Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: Bassekou Kouyate

Bassekou Kouyate & Ngoni ba
I Speak Fula
(Out Here / BAM)

De olika lutorna i instrumentfamiljen ngoni har i hundra-, kanske tusentals år funnits i bland annat Mali i Afrika.

Men enligt traditionen ska ngoni inte spelas som av medlemmarna i orkestern Ngoni ba. Tidigare satt man och spelade, den första som försåg sin ngoni med en rem så att han kunde stå och spela som en elgitarrist var Bassekou Kouyate.

Han bildade också en orkester med olika ngoni-instrument, det är inte heller traditionsenligt, som spelar tillsammans i stil med en akustisk afrikansk folkrockgrupp. Precis så kan Bassekou Kouyate & Ngoni ba låta.

Sättningen består av fyra ngonis i olika storlekar och tonlägen, några har fått extra strängar och här finns dessutom en ny uppfinning, en basngoni, som ger stadga och botten. Även sångerskan Amy Sacko, som sjunger både melodiskt och rytmiskt med ovanligt mörk röst, ingår i gruppen. Samt ett par handtrummisar.

Orkesterledaren Kouyate spelar solongoni med klirrande, ljusa och lätta men samtidigt genomträngande toner, ibland improviserar han som en jazz- eller bluesmusiker. De övriga står för ett samspelande komp, lyssnar både på sig själva och solisten.

Riktigt tufft, pådrivande och svängigt men ändå – alltid lika mjukt.

Jo, nog är det märkligt att afromusik kan vara så rytmisk och samtidigt så mjuk och varm, glad och vänlig. Musiken är… balsamtuff.

Till albumet ”I Speak Fulu” bjöd Bassekou Kouyate även in några eminenta gäster, i olika spår förhöjs musiken ytterligare av Kasse Mady Diabate, sång, Vieux Farka Toure, elgitarr, och Toumani Diabate, kora.

(Hifi & Musik 2009)

PS.Bassekou Kouyate & Ngoni ba spelar på Babel i Malmö ikväll klockan 20.

I CD-spelaren: Bassekou Kouyate

Bassekou Kouyate & Ngoni ba
I Speak Fula
(Out Here/BAM)

De olika lutorna i instrumentfamiljen ngoni har i hundra-, kanske tusentals år funnits i bl a Mali i Afrika.

Men enligt traditionen ska ngoni inte spelas som av medlemmarna i orkestern Ngoni ba. Tidigare satt man och spelade, den första som försåg sin ngoni med en rem så att han kunde stå och spela som en elgitarrist var Bassekou Kouyate.

Han bildade också en orkester med olika ngoni-instrument, det är inte heller traditionsenligt, som spelar tillsammans i stil med en akustisk afrikansk folkrockgrupp.

Precis så kan Bassekou Kouyate & Ngoni ba låta. Sättningen består av fyra ngonis i olika storlekar och tonlägen, några har fått extra strängar och här finns dessutom en ny uppfinning, en basngoni, som ger stadga och botten.

Även sångerskan Amy Sacko, som sjunger både melodiskt och rytmiskt med ovanligt mörk röst, ingår i gruppen. Samt ett par handtrummisar.

Orkesterledaren Kouyate spelar solongoni med klirrande, ljusa och lätta men samtidigt genomträngande toner, ibland improviserar han som en jazz- eller bluesmusiker. De övriga står för ett samspelande komp, lyssnar både på sig själva och solisten.

Riktigt tufft, pådrivande och svängigt men ändå – alltid lika mjukt.

Jo, nog är det märkligt att afromusik kan vara så rytmisk och samtidigt så mjuk och varm, glad och vänlig. Musiken är… balsamtuff.

Till albumet ”I Speak Fulu” bjöd Bassekou Kouyate även in några eminenta gäster, i olika spår förhöjs musiken ytterligare av Kasse Mady Diabate, sång, Vieux Farka Toure, elgitarr, och Toumani Diabate, kora.

(Hifi & Musik 2009)