”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Kristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: Ossler

Ossler
Stas
(Razzia)

Pelle Ossler är Sveriges främste sångpoet. Punkt.

Han spelar också den vassaste taggtråds- och mest vrålande tondövsgitarr man kan höra med Thåström. Men på sitt nya album ”Stas” är det inte hans elgitarr utan främst syntar och elektroniska ljud som skapar ödesstämningen.

Ordagrant: ödesstämning.

Ändå har ”Stas” blivit Osslers mest lugna album. Musiken står stilla, livet har tagit en paus eller snarare hamnat i ett vakuum mellan det som var och det som eventuellt, möjligen, förhoppningsvis kan följa.

Det är på allvar, det hörs ju från första ton och ord.

Allvaret betonas av Osslers sång, själva rösten, hans diftongmjuka skånska stämband. Han skriker inte, höjer aldrig rösten utan viskar.

Hör inledningsorden i andraspåret ”Tysk höst”, efter att tonerna, ljuden, klangerna scenograferat stämningen i den inledande instrumentalen ”Hundön”:

Det tog slut nu på våren till trastarnas sång…

Omedelbart drabbande. Det känns som kramp i hjärtat.

Plötsligt har det blivit så kallt, som om benen inte bär och samtidigt värmer Ossler med sin sång. Detta märkliga att en ärlig, uppriktig sångpoet och artist kan ta sig in i lyssnarens egen smärta och faktisk ge lindring.

Att lyssna på Ossler är lika nödvändigt som smärtsamt, lika svårt som omöjligt att låta bli.

”Fars dag” är nog ”värst”. Vad skildrar den här sången: arvssynden, arvssmärtan, den cykliska olyckan?

Med Ossler vet man aldrig exakt.

Han förmedlar historier som ger en aning. Orden är diffusa men känslan är konkret. I en intervju läser jag att sångerna på ”Stas” handlar om en skilsmässa.

(Hifi & Musik 2013)

I CD-spelaren: Anna von Hausswolff

Anna von Hausswolff
Ceremony
(Kning Disk)

Albumet brakar igång.

Ordagrant: brakar, sprakar och brusar. Och HÖGT!

Anna von Hausswolff sitter vid orgeln i Annedalskyrkan i Göteborg och spelar allt vad hon orkar och förmår. Jag kan nästan inte lyssna, inte för att hennes nya album skulle vara dåligt – absolut inte, längst ifrån – utan för att de känslor som ryms i kyrkorgeltonernas brus blir så påträngande, så svåra att hantera, nästan omöjliga att värja sig mot.

Orgeltonerna går från himlen till helvetet tur och retur med livet som passage. Som om de nerver som tidigare fanns i hennes sång och musik har klättrat upp ur musiken och lagt sig ovanpå tonerna.

Jag hör allt från Nico till Bach, där emellan John Lord och Matthew Fisher, kanske Gunnar Idenstam och Bosse Hansson också fingrar på orgeltangenterna. Fast allra mest tänker jag faktiskt på traditionella engelska sångerskor som, för att välja en, Shirley Collins.

Cirka 10 minuter, ja, så länge, hela förstaspåret ”Epipath of Theodor” och en bit över halva ”Deathbed”, pågår orgelspelet innan Anna – äntligen! som vissa recensenter utbrustit – börjar sjunga. Då är jag redan hänryckt, i endera ovannämnda riktning.

Hon sjunger mest på engelska – ”No Body”, ”Liturgy Of Light” och ”Funeral For My Future Children” är ytterligare några titlar och de säger väl något om texternas innehåll – men i ”Sova” börjar hon plötsligt sjunga på svenska.

Lika överrumplande som när hon gjorde det på debutalbumet ”Singing From The Grave”. Kan man säga att hon använder språken både som kamouflage (engelskan) och spritt språngande naket (svenskan)? På svenska upprepar hon bara en enda mening: ”Jag vill inte sova mer / kommer aldrig vakna mer.”

En elgitarr skriker drömskt, trummorna slår tungt. Varje låt är sig själv, tar oss och Anna von Hausswolff med i en ny riktning tills varje millimeter av hennes och vår existens har skildrats och speglats.

Det är starkt gjort och becksvart. Årets skiva alla kategorier – ja, det skulle inte förvåna mig.

(Hifi & Musik 2012)