Etikettarkiv: Jaget

Anders F Rönnblom, den politiska rockpoeten

Anders F Rönnblom
The Caviar Pizza Man Is Back
(F-Records)

rönnblomNy platta eller poesialbum?

Anders F Rönnblom placerar sig någonstans mellan Lou Reed och Bruno K Öijer. På albumet ”The Caviar Pizza Man Is Back” – första delen i en trilogi om ”Landet, Folket, Jaget” – har han blivit en muntlig poet som pratar mer än han sjunger till rock och andra ljud.

Samtidigt som hans texter – år för år, album efter album – blir allt mer spetsigt politiska.

Anders F är idag en symbolisk agitator som fyller på lyssnarens besvikelse, sorg och vrede med poetiska ord. Hör bara det upprepade mantrat som avslutar OMG Takes A Picture!

Även om jag saknar melodierna – och det gör jag, till exempel de fantastiska låtarna på LP:n ”Rapport från ett kallt fosterland” från 1980 – så tror jag aldrig att han skrivit så starka texter som på nya albumet: ”Fyra dansande hundar”, ”Vilse i Reinfeldtland” och ”Vem styr landet” med flera.

Särskilt ”hundlåten” blir man = jag dessutom glatt överraskad av. För det är ju en låt! Plötsligt sjunger Anders F Rönnblom igen och melodin är riktigt bra också (med viss återkoppling, för F-nördarna, till tidigare låtar).

Nu är frågan: får vi mer av kombon starka texter och bra melodier i trilogins följande delar…

(Hifi & Musik 2013)

Deckarhyllan: Nessers senaste = Barbarottis sista

Håkan Nesser
Styckerskan från Lilla Burma
(Albert Bonniers)

Håkan Nessers femte och sista roman om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti börjar drastiskt, livsavgörande och dödligt för Barbarotti själv. Hans sorg lägger stämningen – ända fram till sista sidan, där kanske ändå ett svagt ljus kan anas.

Hela serien har främst skildrat en mans = Barbarottis försök att hantera livet (och Gud, för inte minst nu, i detta svåra livsskede, behöver Barbarotti samtala med ”vår Herre”). Men här, i den sista romanen, förskjuts perspektiven.

Barbarotti får stiga åt sidan som huvudperson. Istället placeras ”Styckerskan från Lilla Burma” i centrum. Ellen Bjarnebo heter hon och romantiteln avslöjar vad hon gjort: styckat. Då har hon väl också mördat?

Hon styr berättelsen. Styckerskan styr också Barbarottis tankar och känslor, när han återkommer till polisjobbet och får ta itu med ett gammalt kallt fall: ett mord och en styckning, eventuellt gånger två i bägge fallen.

Det är som om Nesser vill påpeka att jaget må vara centrum i vårt eget liv men andra människors jag är centrum i deras. (Samt att den utredande polisen alltför ofta verkar vara den viktigaste personen i en deckare.)

Det handlar om män och kvinnor. Ja, manssamhället. Ont och gott. Rätt och fel. Den svårdragna gränsen mellan det ena och det andra.

Är Ellen Bjarnebo, som suttit på Hinseberg, en ond människa? Har samhället alltid rätt att sätta sig till doms? Bör en polis alltid, säger alltid, utföra rättssamhällets order?

Resultat: en fundersam samhälls- och livsdeckare och ett bra slut på Barbarotti-serien (t o m för Gunnar Barbarotti, anar jag).

(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012)