Livsthriller i Paris

Medan jag läser och skriver om hennes nya och tredje översatta deckare, ”Förödelse”, så passar jag på att påminna om ”Bombyx”, som var det första som kom på svenska och jag läste av den franska deckarförfattaren Anne Rambach.

Sen dess: en favorit!

Anne Rambach
Bombyx
Övers: Helena Stedman
(Sekwa)

Anne Rambach låter pusselbitarna – livets såväl som thrillerns – komma i sjok, på varandra, en i taget.

Som att Diane Harpman, frilansreporter i Paris, förlorat make och son. Att föräldrarna har ett skomakeri. Att hon bor i en etta, somnar med kläderna på och dövar sorgen med snabba reportage.

Ändå återvänder de döda till henne, lika verkliga som i livet.

Diane plåtar ett bröllop på kineskrogen Bombyx och hamnar i en eldstrid. Kameran fylls med avslöjande bilder.

Så växer och växer romanen – från kinesiska triader till biologisk terrorism.

Samt en hisnande skildring av dagens Paris. Och så välskrivet dessutom.

(Olika varianter i bl a TCO-Tidningen och Ystads Allehanda, 2008)

Nytt i deckarhyllan: Olle Lönnaeus trea

Olle Lönnaeus
En enda sanning
(Damm förlag)

Mitt i natten, vinter och snöstorm. Joel hittar sin åldrige far hängande från en krok i ett ödsligt hus på slätten utanför Tomelilla. Självmord eller kan det vara mord? På väggen syns en rödmålad text: Ghabad Allah – Guds vrede.

Också Olle Lönnaeus nya, tredje deckare hör till undergenren country noir. Miljö: Österlen med omnejd, närmare bestämt Spjutstorp, nämnda Tomelilla, Simrishamn och Lövestad.

Den här gången har han också lagt till en parallellhistoria, någon slags kombinerad polisroman och politisk thriller på temat islam och terrorism. Det fungerar inte riktigt.

Lönnaeus är författare, när han skriver Österlen-noir. Han skildrar Skånes sydöstra landsbygd så atmosfäriskt och stämningsrikt att den känns. Kylan biter hårt, vinden och snön viner mot läsarens ansikte. Han beskriver också landsbygdens udda individer, de som lever med en fot på vardera sidan om lagen.

Mer urbana läsare kan nog tro att såna här märkliga personer finns inte. Men det gör de, till exempel på Österlen. Vilket härmed intygas av en som bor trakten.

När Lönnaeus skriver om militanta islamister blir han däremot sitt vanliga jag, alltså journalist. Orden lever inte lika starkt. Det känns mer som referat.

Jag önskar att Olle Lönnaeus höll sig på Österlen. Det är där han hör hemma, som deckarförfattare. Typ en skånsk motsvarighet till Daniel Woodrell.

Hur ska nästa deckare bli? Här introduceras Sveriges första kvinnliga arabiska kriminalinspektör, Fatima al-Husseini. Kan Lönnaeus släppa henne – eller har han med ”En enda sanning” skrivit sin första serieroman?

(Kvällsposten 2012)

I deckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Paradisoffer
(Piratförlaget)

Ju mer ihärdigt en författare påpekar att ”det här är fiktion”, vilket Kristina Ohlsson gör i efterordet till ”Paradisoffer”, desto mer misstänksam blir jag. Då får jag för mig att berättelsen ligger nära verkligheten.

Med sin nya roman har Kristina Ohlsson bytt undergenre inom kriminallitteraturen. Hennes tidigare hyllade utgivningar – ”Änglavakter” (2011) och ”Tusenskönor” (2010) fanns bland Deckarakademins nominerade som respektive års bästa svenska deckare – var polisromaner med drag av både procedurskola och pusseldeckare.

”Paradisoffer” är också ett slags polisroman men framför allt en internationell thriller. Huvudpersonerna finns kvar. Alex Recht är fortfarande kriminalkommissarie medan analytikern Fredrika Bergman flyttat från polisen till justitiedepartementet. Dessutom introduceras en tredje huvudperson, lika udda och speciell: Eden Lundell, kvinna och chef för Säpos kontraterrorenhet.

Handlingen utgår från Sverige men inkluderar också USA, Tyskland och Afghanistan. Störst spänning utspelar sig på en Boeing 747, som kapas på väg mellan Stockholm och New York. De anonyma kaparna kräver att Sveriges regering ska stoppa utvisningen av en man som Säpo klassat som en säkerhetsrisk. Annars kommer planet – med 400 personer ombord – att sprängas.

Det handlar alltså om terrorism. Ja, men om mer än terrorism och terrorister – det handlar om den politiska jordmån i främst USA men även övriga västvärlden som kan få en människa att bli terrorist och om regeringars och säkerhetstjänsters oförmåga att tänka utanför sin lilla fyrkantiga låda vid terroristbekämpning. Varför just dessa personer bestämt sig för att bli terrorister och utföra en flygkapning har en oväntad och högst personlig förklaring.

Berättelsen pendlar mellan mark och luft, Sverige och USA, den svenska regeringen, Säpo och kriminalpolisen, Säpo kontra FBI och för den delen FBI kontra CIA. Egentligen händer det inte så mycket, inslagen av action är få och små, utan spänningen uppstår genom Kristina Ohlssons förmåga att skapa tempo. Hon skriver aldrig för mycket om någonting utan växlar – känsligt, exakt och snabbt – mellan personer, miljöer, händelser.

Vilket måste bero på att den här gången skrev hon inte som en fabulerande deckarförfattare utan ur sig själv. Kristina Ohlsson har arbetat på Säpo och senast som terroranalytiker på OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). Hon har det i sig. Hon kan det här. ”Paradisoffer” är hennes hittills bästa deckare.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Matti Yrjänä Joensuu (1948 – 2011)

Matti Joensuu
Land: Finland
Genre: polisromaner

Ett ord återkommer i recensioner av Matti Joensuus polisromaner: tonen.

Joensuu skriver Koskenkorva-deckare! sa jag en gång, lite på skämt men också på allvar, till en finsk bekant. Det var fräckt sagt. Skulle den finske bekantingen bli arg? Nej, han nickade och höll med.

Joensuus ton är direkt, grov, på gränsen till vulgär – raka motsatsen till kommissarierna Maigret (Simenon) och Wexford (Rendell). Jag tror den här tonen, dialekten, stämningen är mycket finsk. (En liknande ton kan höras i den finska folk- och populärmusiken.)

Den vardagliga tonen och stämningen beror också på att Joensuus huvudperson och polis – till skillnad mot de flesta polisromanpoliser – inte är kriminalinspektör eller kommissarie.

Helsingforspolisen Timo Harjunpää jobbar på krim, avdelningen ”våldet”. Han har epitetet över- framför sin titel, men han är konstapel: kriminalöverkonstapel. Harjunpää patrullerar inte på gatan, men han sitter i polisbilen (ofta tillsammans med sin kvinnliga kollega, Onerva Nykänen). Han jobbar dag- och nattskift, kommer i direktkontakt med brott, brottslingar och offer; olika sorter, små och stora.

Den finske polisen/polisromanförfattaren Matti Yrjänä Joensuu. Foto: Teemu Rajala / Creatice Commons.

Med polisbilen färdas Harjunpää mellan Helsingfors olika bostadsområden och samhällsskikt, mellan fattiga och rika, mellan liv och liv.

”Plågoandarna” (1987) är en resa tur och retur mellan de där upp och de där nere.

I en villa i stadens fina kvarter träffar läsaren en framgångsrik direktör i databranschen; i slumkvarteren finns den fattige nattvakten och hans kompanjon. De senare utsätter den förre för något som kan kallas modern klasskamp och påhittig terrorism: de beställer, för direktörens räkning, fem frysboxar, tusentals tegelstenar, en ofantlig grushög osv.

Också i ”Hunger efter kärlek” (1995) får läsaren besöka olika människor och miljöer i Helsingfors.

Den fina fru Helen Ekstam-Luukanen från Granfeltsvägen går en morgonpromenad med hunden och upptäcker ett lik i strandkanten. I ett förfallet hus i en förvildad trädgård bor den mindre fina familjen Leinonen. Gumman Leinonens yngste son, den kärlekshungrande Pip, förälskar sej i olika kvinnor, ger dem namn som ”Veteluggen” och ”Sidenstjärten”, och smyger om natten in i deras lägenheter: klär av sej, tittar på dem, rör vid dem…

Själv får kriminalöverkonstapel Harjunpää tillökning i familjen. Timos gamle far, som Timo inte sett sen han var liten, har plötsligt dykt upp.

Också följande skiljer Matti Joensuu från de flesta polisromanförfattare: han är författare och polis. Helsingforspolisen Matti Joensuu skriver romaner om Helsingforspolisen Timo Harjunpää.

Det är förstås bra, för deckarläsarna. Joensuu vet vad han skriver om. Men inte kan det vara lätt. Inte när poliserna är så autentiskt skildrade som i Joensuus romaner.

Hur reagerade kollegerna när de läste ”Stamfejden” (1984)? Tyckte de att Joensuu svikit kårandan? Ville någon polis längre arbeta tillsammans med Joensuu?

”Stamfejden” handlar om två grupper av finska zigenare som ligger i fejd med varann. De beväpnar sej, skjuter på varann med pistol. Polisen ingriper inte utan står bara och tittar på, rycker på axlarna, tycker att zigenare kan väl få utrota varann bäst de vill.

Men så träffas en polis av ett skott. Visserligen en civilklädd f d polis och inte var han världens bästa polis heller – men ändå. Polismord! Kåren sluter sej samman, blir en stam, och startar en hetsjakt på zigenare.

”Stamfejden” är naturligtvis inte ett journalistiskt reportage direkt ur verkligheten. Men realistisk – nära nog autentisk – måste berättelsen vara. Joensuu kan knappast ljuga och fantisera. Det skulle ju vara ännu värre – att grundlöst beskylla poliserna i Helsingfors för att, mer eller mindre, vara rasister.

1975 vann Matti Joensuu första pris i en finsk deckartävling. Romanen hette ”Väkivallan virkamies” och var hans debut som deckarförfattare. (Boken finns inte på svenska, men den svenska titeln skulle ha blivit ungefär ”Våldets tjänsteman” eller ”Tjänsteman vid våldsverket”.)

Tjugo år senare är Joensuu fortfarande polis i Helsingfors, fortfarande skriver han polisromaner och fortfarande granskar och kritiserar han poliskåren inifrån. Den författande polisen Joensuu kan liknas vid en enmans internrevision. I ”Hunger efter kärlek” – den senaste polisromanen av Joensuu som översatts till svenska – gäller kritiken karriärism och korruption inom polisledningen.

Nyligen berättade Matti Joensuu i deckartidskriften Jury att han efter några års paus i författandet nu sitter och skriver på en ny – mycket efterlängtad! – polisroman. Apropå mina farhågor ovan kan jag också meddela att Joensuu numera har ett gott förhållande till kollegerna. De finska poliserna är lite stolta över Matti, verkar det som.

En finsk deckarförfattarinna, Leena Lehtolainen, introducerades på svenska med ”Snöjungfrun” (2002). Också Lehtolainen skriver polisromaner om en underordnad polis. Men hennes huvudperson, inspektör Maria Kallio, är som synes kvinna och anställd vid Esbopolisen, nästgrannstad med Helsingfors.

Titlar:

Polisens pojke. 1983. Harjunpää ja poliisin poika. Övers: Ralf Friberg.
Stamfejden. 1984. Harjunpää ja heimolaiset. Övers: Ralf Friberg.
Blott för kärleks skull. 1986. Harjunpää ja rakkauden. Övers: Ralf Friberg.
Plågoandarna. 1987. Harjunpää ja kiusantekijät. Övers: Marianne Saanila.
Hunger efter kärlek. 1995. Harjunpää ja rakkauden nälkä. Övers: Camilla Frostell.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

I deckarhyllan: Bodil Mårtensson

Bodil Mårtensson
Justine – Raschans hämnd
(Tre Böcker)

I recension på recension har jag uppmanat Bodil Mårtensson att sluta skriva internationella thrillers och återgå till det hon var så bra på när hon började som deckarförfattare, nämligen kombinationen av polisroman och landsortsdeckare med atmosfärrika skildringar av Helsingborg.

Men hon gör ju inte som jag vill! Och det är bra det, tänker jag under läsningen av hennes nya thriller. Undan för undan har Mårtensson skrivit sig in i den nya genren och blivit en allt skickligare thrillerförfattare.

”Justine – Raschans hämnd” är den elfte romanen om Joakim Hill, kriminalkommissarien i Helsingborg. Fast här får Hill ta ett steg bakåt och nöja sig med en biroll. Som anas av titeln introduceras en ny person, Justine Jansen, som nog blir huvudpersonen i kommande böcker.

Justine Jansen är annorlunda, som polis och människa. Hon har diagnosen Aspergers syndrom, vilket både kan vara en styrka och svaghet för henne och polisarbetet. Mitt i actionthrillern passar Bodil Mårtensson på att diskutera en autistisk ”sjukdom” (om ordet ska används).

Även om historien gör avvikelser bakåt i tiden och växlar till polisen på land så utspelar sig mycket av handlingen på ScaniaLine-färjan MS/Ophelia mittsunds mellan Helsingborg och Helsingör = världen. Smart tänkt: resultatet blir lite av en Helsingborgsdeckare och samtidigt en internationell thriller.

Skickligt gjort också: inom färjans begränsade yta lyckas Mårtensson skapa action och spänning genom snabba byten mellan olika personer och scener. ”Raschans hämnd” är en actionfilm på papper.

Det är våldsamt och blodigt. Den muslimska organisationen Imamens Arvingar, som kapat färjan och tagit passagerarna som gisslan, drar sig inte för att skjuta och döda. .

Trovärdigt? Porträttet av Raschan, som leder kapningen, är en bra skildring av hur och varför en muslim kan bli terrorist. Leo, ledare för hela organisationen, skulle väl också kunna finnas. Den unga svenskan, som kallar sig Scherez och anslutit sig till den muslimska terroristorganisationen, är däremot helt osannolik och omöjlig. Hon kan inte finnas!

Verkligt eller overkligt, struntsamma! Nu skriver thrillerförfattaren Bodil Mårtensson så spännande och bra att jag läser ändå. Write on, Bodil!

(Kvällsposten 2010)