Etikettarkiv: Stilleben

Fotograferat österut

Öster om Ystad
Fotografi och film
Stefan Berg, Gabriella Dahlman, Lars Grönwall och John S. Webb
Ystads konstmuseum t o m 6/1 2013

Tänk att det bor människor här också! I varje hus finns människor – gifta eller skilda, tillsammans eller ensamma, med eller utan barn – som lever sina, just sina liv.

Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör bil och passerar igenom ännu ett litet samhälle. Då tittar min hustru på mig. Hon tycker mest att jag är fånig. Som om det inte skulle bo människor överallt. Men jag blir fascinerad: så många människor och så många liv som man inte har en aning om.

En snarlik känsla får jag av utställningen Öster om Ystad. Tre fotografer och en filmare ser – ja, synar – Österlen med sina ögon. De har dokumenterat – fångat in – Österlen till vardags, bortom turistbroschyrerna. Både människor och natur men inga sommarösterlenare med hus i det så kallat svenska Provence.

John S Webb ur serien Orchard Ek

John S.Webb:  Foto ur serien ”Orchard”.

John S. Webb är väl den som kommer närmast myten om Österlen. Samtidigt som han av avmytifierar. Något trettiotal foton av ett svartvitt äppelträd – ”Orchard” heter bildserien – hänger i en lång, lång rad.

Nog ser det ut som ett och samma träd, men Webb har vid skilda tillfällen och i varierande ljus fotograferat många (o)lika träd i en äppelodling. Fast titta noga: sådär mycket växtlighet – gräs och ogräs – kring träden duger inte för rationell yrkesodling. Webbs foton blir en meditation över tiden, naturen och samhället med den osynliga människan som ansvarig.

Gabriella Dahlman har fångat en större del av naturen. Men kan det här vara Österlen? Jodå, om man åker runt i sydöstra Skåne så gör man snart en upptäckt: naturen skiftar karaktär. Österlens natur är plural.

Gabriella Dahlman Ur serien September Ek

Gabriella Dahlman: Foto ur serien ”September”. 

 Gabriella Dahlman visar två fotoserier (svartvitt och färg): ”Var dag” med motiv som hon dagligen passerat på väg till dagis med sin son och ”September” med snabbtagna bilder – en dag, någon timma – när dimman kom in från havet.

I den första serien har hon naglat fast naturen, likt ett stilleben. Medan fotona i den andra blir som rörliga bilder. Naturen rusar vidare från foto till foto, vägrar att definiera sig och förbli på ett enda sätt, både lockar och skräms.

Lars Grönwall har porträtterat människor han fått syn på och fattat tycke för. Han använder en stor amerikansk Deardorff-kamera från 30-talet nån gång. Duk över huvet och vit skärm bakom de porträtterade, lång slutartid, storformat och svartvitt med hela negativet på det kopierade fotot.

I alla fall jag kan se Grönwalls foton på två sätt: antingen som att människorna ryckts ur sitt sammanhang eller att de lyfts fram som människor och individer.

Lars Grönwall John-E Franzén, konstnär EkLars Grönwall: Deardorff-foto av John E-Franzén, konstnär. 

Glöm inte att ta ett papper, läsa namn och yrken: Tore & Torsten Jeppsson, traktor- och bilmontör (samma tvillingbröder som i Gott gottigott-reklamen), Knut Sahlé, trädgårdsmästare, Hans & Ulla Hansson, lantbrukare, Patrik Hägglund, tatuerare, med flera. Livshistorier börjar berättas i ens fantasi, nu visar fotona mer än de visar.

Några porträtt är polaroidbilder. Varför? Plötsligt ser bilderna – och människorna – ålderdomliga ut. Var det meningen?

Som komplement kan man slå sig ner i ett av de mindre rummen för att titta på dokumentärfilmen Svenstorp blues (2003) om Tore, 75 år, Birger, 54, och Bernt, 46, i byn Svenstorp på Österlen. Det är som om männen stigit ur Lars Grönwalls foton och in i filmen.

Bild och ljud kunde – som ofta i dokumentärer – ha varit bättre men filmaren Stefan Bergh förmedlar sällsynt närgångna men ändå ömsinta porträtt av tre ensamstående (= ensamma?) män som lever vardagsliv öster om Ystad.

(Kvällsposten 2012)

Annonser

Livet på ett tivoli

Tivoliliv
Foto: Per-Olof Stoltz
Sjöbo konsthall 

Vilka foton ska hänga på en konsthallsvägg? Var går gränsen mellan fotojournalistik (press- och reportagefoto) å ena sidan och fotokonst å den andra? Onödiga frågor, kanske. Olika ögon ser och tycker olika. Var en och drar själv gränsen. Och måste det ena utesluta det andra?

Vad press- och reportagefoto är för mig: frusna ögonblick. Om och när fotografen lyckas frysa ett exakt ögonblick ur en perfekt vald vinkel och förmedlar ögonblickets rätta känsla – då blir det också fotokonst.

Just detta har fotografen Per-Olof Stoltz lyckats med. Nej, inte alltid, inte med och på varje foto – men tillräckligt ofta.

Karusellen monteras upp och provas på Sjönevads marknad.      Foto: Per-Olof Stoltz 

De 36 svartvita foton som visas i Sjöbo konsthall blir tillsammans ett fotoreportage där Stoltz följer Max tivoli på resor i Sydsverige. Här syns ödsliga grus- och gräsplättar när tivolit – på det första fotot – anländer till Sjönevads marknad och – det sista fotot – dagen eller bara några timmar efter ska ge sig av igen när Norvallas marknad i Varberg är slut för denna gång.

Där emellan byggs bergodalbanan upp, monteras ihop och repareras vid behov, det arbetas vid skjutbanor och karuseller, man tar en paus och fikar, lagar och äter lunch, skrattar och jobbar, pussas lite i smyg. Män och kvinnor, äldre, medelålders och ungdomar. Barnen som kommer och hälsar på föräldrarna. Efter varje marknad räknas pengarna.

Ett både vanligt och ovanligt arbetsplatsreportage. En spännande, annorlunda miljö men ändå ett arbete, ett kneg, som andra. Fotona förmedlar känslan av ovanlig vanlighet och vanlig ovanlighet. Också några foton på tivolibesökare: familjer med barn som åker radiobil.

Spirande kärlek bland vagnarna i Sjöbo. Foto: Per-Olof Stoltz

Per-Olof Stoltz har arbetat med två format: dels ovanligt avlånga foton och dels kvadratiska. Varför han valde de här formaten vet jag inte men det känns lite ovanligt, de passar bra som kontraster till varann och får mig att titta till lite extra. Vet inte heller om han arbetat i dator eller kopierat för hand i mörkrum. Men hans foton ser en smula gammeldags ut med sin breda, innehållsrika gråskala mellan svart och vitt.

Ur bildreportaget sticker en dryg handfull foton – mer än de övriga – ut som konstverk. Till exempel ett foto från Sjönevad där två arbetare, Tomek Wiatrak och Helge Törnblom, justerar bergodalbanan.

Solen är på väg ner och det sjunkande ljuset skapar starka kontraster mellan det mer svarta och det mer vita. Tivoliarbetarna blir som en skulptur. Fotot blir ett stilleben.

Skjutbanan, också ett foto av Per-Olof Stoltz från Sjöbo.

På ett annat foto, som jag också tycker mycket om, har Artur Kozkowski parkerat sin sovkabin (en tillbyggnad eller hytt på en vagn eller lastbil) mitt på Stora torg i Eksjö. Fotot innehåller sådär 95 procent svärta. Det är nattstämning. I bakgrunden syns Thörnell & Anderssons klädaffär.

På ett lika stämningsfullt foto sitter Kozkowski i soffan i sin ”kabina” och läser tidningen under en naken glödlampa.

Per-Olof Stoltz har också tagit flera fina bilder under Max tivolis besök på Sjöbo marknad. Till exempel fotot av den kärlek som kan spira bland vagnarna: Dennis Eriksmoen och Annika Andersson småpussas medan Wojcieck Eliasz tittar på, lite avund- eller svartsjukt…

Ytterligare ett Sjöbo-foto: kockan Agnieszka Rotajczyk slevar upp dagens lunch i kantinvagnen.

(Ystads Allehanda 2012)

Sommar i Ystad: Wihlborg och Johansson

Gerhard Wihlborg / Michael Johansson
Ystads konstmuseum t o m 4/9

Ingen vågad gissning att det blir publikrusning till Ystads konstmuseum i sommar! Museet fyller 75 år och firar med att visa målningar av Gerhard Wihlborg, traktens son. Den meste österlenmålaren, så kan Wihlborg kallas. Kanske är han till och med den främste?

Gerhard Wihlborg (1897-1982) bodde vintertid i Ystad och under sommarhalvåret på födelsegården Grimshög utanför Löderup. Han förblev Österlen trogen livet igenom, också som konstnär.

”Självporträtt”, olja på duk, 1927 (Ystads konstmuseum). Foto: Hans Permbo.

Sommarens utställning innehåller flera självporträtt och andra porträttmålningar, särskilt av hans mor.

Wihlborg målade gårds- och byamotiv, arbetet på fälten och i hemmet, folkliv och traditioner. Han dokumenterade det sydösterlenska landskapet som landskap och målade stadsmotiv från Ystad. Här finns även stilleben.

Han var modernist men blandade stilar och ismer utan att ansluta sig till en särskild målarstil. I vissa målningar syns inslag av kubism, andra kan påminna om Cézanne. Ett porträtt av hans mor, försjunken i tankar mot landskapets rutmönster, känns sakral (eller naturskön).

Färgtonen är genomgående dov, nästan brun. Fast här finns också enstaka starkare färger – som röd, grön eller blå. Och nästan alltid strålar ett ljus in i eller ut ur målningarna.

Lätt att bli stående länge vid en målning och häpna över den suveräna hantverksskickligheten och detaljrikedomen i hans självporträtt från ateljén eller målningen av frälsningsarmén och de församlade byborna på Kåseberga. Ju mer man tittar, desto mer ser man också.

”Höst i Kåseberga”, olja på duk 1925 (privat ägo). Foto: Hans Permbo.

Som målningarna i
målningarna. Wihlborg samlade på allmogeföremål och ett allmogeskåp syns i bakgrunden på ett av självporträtten. ”Samma” skåp har fått en egen målning (men titta, skåpet – eller skåpen – är inte identiskt avmålade). På väggen bakom konstnären i ateljén syns också andra Wihlborg-målningar. I alla fall en av dem finns med på utställningen som en egen målning.

Gerhard Wihlborg målade föreställande men inte realistiskt. Nämnda frälsningsarmé och porträttet av mamman under lampan i köket på gården är tydliga exempel. Varje detalj visas ur den för detaljen bästa vinkeln. Wihlborg har målat med fasettögon: kökslampan ur ett perspektiv och mammans ansikte ur ett annat.

Men ibland verkar Wihlborg ha tröttnat på detaljer och noggrannhet, till exempel i målningarna av potatisplockarna och utsikten över Ystads hustak, för att istället måla mer skissartat. Slöade han till? Orkade inte jobba så hårt? Eller var tanken att öppna upp för åskådarnas fantasi?

”Majsångare i Skåne”, olja på duk, 1921 (Österlens Museum) Foto: Hans Permbo.

Det mer diffusa målarsättet kom att känneteckna honom efter cirka 1940. Vilket innebär att jag nu hunnit fram till min enda – men desto större – invändning mot utställningen på Ystads konstmuseum.

Den tidigaste målningen är daterad 1919 och den sista 1935. Gerhard Wihlborg ska också – enligt myten – ha haft sin storhetstid under 1920- och 30-talen. Tillåt mig att tvivla. Det är så fräckt mot konstnärens eftermäle – han fortsatte ju att måla i över 40 år! – att det måste bli fel.

Wihlborg var en flitig konstnär, som efterlämnade mängder med målningar av skiftande kvalitet. Det räcker med att googla på nätet för att upptäcka att han också senare kunde åstadkomma bra konst. Åtminstone en museisal av tre kunde – ja, borde – väl ha ägnats åt ett urval av Gerhard Wihlborgs konst från 1935 till -82?

På våningen ovanför får Michael Johanssons pusselkuber finna sig i att vara en kompletterande andrautställning. Det är gott så. Risken fanns att hans objekt – installationer eller skulpturer? – skulle krocka med och slås ut av målarmästaren Wihlborg.

Tvärtom uppstår ett samspråk i tid och rum.

Michael Johansson: ”Monochrome anachron”.

Det beror dels på att Michael Johansson – liksom Wihlborg samlade på allmogemöbler – bygger sina kuber med skåp, hyllor, böcker, glasföremål, väskor med mera från loppisar och vindsröjningar. Johansson – liksom Wihlborg – binder tiden och öppnar betraktarens sinnen för de människor som levt med dessa prylar.

Den här gången, när kuberna domineras av brunbeiga färger, finns också en liknande dov ton som i Wihlborgs måleri. Fast mest fantasieggande är ändå utställningens enda platsspecifika verk. Det skiljer ut sig.

Michael Johansson botaniserade bland prylar på Ystads konstmuseum och byggde en lagerhylla som täcker en av utställningsväggarna. Grejerna kunde komma från vilket kontor som helst. Man får titta noga för att märka att det här kontoret sysslar med att göra konstutställningar.

(Kvällsposten 2011)

Tjusan i Simrishamn

Tjusan performance
Skådespelerska: Elena Alexandrova
Konstnär: Maj Ström
Absent friends: Svetlana Medvedeva och Alexander Medvedev
Vakande ögat: Willemo Gonta
Mat: Bella och Jonny
Bellas bistro, Simrishamn den 3/11
Framförs också den 10, 17 och 24/11

Det börjar så fort besökerna stiger in. Bistron är som en scen utan ridå och där publiken dessutom sitter på scenen.

Målningarna på väggen skapar stämningen för kvällen. Är färgsprakande rätt ord? Maj Ströms målningar innehåller färgglädje och värme men också något dystert och lite sorgligt. Motiven – människor, oftast kvinnor, och miljöer – känns igen från Sverige.

En av Maj Ströms målningar: ”Scandal Beauty”, kanske = Tjusan?

En vällustigt naken kvinna har dragit en djurmask över huvudet. Eller håller kvinnan på att förvandlas till ett djur: en rovfågel eller en orm? Och se där har ju Maj Ström porträtterat Tjusan, som kvällens titel syftar på. Också Tjusan är ett djur, en fågel med näbb och lång, lång svans.

Willemo Gonta, som kallar sig Vakande ögat och haft ett vakande öga över tillblivelsen av Tjusan performance, presenterar de medverkande med lätta, fyndiga ord som i ett litterärt kåseri: nämnda konstnärer, svensk-ryska skådespelerskan Elena Alexandrova och krögarparet, som även de ska bli en del av kvällens performance.

Så börjar Cornelis Vreeswijk sjunga om Veronica i CD-spelaren och Elena Alexandrova tänder ett ljus. Och ett till. Hon tänder det ena ljuset efter det andra, ett för varje målning. Som en spotlight. Lika enkel som fyndigt. Målningen blir upplyst och hon blir kvinnan på målningen.

Än svensk: den åldrande kvinnan i äktenskapets ring (eller bur?), med frusna fötter och i negligé. Än ryska: mer tillbakadragen, avvaktande, lite skygg. Hon går in målningarna och ut igen, får bildernas människor att börja leva i rummet, bli en av åskådarna och samtala med oss andra.

Också en målning av Maj Ström: ”Bistron”. Bland bistrons gäster ska Gudrun Schyman finnas.

Hon pratar och sjunger, på svenska och ryska. Hennes brutna svenska blir en tillgång i framförandet. Monologens snabba-snabba associationer får – ja, tvingar – mitt huvud att öka associationstakten ännu mer. Sprallig ena minuten och sorgsen (och i varje stämning ryms också den andra stämningen).

Elena Alexandrova är suverän på enmansteater (= en kvinna och en människa). Leonard Cohen avslutar på CD-spelaren och sen är det dags för supén, som ingår i Tjusan performance. Ja, varför skulle inte mat, för att anknyta till en aktuell debatt på Tjörnedala, kunna vara kultur? Det är väl klart den kan!

En av Maj Ströms målningar – ett slags matstilleben – hänger lite i skymundan, bakom bardisken. Gå och kolla den målningen – noga! – innan du hugger in på maten, som beroende på dina personliga associationer kan vara lika erotisk. Till exempel fatet med bitar av vattenmelon, som lagt sig på rygg och visar sitt röda fruktkött, och bananerna, som står rakt opp.

(Ystads Allehanda 2010)

Glaskonstnären Hans Frode

Det kommer så många oväntade pressreleaser nu för tiden (olika marknadsförare måste dela mejlistorna mellan sig eller sälja sina namnlistor). Som i förra veckan när det kom en inbjudan till pressvisning och vernissage för den nya utställningen ”Parallel You-Niverse” på Sveriges glasmuseum i Växjö. Där har jag aldrig någonsin satt en fot! Hur visste museet att jag skulle vara intresserad?

Det är jag – mycket! Glaskonstnären som ställer ut är nämligen högst speciell, en annan sorts glaskonstnär. Hans Frode heter han. Så fort jag får en chans ska jag styra bilen mot Växjö för att kolla utställningen.

Tills vidare minns jag när jag och min fotograferande hustru för några år sen var på hemväg från Laholm – vi hade gjort ett jobb på deckarförfattaren Björn Hellberg – och passade på att svänga av vägen för att besöka konsthallen i Hishult. Där just Hans Frode ställde ut glaskonst. Vilket upplevelse! Exakt hur det var, kan du läsa här nedanför…

Frode

Hans Frode / Meeting Point, glas och neon / Konsthallen i Hishult

Hans Frode minns jag från 80-talet, då han flyttade från Lund till New York för att arbeta i ett glaskollektiv. Att se Frodes glastavlor drygt 20 år senare är överväldigande.

I Hishult ställer han ut stilleben och stadslandskap, höll jag på att skriva. Frodes egen benämning, ”still life”, är bättre. Han porträtterar ”det stilla livet”: dessa, för att citera honom, ”oviktiga”, ”helt ordinära” och ”odramatiska” ögonblick som kan komma att forma ”resten av ett helt livs små och stora drömmar”. (Javisst, ”still” som i still life skulle också kunnat översättas med ”dött” eller ”fortfarande” men jag – och även Hans Frode, tror jag – väljer ordet ”stilla”.)

Detta syns också, om man tittar längre än man brukar på en tavla. Frodes glastavlor kan föreställa ett bord med frukt och fisk, en utsikt genom ett fönster eller en rumsinteriör. Det ser naturligt och vanligt ut. Men plötsligt upptäcker man att perspektiven är alldeles uppåt väggarna!

En fruktskål syns från ett håll, en flaska från ett annat och bordet är felvänt – på det skulle ingenting kunna stå. När han avbildar ett rum så stämmer inte väggarna varken med golv eller tak.

Frode_2Ölandsvår , Hans Frode (2007), Foto Hans Frode”Ölandsvår” (Hans Frode 2007) Foto: Hans Frode

Också sättet att ”tillverka” tavlorna är eget. Frode målar motiven (frukt, hus, rum, hav) på en glasskiva, ibland på ena sidan och ibland på bägge. Men där finns alltid obemålade fläckar, genom vilka neonljus lyser upp tavlan. Sist men inte minst växer glasskulpturer – typ en banan eller citron – upp och ut ur tavlorna.

Motiven och titlarna placerar dem på världskartan. Här finns bilder av New York, som Christmas Day, Brooklyn, där Hans Frode bor, och Japan, till exempel Japansk interiör, där han också bor. Andra tavlor heter Villa Anna, Capri och Platanos, Cuba – eller Meeting Point, som dessutom är utställningens namn.

Konst från här och där, möte och krock: olika världar blir en. Även materiellt arbetar Frode globalt: glaset kommer från USA, målarfärgen från Japan, transformatorerna från Kina, neonrören från Italien och bakstyckena från Brasilien. Medan ramarna, ofta gamla och återanvända, kommer från Europa.

Hans Frodes glaskonst i Hishult liknar ingenting = inget som i alla fall jag någonsin har sett. Det är så att man vill utbrista: Jag har sett glaskonstens framtid och dess namn är Hans Frode!

Utställningen rymmer även fruktskålar med både frukt och skålar i smutsglatt glas (som grönt, lila eller vitt med svarta prickar) samt en videoinstallation i form av en spegel på väggen. Men när man låter huvet närma sig glas… så finns där inget spegelglas utan man sticker in huvet genom väggen och hamnar i ett vattenfall.

Hans Frode i hyttan

Ovanför ”vattenspegeln” hoppar lekande glasfiskar – som fiskar brukar i forsar och älvar.

(Tryckt i Kvällposten 2004)