnar inför har gjorts av Siv Appelqvist (född 1925, bosatt i Lund). Observera födelseår och hemort! Har ni hört talas om henne? På nätet kan man läsa att hon varit mottagningssköterska på barn- och ungdomspsykiatrin i Kristianstad. Först de senaste åren, efter att maken blivit sjuk och dött, har hon börjat arbeta med konst på allvar.

Ser att Mårten Castenfors, chef på Liljevalchs, beskrivit henne som en ”geometrisk gammelmodernist”.

Lars Kårholm: ”Kommentar till monarkin”, foto.

Det stämmer bra: något lite gammeldags över bilderna, som om de var från tidigt 1900-tal. Men ändå inte, för de är också så direkta, de känns så tidsaktuella. Nej, jag vet inte vad – exakt – det är som tilltalar mig i Appelqvists tecken, cirklar och kvadrater. Men det gör de: hennes tuschteckningar talar både högt och nära mig.

På väg ut från Liljevalchs tänker jag: när Vårsalongen i Stockholm nu har blivit en sådan succé både vad gäller publik och kvalitet, då skulle det väl kunna vara dags för en stor årlig konstnärlig salong också i Skåne.

Anett Reimer: ”The unhomely stage”, foto.

Ja, det är Ystad och vårt konstmuseum jag tänker på. Inte nästa år, det är nog för tidigt, men en Sommarsalong 2013. Kunde inte det vara nåt. Vad säger du, Yrr?

En konstsalong på Ystads konstmuseum (alla våningar och utställningsrum) skulle förstås få en ännu mer sydsvensk profil men kunde också locka konstnärer från Danmark, Baltikum, Polen och Tyskland. Så att Sommarsalongen i Ystad inte alls konkurrerar med Vårsalongen i Stockholm – utan kompletterar…

(Ystads Allehanda 2010)

Kulturnytt från sydöst

Efter lång och spänd väntan har Ýrr Jónasdóttir alltså blivit ny chef för Ystads konstmuseum. Det var ju glädjande att kulturnämnden insåg att konstmuseet behövde en chef. Men man bör nog inte ropa hej förrän man har räknat budgeten. Ska museet få tillräckligt med pengar för att kunna göra intressanta utställningar?

Fortsättning följer. Lördagen den 5 juni öppnade i alla fall en utställning med natur- och porträttmålningar av ”Österlens första målarinna”, det vill säga Ellen Trotzig (1878-1949). Den måste jag se! Och sen är det dags för en Gerhard Wihlborg-utställning, antar jag (som är långsint).

Lars Yngve får allt mer uppmärksamhet för sin kulturella gratistabloid Nya Upplagan. Det är kul. En bra och läsvärd tidning. Men varför glömde jag då att plocka till mig den när jag senast var på ICA i Sjöbo?

Nya Upplagan har blivit allt smartare till både utseendet och innehållet. Mer av en rikstidning – ja, nästan en internationell kulturtidskrift. Medarbetarkåren är imponerande: från Thomas Millroth till Bono, Noam Chomsky och Yoko Ono.

Inte årets skörd men snart… Trädgårdsmästare: Birgitta Olsson. Foto: Bengt Eriksson.

Samtidigt har det lokala nästan försvunnit och journalistiken ersatts av kröniketyckande, sida efter sida. Nej, jag kan inte låta bli att sakna den gamla Nya Upplagan, där det jordnärt lokala (tänk reportaget om kobadkar på åkrarna!) knöts ihop med en internationell utblick. Österlen blev en del av världen – och tvärtom.

Nyaste Upplagan är också en läsvärd tidning. Men redaktionen kunde lika gärna ligga vid Hornstull på söder i Stockholm som i skånska Ystad.

Österlen 360 är en annan kulturtidskrift som jag saknar. Den är borta nu. Ber om ursäkt för att jag inte brydde mig så mycket om Österlen 360 när den fanns – men nu känns det tomt. Främst kommer jag att sakna texterna om konst, såväl i tidningen som på hemsidan.

Tufft att driva en tidning, så jag förstår att Peggy Eklöf och Theresa Benér ville göra något annat. Österlen 360 överläts till ett företag i Malmö som skulle fortsätta utgivningen. Det gick inte, annonsörerna följde inte med. Inte så konstigt. En lokal kulturtidskrift måste göras lokalt, redaktören ska synas på bygden.

Väderbiten sommartomte. Han heter Gösta. Foto: Bengt Eriksson.

I Simrishamn har kommundirektören föreslagit att kulturnämnden ersätts av ett utskott direkt under kommunstyrelsen.

I Sjöbo vill de styrande moderaterna skilja mellan barn- och allmänkultur. Den sistnämnda ska, tillsammans med bland annat Sjöbo marknad, handhas av kommunstyrelsens nya kultur- och tillväxtutskott.

Kunde inte utskottet heta politbyrån? Varför tror nya generationer av politiker att de kan återuppfinna det kulturella hjulet? Har inte historien lärt oss att kulturen måste vara fri – först då kan kultur bidra till att både människor och samhällen växer.

Ju större politisk styrning desto mer stagnerar kulturen och därmed samhället. Om politikerna är så kunniga i kultur så föreslår jag att kommunalrådet Lundgren i Sjöbo greppar penseln.

För övrigt har min hemkommun skänkt ett Sjöbofat som bröllopsgåva till kronprinsessparet. Från Elfstrands krukmakeri, kan jag förmoda. Jag har själv en supkopp.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Överväldigande! på Ystads konstmuseum

Utan titel
Bo Siesjös samling av svensk samtidskonst
Ystads konstmuseum t o m 16/5

Mitt första intryck: Överväldigande! Var ska jag fästa ögonen? Och ändå är det bara hälften av lundabon Bo Siesjös privata samling med svensk samtidskonst som nu fyller två våningar och sex rum på Ystads konstmuseum.

Ýrr Jónasdóttir, chef för Ystads konstmuseum, och Bo Siesjö, konstsamlare i Lund, på vernissagen. Foto: Bengt Eriksson

Cirka 100 verk: mest måleri, lite fotokonst och några skulpturer samt enstaka teckningar, tusch och kollage. Ýrr Jónasdóttir, nu ordinarie chef för Ystads konstmuseum, har hängt och placerat så känsligt – ja, hjärtligt – att varje konstverk växer och blir mer än sig självt. Ett par eller tre eller fyra tavlor kan hänga i ett nära samtal, komplettera och kommentera varann.

Som när målningar av Jan Svenungsson, Andreas Eriksson och Linn Fernström syns sida vid sida. Från den förstnämndes färgplump över den andres urskogsdjungler till den sistnämndas flicka med antydda små vingar blir de som fyra målade kapitel i en berättelse om framtiden, oviss men obeveklig.

Samtal mellan Jan Svenungssons, Andreas Erikssons och Linn Fernströms målningar: ”Test 56” (1996), ”Hammar” (2001) och ”Medelplane” (2004) samt ”Vingutväxter” (2004). Foto: Bengt Eriksson.

Eller när Andreas Poppeliers, Lisa Manners och Viktor Kopps målningar – här syns ett soft café, en orientalisk dörr, en tiger, nån slags gammal ruin och möjligen ett hotell, en trång gränd i Malaco med mer – hälsar på varann och börjar prata om semestrar i fjärran länder.

Också fotokonsten, som visas i ett av smårummen och blivit en utställning i utställningen, samtalar både med sig själv och besökaren.

Tilltalet – eller säg budskapet – i exempelvis Helena Blomqvists och Ebba Matz fotofärgtryck av en kvinna med korpar respektive en kvinna som svävar strax över marken är så direkt och påträngande att de (komplement eller kontrast?) tillsammans med Anders Krisárs bägge mansbyster (gjorda av bland annat silikon, glasfiber och plastic padding) blir uppfordrande. Inte minst när besökaren råkar vara en man.

Helena Blomqvists färgfototryck ”Woman with Ravens” (2005) tillsammans med Anders Krisárs ”Cuirass front”, ”Cuirass back” (2005). Foto: Bengt Eriksson.

Ystads konstmuseum valde ”Utan titel” som titel på utställningen. Också exakt: många av de utställda verken saknar titel eller har endast daterats med ett årtal. De flesta är också så öppna att de överlåter tolkningen till betraktaren. Jag får upp ögonen för det ena verket – främst målningar – efter det andra som jag kunde stå en timma och betrakta, liksom måla klart och färdigställa inom mig.

I tur och ordning: ”Flytande lila, rostig rosa, kritig svart, ohyvlat trä med speglande transparens” (2006) av Astrid Svangren, ”Målning” (1997) av Ola Billgren och ”Utan titel” (2000) av Ulrik Samuelson. 

Vad är det som de vill mig, alla kvinnorna på Astrid Svangrens målningar, stora och små, framifrån och såsom i en upp och nedvänd spegel? Ska det vara hakkors som långsamt formar sig ur Ulrik Samuelssons målade labyrint? Bör jag skygga inför Ola Billgrens brinnande hav av röd oljefärg – eller stiga närmare? Vad föreställer Charlotte Gyllenhammars liggande grågulvita lilla människa på golvet: barn eller vuxen, nyfödd eller döende? Vart styr Truls Melins fartygsskulptur ”Nepton” (i trä och tyg)?

Truls Melins fartygsskulptur Nepton (2006). Foto: Bengt Eriksson.

Bo Siesjös svenska konstsamling präglas av kunskap och smak. Ingenting på Ystads konstmuseum är dåligt men vissa konstverk är inte representativa för konstnären och hör nog inte heller till hennes eller hans bästa verk. Men de utgör undantag. Här finns så otroligt mycket bra, spännande och personlig konst att titta på och fastna inför. Utställningen kräver gott om tid och flera besök.

(Kvällsposten 2010)

Ystads konstmuseum (10): Idag och i framtiden

Nu kan varken tillfälliga besökare eller ystadborna själva missa att det stora tegelhuset vid Sankt Knuts torg innehåller både Ystads turistbyrå och konstmuseum. På huset finns en stor banderoll – eller vepa, som Ýrr säger – med information om den pågående utställningen.

– Det kostar förstås en del att tillverka en ny vepa varje gång vi byter utställning. Men vi har inga fönsterglas så vi måste göra på något annat sätt för att påminna om att huset faktiskt är ett konstmuseum.

Yrr 1 liten

Ýrr Jónasdóttir på utställningen med Tora Vega Holmström.
Foto: Birgitta Olsson

Från hösten 2008, då Thomas Millroth tog tjänstledigt, har Ýrr Jónasdóttir vikarierat som chef för Ystads konstmuseum, även om hon på hemsidan fortfarande tituleras intendent och curator. Fast hon tycker nog allra bäst om en annan titel eller snarare hedersbetygelse…   

– Du får gärna kalla mig ”konstfrämjare”! Jag brinner ju för den pedagogiska biten.

Det tycker också den organisation som bär namnet Konstfrämjandet och visat sin uppskattning genom att ge ett stipendium till Ýrr Jónasdóttir med motiveringen att hon är ”en engagerad konstspridare”.

Vilka förändringar blir det med dig som konstmuseichef? Hon förvånar mig, genom att svara:  

– Det blir något färre utställningar. Ja, delvis är det en resursfråga, tillägger hon. Men jag tror inte det måste vara något negativt.

– Folk reser hit från Danmark och andra delar av Skåne. Utställningstiden kan bli för kort, utställningen är slut innan alla hunnit se den. Att förlänga utställningarna är ett sätt att öka tillgängligheten.  

Soppluncherna är ett annat sätt. Konstmuseet serverar soppa till lunch och visar den aktuella utställningen. Medan Ýrr och jag sitter och pratar rusar en skolklass förbi. Också de är viktiga: barn och ungdomar.

Som när mitt barnbarn Tilde var och såg utställningen med Tora Vega Holmströms målningar. Tilde, liksom alla barn, fick en liten resväska med blyerts- och ritpennor, papper att teckna på och några kort med frågor och uppgifter: Kan du hitta en svart sol på någon av tavlorna? Kan en sol vara svart? Måla en sol!

Yrr 2 liten

 

 

 

 

 

 

 

 
Också på Tora Vega Holmström-utställningen.
Foto: Birgitta Olsson

Inte minst lokalt ska vi satsa på att tillgängliggöra museet. En konstinstitution har en tröskel som kan vara svår att ta sig över. Vi ska locka folk in i huset, så de upptäcker vad vi gör här inne.

– Jag tror ju, poängterar Ýrr, att alla kan förstå all konst om de får lite hjälp på vägen.

– Det är ovanligt med ett så stort konstmuseum på en så liten ort. Ingen annanstans i Skåne finns ett museum, som både visar nya utställningar och har en så stor permanent  konstsamling. Jag vill att alla ystadbor, såväl politiker som vanliga skattebetalare, ska vara stolta över sitt konstmuseum.

Ýrr Jónasdóttir menar att man måste tänka pedagogiskt utifrån det läge som museet har. Ystad ligger mitt emellan Malmö med konsthögskolan och Österlen med konstrundan. Det ska märkas i utställningsverksamheten. Ýrr tar de senaste utställningarna som exempel.

Förra gången visades både målningar av Magdalena Svensson, ung konstnär från Malmö, och en postum utställning med landskapsmålaren Nolle Svensson, känd  från konstrundan. Estniskan Taja Tross kompletterade med installationer och videoperformance. 

Tora Vegan HolströmNu visas en retrospektiv utställning med den skånska målarinnan Tora Vega Holmström, installationer/skulpturer av Lars Brunström, till exempel en rörlig krabba, och ett större urval artist’s books ur konstmuseets egen samling.

Tora Vega Holmström:
Porträtt av Maria Blanchard.

Nyligen blev det klart att Thomas Millroth inte kommer tillbaka. Han har sagt upp sig. Så nu blir du chef, på riktigt?  

– Nej, det vet jag inte. Mitt vikariat skulle ha tagit slut första november men blir nu förlängt till sista januari. 

– Ledningsgruppen inom kulturförvaltningen – med representanter från Klostret, konstmuseet och biblioteket – har fått i uppdrag att ta fram en kulturstrategi. Den ska vara klar till nyår.  Om sen politikerna godtar vårt förslag, det vet man ju inte.

Lars Brunström

Lars Brunström:
Installation med stol, väska och runtvandrande krabba.

Säg att de återkommer, ännu en gång, med åsikten att kommunen kan spara pengar om Ystads konstmuseum inte har någon egen chef…

– Nej, det går ju inte, upprepar Ýrr Jónasdóttir. Men jag kan inte tänka så heller. Jag kan inte få något arbete gjort om jag bara tänker några månader framåt. Det här är mitt mål, hur ska jag nå dit? Så måste jag tänka.

(Publicerat i Kvällsposten 2009)

Ystads konstmuseum (9): Svenskt 70- och 80-tal

Tänd mörkret!
Svensk konst 1975-85
Ystads konstmuseum

När man ska gå igenom utställningen så kan man antingen följa kataloghäftet och börja vid receptionen: sätta sig ner, ta på lurarna och höra musikgruppen Void Minimalistic Orchestra från Malmö framföra ”Prokrustes bädden” (från 1981) med fyra elgitarrer på gränsen mellan rock- och konstmusik.

Bra startpunkt: Void Minimalistic Orchestra blir ett – av flera möjliga – ljudspår till en utställning från en tid då konst (mycket måleri men också foton, (serie)teckningar, skulpturer och andra objekt) och musik samverkade likt älskare eller syskon.

YA Konst Bild 3 liten

Stora utställningssalen med Erla Thórarinsdóttir och Knut Swane.

Man kan också strunta i museets snitslade bana, gå rätt upp till tredje våningen och vända huvudet åt vänster. Det är häftigt, ordgrant och flertydigt. På kortväggen i hörnet tvärs över rummet syns en stor målning av Erla Thórarinsdóttir och på långväggen hänger målningar av Knut Swane och därefter Wallda-gruppen (Max Book, Eva Löfdahl, Stig Sjölund), allt från första hälften av 80-talet.

Måleriet är, som sagt, häftigt och vilt, bägge orden användes som benämningar på en ny konstriktning – eller attityd – kring 1980. Fast de uppräknade hörde inte till de vilda konstnärerna – eller kanske? Där finns beröringspunkter. Också de var konstnärer i samma vilda och häftiga tid.

Mycket av den konst som svenska och även andra konstnärer skapade under – så kan man nog säga – konstdecenniet 1975-1985 var barn av och i sin tid. Konstverken påminde om varann – om varandras existens – men blev också olika, varje konstnärs eget verk.

När jag står där, mitt i rummet på tredje våningen, med ögonen, alla sinnen – hela kroppen – vidöppna, tittar på och inte minst känner konsten, så återkommer tiden. Just dessa år kring 1980 skapades ”min” konst, aldrig har jag upplevt konst så starkt, som så viktig, som då. Det var tiden då 70-talets kollektivism mötte 80-talets individualism, politiken blev personlig, plakatkonst omvandlades av och genom varje konstnär till ett eget politiskt uttryck och budskap.

Att 80-talskonst inte skulle vara politisk… nej, det är en myt! Låt oss fortsätta runt och titta…

YA Konst Bild 1.liten

Anette Abrahamsson ”When we are together”.

Anette Abrahamsson, svenska men mest verksam i Danmark, dominerar ett av smårummen. Hon har – i mina ögon – blivit den främsta svenska representanten för det vilda, häftiga måleriet, som inte var så starkt i Sverige men desto starkare i Tyskland och Danmark. Målningen ”When we are together” (1984) föreställer en lång kvinna – utan ansikte – och en kortare man. Direkt och snabbt målat, gripande – ja, påfusigt.

Intressant också att se hennes video, ”III Pictures of III Pictures”, där målarkonst och musik förenas i människans kropp, som får uttrycka livet (fritt och fängslat).

I det andra lilla rummet finns målningar av Ivar Södergren och Jörgen Melanton, två personliga realister, drömska och fantasyaktiga på var sitt sätt. Södergrens vykorts- eller serierutesmå gouacher (1979-89) – till exempel en Prippsburk med fyra ben som lyfter på det ena och pinkar – hänger i rader som seriestrippar; Melanton har bland annat målat ett gäng apor som spelar ”Djungelrock” (1980).

Bland konstnärerna i den stora salen bör speciellt nämnas Carsten Regild, Roger Risberg och Petter Zennström – så olika men också de med en samhörighet i tiden.

YA Konst Bild 2 liten

Carsten Regilds ”Lampa”.

Regild, som gjort ”Den svarta glödlampan” på affischen till utställningen, hämtade hantverksskicklighet från reklamen. Hans ”Antiwolf”-målningar på masonit (1977) är både dåtida och ännu äldre, konst och reklam, en egen sorts popkonst. Risberg kunde måla ett vilt ”Porträtt” (1984) i häftiga, oblandade färger som gult och rött.

YA Konst Bild 4 litren

Roger Risbergs ”Porträtt”.

Zennström skrapade groteskt realistiska bilder ur kartong med rubriken ”Dödens Nyheter” (1975-85). Det är med stor glädje jag återser ett Jamaicamotiv som på 80-talet var illustration till en text jag hade skrivit om reggae.

I det sista lilla rummet visas en film med Margaretha Åsbergs dansföreställning ”Life Boat” (1976) till musik av Steve Reich. Också Åsberg hör hit, som en del av den nyskapande och framåtblickande tiden.

Omöjligt att nämna alla konstnärer som omfattas av utställningen ”Tänd mörkret!” – men ytterligare några ska få plats.

På våningen under, alltså den andra, finns de serietecknande konstnärerna Gunnar Lundkvist med ”Klas Katt” och Joakim Pirinen med ”Socker-Conny”.

YA Konst Bild 5 litenKristina Abelli Elanders “4-ever U-nited”.

Också Kristina Abelli Elander måste ha varit influerad av tecknade serier. Hennes målningar – som av tvåsamhet och barn i ”4-ever U-nited” (1985) – är stiliserade och enkla, målade i vackra färger, rena, rara och klara, men i figurerna, liksom under själva materialet, bubblar oron och ifrågasättandet.

”Tänd mörkret!” är en vandringsutställning, producerad i Göteborg av Ola Åstrand och Ulf Kihlander. Ändå är det som om utställningen vore specialgjord för Ystads konstmuseum, som om konstmuseichefen Thomas Millroth (och intendenten Ýrr Jónasdóttir) sammanställt den.

Millroth har också varit med från början. Jag rekommenderar – verkligen! – den pocketbokskatalog, som gavs ut när utställningen visades i Göteborg och där Millroth är huvudförfattare. I boken förenas konst och musik på ett tydligare sätt än i själva utställningen. Varför spelas inte tidstypisk musik i varje utställningsrum?

YA Konst Bild 6 liten

Ulrike Meinhof-monter.

Millroth har dessutom kompletterat utställningen med fler – ofta lokala – konstnärer. I bottenplanet, i före detta fotogalleriet, finns – det är ju Millroths specialitet – ett stort antal så kallade Artist’s books. Jovisst begriper jag att de måste ligga i montrar för att kunna bevaras, men böcker ska inte tittas på utan läsas. Jag vill bläddra i dem!

Förläggaren Bo Cavefors och konstnären Sture Johannesson hör också till komplementet. På 70-talet stoppades Cavefors utgivning av Ulrike Meinhofs texter och Kulturhuset i Stockholm stängde Johannessons utställning om Meinhof (och drottning Silvia).

Propagerade Cavefors/Johannesson för terrorism eller dokumenterade en tid i historien? Ställdes frågan: Vilken sorts samhälle föder terrorism? Då som nu, kan tilläggas. Har en liten monter på Ystads konstmuseum blivit aktualiserad på nytt – och därmed kontroversiell, på nytt?

Allra sist: I förra fotogalleriet hänger även några bilder (gouache och tusch) av Kalle Berggren, en annan favorit. Bilderna ur ”Resan till Åland” (från, tror jag, sent 70-tal) är lika drömska som realistiska med en ton av mardröm.

Alla foton: Bengt Eriksson

(Publicerat i Ystads Allehanda 2008)