Abdullah Ibrahim vid pianot

Abdullah Ibrahim
Kristianstad Jazzfestival

När Abdullah Ibrahim, som då hette Dollar Brand, på 60-talet lämnade hemlandet Sydafrika för att leva och spela i exil så tog han med sig sitt ”african piano”.

Så lät hans pianomusik: som om pianot var ett traditionellt sydafrikanskt instrument.

När han igår kväll spelade på konserthuset i Kristianstad blev Steinway-flygeln istället en farkost som transporterade musiken mellan Sydafrika och USA med mellanlandning i Europa, från sydafrikanska traditioner till jazzharmonier och där emellan en europeisk melodi.

Abdullah Ibrahim spelar solopiano, inte i Kristianstad utan 2011 vid festivalen Heineken JazzAldia i Spanien.

Stilla och melodiskt, plötsligt tyngre men så tystare igen, bara några få toners melodifragment, snabba afro-rytmer, så en men annan melodi, varje avsnitt kort-kort, i och ur varann, lite jazz men inte blues, mer av gospel i så fall, men där kom ju några bluestoner och nu är musiken visst någonstans i Östeuropa, som i judisk jazz, medan vänsterhanden andas meditativt i botten, lugnt, lugnt, lugnt, och nu några kraftfulla rytm- och tonslingor, lika typiska för Sydafrika som för honom själv, som om en hel sydafrikansk kör sjunger ur flygeln.

Allt framfört i ett sjok (tid: cirka en och en halv timma).

Abdullah Ibrahim spelar brottstycken ur livet och musiken; ett filofiskt och religiöst samtal på klaviatur.

Som en predikan. Eller ett konstverk i toner och rytmer som varje åhörare får tolka utifrån sin kunskap om upphovsmannen och inifrån sina egna erfarenheter.

Inte ett ord säger han. Under applåderna håller han händerna ihop, böjer huvudet, handen på hjärtat.

Så ett sjok till, likadant men blott tio minuter, som en extra bön.

(Kvällsposten 2007)

Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

Elina Duni sjunger albansk jazz

Ystads jazzfestival 2013 / Konsert

Elina Duni Quartet
S:ta Maria kyrka den 1 augusti

Först sjunger Elina Duni till Norbert Pfammatters dova trummor. Så tillkommer Patrice Morets stråke på kontrabasen och ColinM Vallons pianotoner, både inifrån flygelns strängar och på dämpade tangenter. 

Sorgset och vemodigt med en stämning som blir allt mer intensiv.

Det kan börja tvärtom också, utgå från Vallons piano, där melodik och rytmik uppstår ur varann, för att sen förstoras och förtydligas av Dunis sång.

Elina Duni Quartet i S:ta Maria kyrka, Ystad. Foto från Facebook-sidan för Ystad Sweden Jazz Festival.  

Oavsett vilket så skapas musiken ut- och inifrån Elina Duni, bosatt i Schweiz men född i Albanien. Hon låter melodier från sitt födelseland möta och blandas med jazz.

Resultat: världsmusik eller jazz? En smaksak och struntsamma. Musiken är så speciell – ja, så säregen att den blir unik.

Drömskt och längtansfullt. ”Albanian blues”, säger Duni.

En partisansång efter morfar och en bröllopssång som övergår till tempofyllt jazzsväng och blir som en glädjerik, bångstyrig bröllopsfest. Hennes egen tonsättning av en albansk dikt låter mer som smäktande chanson.

Sist står hon barfota på kyrkogolvet med sina röda skor bredvid sig och tackar för de applåder som Elina Duni Quartet gjort sig så välförtjänta av.

(Ystads Allehanda 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (5): Bengt Hallberg / Jan Lundgren

Bengt Hallberg / Jan Lundgren
Ystads teater

Mästaren och eleven.

Bengt Hallberg spelar med hela sig, musiken strömmar genom kroppen och livet, ut ur och in i. Han är musiken han spelar. Jan Lundgren spelar bra – ja, virtuost – men tills vidare är han blott en musiker.

Hallbergs jazzpianotoner innefattar många genrer. Också Lundgren spelar olika sorters jazzpiano men han sträcker ut fingrarna och hämtar in genrer och influenser.

Fast när detta är sagt måste också sägas att de bjuder på förstklassigt dubbelpianospel.

De kommer in på scen, sätter sig ”back to back” vid varsin flygel.

Lundgren inleder lyriskt innan Hallberg fortsätter och allt jag skrev inledningsvis bekräftas. Den ena spelar bra; den andre – eller förste – spelar så lysande att lamporna tänds i salongen och stjärnorna på himlen.

Bengt Hallberg och Jan Lundgren har också gjort albumet ”Back to Back” (Volenza) med dubbelpiano.

Bengt Hallberg behöver knappt snudda vid tangenterna förrän tonerna – nej, livet – börjar drilla. Hans liv, våra liv, allas.

Men, som sagt, visst fungerar de också tillsammans.

Särskilt i vissa små, små lyckligt samspelade ögonblick, som Lundgrens ”The Longest Night” med typiskt spröda, lite ödsliga. Den är fin.

Lundgren spelar melodin och lägger till en rytm. Hallberg kompletterar inte med så mycket men spelar så exakt och precist utvalda toner att det ändå blir mycket och mer ändå.

De spelar var för sig också och för att fortsätta vara fräck så föredrar jag ändå när Hallberg ensam med egna händer får ”I sommarens soliga dagar” att bli en struttigt lekfull hågkomst av en barndomssommar som var men aldrig återkommer eller när ”jazzgubben” tolkar Karl Gerhards ”Jazzgossen” som det lyckliga minnet av att jazzen kom till Sverige.

”Inte lätt att följa upp det här”, säger Jan Lundgren, ”but I’ll try”.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=olCD3v8fpbk%5D

Videotrailer för albumet ”Back to Back”.

Nu blir det pianomusik. Bra och skickligt jazzpiano, lyriskt med blåa toner under, men… blott musik. Om (inte femtio som jag i hastigheten skrev i recensionen till Ystads Allehanda men tjugofem, trettio, fyrtio) år kan Lundgren ha lika känsliga pianofingrar, eller nästan.

Men nu är de: Mästaren och lärjungen.

Den allt och alla omfattande magin från Bengt Hallbergs soloframträdande i fjol infann sig tyvärr inte i går kväll på Ystads teater.

Fast mycket bra är också ett bra betyg. Å andra sidan stod ju festivalens ”guest of honour”, Quincy Jones, upp i logen och applåderade, så vem är jag att ifrågasätta det.

(Något kortare recension i Ystads Allehanda 2012)

Familjen Saxells julsånger

Julkonsert
Michael, Jennifer, Tessa och Mattea Saxell
samt Ängaskolans fjärdeklass
Ystads teater

Förra året i Klosterkyrkan och i år på Ystads teater, familjen Saxells julkonserter är på väg att bli en årlig, efterlängtad tradition.

Vardagsrumssoffan togs med hemifrån Stora Östergatan i år igen men nu fanns dessutom en julgran på scenen samt en Steinway-flygel för Michael att spela på. De flesta sångerna hämtades från fjolårets julalbum med familjen Saxell.

Alltså en repris av i fjol? Nej, stämningen var annorlunda – varken sämre eller bättre utan just annorlunda. Att sjunga och spela på teatern är något annat än i kyrkan.

Omslaget till familjen Saxells julalbum.

Samkvämet i juletid förvandlas till julkonsert. I ordets bästa betydelse, för aldrig har jag upplevt medlemmarna i familjen Saxell så professionella på scen. Inget hakar upp sig, allting sitter precis där det ska, samtidigt som charmen från vardagsrummet är kvar.

Jennifer inleder stilla, stämningsfullt med ”Come Emmanuel” till handtrumma. Hon sjunger fantastiskt, som alltid, och döttrarna Tessa och Mattea sjunger ännu bättre, också som alltid. Tillsammans med Michael blir de dessutom en makalös kör, som direkt i ”Välkommen till vår julestund” får mig att häpna! Deras röstlägen passar perfekt också för stämsång.

Jennifer sjunger ”River” till Michaels pianokomp, ingen utom Joni Mitchell själv kan mäta sig med den tolkningen. ”Baby, it’s cold outside” är en lekfull duett mellan makarna Saxell och i ett carol-potpurri á la Kanada leker mamma och döttrarna, nu klädda i vantar och mössor, både med publiken och sig själva.

Tessa sjunger förstås solo i den så vackra julballaden ”Allt som saknas är du” och barnkören från Ängaskolan, i år har de blivit fjärdeklassare, kommer in och sjunger ”Tror du på att tomten finns?” tillsamman med Michael.

Nytt för i år är en instrumental julmelodi som Michael Saxell gjorde redan när han bodde i Kanada. Och som han spelar, både komp och solo. Han överträffar ju sig själv: än är han som en countrygitarrist som spelar jazz och än en jazzgitarrist som spelar country.

(Ystads Allehanda 2010)

Jazzfestivalen i Ystad: Bengt Hallberg

Dagarna fyra, den 4 till 7 augusti, arrangerades Ystad Sweden Jazz Festival för andra gången. Fredrik Fischer och jag recenserade så mycket som vi hann och öronen orkade med åt Ystads Allehanda. Skrivet och levererat cirka en halvtimma efter konsertens slut, vissa recensioner las endast på nätet medan andra också trycktes i papperstidningen.

Kommande vecka tänkte jag lägga ut min recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

___________________________________________________

Bengt Hallberg
Ystads teater
Torsdag kl 14

Åldern behöver vi inte bry oss om – däremot erfarenheten.

Varje ton formas av hans erfarenheter från musiken och livet. Bengt Hallberg inleder rytmiskt och bluesigt med en egen låt, slår tungt men leker också, liksom skojar fram en melodi. Blicken på flygelns tangenter, som om han samtalar med tonerna.

Standardlåten, ”What Is This Thing Called Love”, som följer därefter, blir ord- och tongrant en livskommentar. Hallberg spelar i och ut ur och in i melodin, improviserar hoppigt och snabbt men också stilla och eftertänksamt. Vilken ton som ska följa efter den förra vet man inte.

”Nu ska jag göra ett väldigt skutt från amerikanskt till svenskt”, säger han och inleder ett Evert Taube-potpurri: ”Min älskling du är som en ros”, ”Så skimrande var aldrig havet” och ”Stockholmsmelodi”. Ännu mer livssprött, likt ett trasigt liv som limmas ihop.

Bengt Hallberg spelar sitt långa, smala, hela liv, klätt i sommarblazer och uddabyxor vid flygeln. Jazz som livsmusik. Jazzkonstmusik, för att det är en konst att leva. En svensk jazzlegend och mästare; den främsta?

(Ystads Allehanda 2011)