I CD-spelaren: Filip Jers Quartet

Filip Jers Quartet
(Fojablue)

Likt en Jan Johansson på munspel inleder Filip Jers med ”Polska efter J Bruun” för att visa att nu övergår han från folkmusik till jazz.

De flesta låtarna på debutalbumet med Filip Jers Quartet känns igen från konserten på Ystad jazzfestival i somras.

Melodiskt och smeksamt i standardlåten ”Sophisticated Lady”, som Jers lärde sig efter ett möte med inspirationskällan Toots Thielemans, och lite mer improviserat jazzigt i egna låtar som ”Bopweiser”, ”Who is Bob”, ”The Blue Hour” och ”509 Djursholms torg”.

Både kromatiskt och diatoniskt munspel, någon gång ett basmunspel. Varje munspel lika mästerligt hanterat.

Hela kvartetten – övriga medlemmar heter Henrik Hallberg, elgitarr, Johan Lindbom, bas, och Niclas Lindström, trummor – spelar tätt och gensvarar lyhört och snabbt på varann.

Munspels- och gitarrduetten ”It´s Only A Paper Moon” är nog faktiskt ännu mer millimeternära på skiva än på scen.

Albumet avslutas med ”Blues 2001” så att Jers kan visa att han spelar sånt också.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik)

I CD-spelaren: Cœcilie Norby

Cœcilie Norby
Silent Ways
(Act)

Cœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.

Albumet ”Silent Ways” innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta ”Hearts And Bone” (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.

Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cœcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.

Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske.

Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.

Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.

Cœcilie Norby jazzifierar R&B-låtar som ”Papa Was A Rolling Stone”, sångpoesi som ”Winter Lady” (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som ”Like A Rolling Stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som ”Have You Ever Seen The Rain” (John Fogerty) med samma självklarhet.

Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och ”Hymnen” (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Varken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Från början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Kristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-hyllan: Amazonas med Karin Verbaan

Amazonas
Amphibia
(Soda)

Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan.

Eller hennes titel bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst.

För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta. Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist.

Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.

Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv.

Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som ”Jag tänker inte säga nåt”, ”Ytterst lite frihet” och ”Fågelsången låter illa”.

Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta.

Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.

Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer.

De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.

(Lira 2013)

Julskivor 2012: Alla Fagra

Alla Fagra
Vintern ska värma våra fötter
(Kap Syd)

Malmögruppen Alla Fagras julalbum innehåller oväntat nog mindre av rytmisk världsmusik och mer av folkvisepop.

Egna låtar på temat vinter och kyla (och värme) i livet och världen, snarare än sånger om juletiden.

En av sångtitlarna, ”Vinterkärlek”, är en passande sammanfattning. Medan ”Tre visa kvinnor” blir som en kommentar till både religionen och (mans)samhället.

Många bra melodier och när jag förut berömt sångerskan Julia Westberg så kan jag nu poängtera att jag också gillar Dan Svenssons mjuka diftongglidande skånska sång. ”Broar av is” är en vacker duett.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik 2012)

Rock- och poppionjär: Lonnie Donegan

Platsen: Royal Festival Hall i London. Året: 1952.

Tony Donegans jazzband ska spela tillsammans med Lonnie Johnson, en svart bluesgitarrist och sångare från USA. Men en konferencier råkar slinta med tungan och presenterar dem som ”Tony Johnson och Lonnie Donegan”.

Därmed var musikern Lonnie Donegan – född i Skottland, uppvuxen i östra London – döpt. Ännu så länge spelade han alltså jazz. Om ett par år skulle han utnämnas till ”skiffel-kung”.

Lonnie Donegan blev medlem i Chris Barbers jazzband. Han spelade banjo och gitarr. Och när det var dags för en paus i dansmusiken, som ju jazz var på den tiden, gjorde han ett eget framträdande. Han sjöng och spelade något som han kallade ”skiffle”.

Rekommenderad bok (1) för den som vill läsa mer om skiffle: ”Skiffle – The Definitive Inside Story” av Chas McDevitt.

Låtarna hämtades från USA: blueslåtar (mest), country och amerikanska folksånger. Men Donegan skrev nya texter och sjöng på engelsk cockneydialekt. Han tog med sig bluesen upp på music hall-scenen: presenterade Leadbelly för George Formby. Han förvandlade blues och country till folksånger från East End i London.

Också sättet att sjunga är importerat från USA men förädlat i England. Lonnie Donegan är en enmans country-duo. Han har två röster: den ena är mörkare, den andra hoppar plötsligt upp i falsetten. Han sjunger duett med sej själv! Han sjunger närapå tvåstämmigt med sej själv!

Första succén, ”Cumberland Gap” (1956), följdes av en rad hit-låtar: ”Rock Island Line”, ”Puttin’ On The Style”, ”The Battle Of New Orleans”, ”My Old Man’s A Dustman”, ”Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Over Night)?”, ”Have A Drink On Me”…

Rekommenderad bok (2): ”The Skiffle Craze” av Mike Dewe.

1962 tog det slut.

– Samma vecka som Beatles gick upp på engelska topplistan med sin första singel, ”Love Me Do”, försvann jag från topplistan. Det kan inte ha varit en tillfällighet, har Lonnie Donegan sagt.

Nej, snarare var det symboliskt. ”Sönerna” tog vid efter ”pappa”. Alla, säger alla, engelska ungdomar som på 60-talet bildade popband hade hört Lonnie Donegan på radion och sett honom på TV. Han var idolen och ”läromästaren”.

Paul McCartney-kompositionen ”When I’m Sixty-Four” hade kunnat finnas på Lonnie Donegans repertoar. Ray Davies (från popbandet Kinks) och Pete Townshend (Who) fortsatte – i Donegans anda – att omvandla amerikansk rock- och popmusik till en e n g e l s k musiktradition.

När engelske popsångaren/skådespelaren Adam Faith på 70-talet skulle producera en LP med sin ungdomsidol ställde flera Donegan-fans – t ex Ringo Starr (Beatles), Ronnie Wood (Rolling Stones) och Elton John – upp och kompade.

Två nyutkomna Donegan-samlingar – ”The EP Collection”(See For Miles; en CD) och ”Putting On The Styles” (Sequel; tre CD i en box) – fick mej att minnas och utbrista i ovanstående lovord. Vem kan höra, vem kan förstå att dessa inspelningar är mer än trettio, snart fyrtio år ”gamla”?

Lonnie Donegan var/är – det finns inget annat ord – unik!

(Femina 1993)

”Min” jazzfestival i Ystad (4): Filip Jers Quartet

Filip Jers Quartet
Hos Morten Café

Rubriken ”With Inspiration from Toots” (som i Thielemans) är en exakt beskrivning av Filip Jers munspelsstil. Inte bluesmunspel á la Peps utan Jers spelar kromatiskt munspel vars melodiska toner leder tankarna till klarinett och Putte Wickman.

Mäktiga jämförelser men strax under då.

Egna valsen ”Empoli” påminner om förebilden Toots. Också egna ”509 Djursholms torg” är lite – obs! lite – bluesigare och jazzigare.

Övriga musiker – elgitarristen Henrik Hallberg, basisten Johan Lindbom och lite grann också trummisen Niclas Lindström – får utrymme för soloinsatser och gruppen blir en jazzkvartett.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=4p-p7OwLEb4%5D

Live-inspelning – men inte från Ystads jazzfestival utan från en konsert i Surahammar – där Filip Jers Quartet spelar ”Sophisticated Lady”.

Det svänger som katten utan att volymen höjs.

”Who is Bob?” känner nog de flesta på cafégården igen från ”Twin Peaks”: atmosfärisk och mystisk med en mörk botten av annalkande fara.

Och sen i egna ”Bopvisa” tar Filip Jers faktiskt fram ett diatoniskt bluesmunspel. Men det blir ändå inte blues utan fortfarande låter det som ”Twin Peaks” fast i en vilda westernöken.

Mästerskapet uppvisas i millimeternära munspels- och gitarrduetten ”It´s Only a Paper Moon”. Oj, vilket gitarrspel, dessutom.

Extranummer: lärostycket för kromatiskt munspel, likaså gamla ”Sophisticated Ladies”, som Jers lärde sig efter ett möte med just Toots Thielemans.

(Ystads Allehanda 2012)