Etikettarkiv: Vänstern

”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Hat och bläckKristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Hade vi rätt hela tiden?

Torgny Sjöstedt
Vi hade rätt hela tiden
(MBM Förlag)

Var du med på 70-talet? Engagerad i vänstern? Eller proggrörelsen? Upplevde göteborgsgruppen Love Explosion på Gärdesfesten? Sparat deras LP i skivsamlingen? Bor eller bott i Göteborg?

Ju mer av ovanstående man kan pricka av, desto mer kommer man att uppskatta den här boken. Nej, jag tar tillbaka. Det var fel att skriva så. ”Vi hade rätt hela tiden”, författad av Torgny Sjöstedt, medlem i Love Explosion, är en bok för alla som vill veta mer om Sverige på 70-talet.

Vart tog de vägen, de ungdomar som stod så långt till vänster att de stödde kommunistfraktionen KPML(r) i Göteborg? Vad tycker de numera om sina, låt säga, ungdomssynder? På detta syftar den dubbelbottnade boktiteln, hämtad från en låttext som Sjöstedt gjort med ett par andra medlemmar i Love Explosion. Allvar eller ironi? Rätt eller fel – eller hade de fel men ändå rätt?

På omslagsfliken karaktäriseras boken som ”en ung mans bildningsresa”. Blandgenre: roman, självbiografi, musikbiografi, stadsskildring och diktsamling. Prosan blandas upp med Sjöstedts sångpoesi, lika formmedveten som naiv och spontan, ganska grötrimmad men ändå intellektuell.

Ungdomsvänstern bestod av borgarbarn som gjorde uppror mot föräldrarna, sägs det. Torgny Sjöstedt, vars pappa var docent i litteraturhistoria, började jobba vid bandet på Volvo. Klassförrädare? På sätt och vis men ingen svikare utan Sjöstedt ger intrycket av en högst solidarisk klasspendlare.

Yngre läsare kan nog undra över sånt som allaktivitetshuset på Avenyn och Experimentgymnasiet. Vad var det? Eller när Lasse Winkler, idag chefredaktör för Svensk Bokhandel men då musikpolitisk kommissarie i r-arnas ungdomsförbund, kommer på besök för att kolla om Love Explosion fortfarande tänder på.

Intressant att läsa om hur KPML(r) dominerade både musiken och politiken i Göteborg. Även de som inte var r-are måste förhålla sig KPML(r). Vilket innebar att Nationalteatern och Love Explosion gjorde låtar som var snarlika till ämne och politisk ståndpunkt.

Torgny Sjöstedt varvar korta texter, likt dagboksblad, om sitt, föräldrarnas och kompisarnas liv, ändå från 50-talet och framåt. ”Vi hade rätt hela tiden” är en både livfull och fundersam minnesbok som kompletterar – ja, omdefinierar – de tvärsäkra böcker om 70-talet som kommit på senaste år.

(Kristianstadsbladet 2011)