Etikettarkiv: Glaskonst

Mellan myt och verklighet: rundresa i Glasriket

Rundresan i det så kallade Glasriket hade kunnat börja i Kosta, Orrefors eller vilket som helst av Smålands glasbrukssamhällen, men nu råkade det bli så att vi ringde och bokade rum på vandrarhemmet i Boda.

Sen eftermiddag kör vi in i samhället. Det är tomt, helt öde. Nej, nedlagt är ordet. En deprimerande syn. Vi letar reda på vandrarhemmet, lastar in väskorna och frågar efter en affär där vi kan handla kvällsmat. Finns ingen mataffär i Boda, säger vandrarhemmets föreståndare. För att handla får man åka till Örsjö, dit det (enligt fågelvägen på bilkartan) verkar vara en dryg mil.

Så vi tar bilen till Trivselknuten. Så heter affären, som även har en festlokal till uthyrning. Det här är inte sant, tänker jag. Det är inte verkligt utan en dröm eller film: om det skulle göras en småländsk version av ”Jägarna” med förslagsvis finnen Aki Kaurismäki som regissör, då är det i de mörka skogarna mellan Boda och Örsjö som filmen ska spelas in.

Exempel på Kjell Engmans glaskonst: ”Guitar Hero – the Orrefors Kosta Boda Style”.

Trivselknuten är en lada som ser ut att ha stått öde i ett tiotal år. Vi letar efter ingången och hittar den på baksidan: en ensam dörr, inget fönster. Det behövs en jourbutik, måste någon ha tyckt och ställt in diskar och montrar här och där och var som helst i ladan. Jag sticker även in huvet in den så kallade festlokalen….

Efter en god natts sömn på vandrarhemmet är det dags att besöka Boda glasbruk, fabriksboden och galleriet. Vi passerar flera tomma hus med trädgårdar. (En soptunna utan soppåse måste vara något av det mest övergivna som finns: hämtat och tömt för sista gången, husets invånare kommer aldrig tillbaka.) Också på själva Storgatan, som den stora bygatan heter, finns flera tomma och övergivna (så ser de ut) ”brukshus”.

Fabriksboden, där det säljs glas från Boda och närbesläktade glashyttor, är en lagerlokal där man placerat pallar och montrar med glas. Inte inbjudande: det luktar fuktigt och kallt efter vintern.

Exempel på en glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Tvärs över gatan, i ett hus som också sett sina bästa dar, återfinns Galleri Boda. Att komma in i rummet med Kjell Engmans upplysta glaskonst är nästan andäktigt. Som att stiga in i en kristallkyrka.

Kontrasten mellan nedläggningen av glasbruket (i ett TV-inslag någon dag efter vårt besök sa glasbrukets VD att personalen inte skulle förvänta sej att arbetet finns kvar efter semestern) och glaskonsten som vackert upplyst lockbete blir mer än stor. Den är himlavid – som mellan myt och verklighet.

Varför hålla skenet uppe? Går inte glaset att sälja längre – då måste man dra och lägga ner. Trist och synd, men att också i sommar locka turister till Boda gör ju bara saken värre. Att åka och titta på vackert glas i ett samhälle som fullt synbart faller sönder runt omkring både glasbruket och turisterna är sämsta möjliga reklam – för Boda glasbruk, de övriga bruken i Glasriket och svenskt glas överhuvudtaget.

Samhället heter Boda men kunde ha hetat Tragik. Landet det ligger i kallas Glasriket men ett mer passande namn är Depression.

En annan glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Vi bestämmer färdrutt till de övriga småländska glasbruken: Johansfors, Skruf, Strömbergshyttan, Hovmantorp, Åfors, Sea, Bergdala och Kosta. Det blir en maffig första dag! Övernattning i Orrefors och fortsättning i morgon med just Orrefors, Målerås, Nybro och Pukeberg. Hur gör vi med Älghult och Lindshammar?

Den ödesmättade – ödesdigra – stämningen från Boda ligger som en molltonig bordun under vår fortsatta resa genom Glasriket. Hade jag fått en annan inställning till glasbruken och deras framtid om inte resan börjat i Boda? Nej, jag tror inte det. Den kvardröjande chocken från Boda förstärker känslan och inställningen, men samma undergångsstämning känns och finns, starkare och svagare, långsammare och snabbare, i de flesta av Glasrikets brukssamhällen.

Det här var, kan jag erkänna, mitt första besök i Glasriket. Och det var mycket som jag inte begrep mej på. Och mycket som jag trodde skulle vara annorlunda.

Det (reklam)budskap som svenska glasbruk lanserat så framgångsrikt ända sen första halvan av 1900-talet lyder: Handgjort glas är fint. Svenskt glas ska vi vara stolta över. Vilket är – eller var – sant. Men det småländska Glasriket rymmer också ett – inte alls lika fint – inslag av geschäft.

Glaskonst av Ardy Strüwer.

Till vilket jag strax ska återkomma – men först några funderingar över ordet glaskonst. Så kallas glasbrukens spetsdesign: de, ofta unika, alltså enbart gjorda i ett exemplar, glasföremål som under samlingstiteln ”Glaskonst 2003” ställs ut i glasbrukens gallerier.

Färgrika och vackra, ofta också roliga och roande. Men sällan oroande. Kan i betydelsen får glaskonst oroa betraktaren/köparen? Annan konst (som måleri och andra sorters skulpturer än glas) definieras ju som konst för att den har ett underliggande – djupare – budskap. Inte enbart är dekorativ. Att ta samhällelig ställning, är det tillåtet för en glaskonstnär?

Olle Brozéns glasbilar (ibland med husvagn efter) i större leksaksbilsformat tycker jag är jättekul. När jag ser dem i ”Fina stugan” i Åfors, vill säga. Skulle jag tycka detsamma om de ställdes ut i – säg, Malmö konsthall?

Bättre ändå tycker jag om Ardy Strüwers små glasdjävlar i Johansfors. För de är väl smådjävlar? Det ser ut som de stigit ut ur Strüwers målningar, som hänger bakom på väggen, eller varför inte ur Smålands urskogar? Små, otäcka figurer, faktiskt de enda oroande glasskulpturerna jag ser på rundresan i Glasriket.

Antar att det är – eller varit – meningen att glaskonsten ska skänka anseende åt glasbruken och locka köpare till deras övriga glasproduktion. Men, för att återkomma till geschäftet, det är lång väg mellan Bertil Valliens stora glasbåtsskulpturer och de små kristallblockens ingraverade älgar.

Något glasdjävelliknande av Ardy Strüwer.

Och lika långt är det till den andrasortering av vaser, skålar och dricksglas som saluförs i fabriksbodarna.

Återförsäljarna accepterar förstås inte att tillverkarna säljer förstasortering direkt och billigare i glasbruken, men mycket av det som säljs är ju inte ens andrasortering. Det borde ha kasserats. Nio vaser eller vinglas av tio skulle jag aldrig köpa. Många ”skönhetsfel” är oförskämt stora.

I Orrefors finns ett glasmuseum med brukets produktion under hela 1900-talet. Intressant och spännande. Samtidigt som jag här tycker mej ana förklaringen till de problem som uppstått för de svenska glasbruken.

Form- och färgmässigt är det mesta redan gjort. För längesen! Och bättre! Dagens glas(konst) blir blott variationer på gamla teman. Till viss del beror säkert glasbrukens kris på att folk har inte så mycket pengar och inte tycker sej ha råd att köpa handgjort kvalitetsglas. Men, undrar jag, hur mycket av krisen är självförvållad?

Att resa i Glasriket är att färdas bakåt till en tid som var. Glasriket präglas av handlingsförlamning. Tiden har gått, men det verkar man inte vilja och kunna acceptera utan inväntar att tiden ska komma tillbaka. Det gör den inte. Dags att ställa ställa frågan: Hur ska framtidens glasproduktion se ut? Om svenskt glas ska ha någon framtid så krävs tusen – nya – idéer!

Vilka? Ingen aning och det behöver jag inte ha. Problemet är att inte heller glasbruken verkar ha nån aning. Hur många fler svenska glasbruk läggs ner de närmaste åren? Hur många glashyttor flyttas till Baltländerna och Polen? Tänker Glasrikesbrukens ägare och ledningar göra någonting åt det? Vadå?

(Ystads Allehanda 2003)

Annonser

Glaskonstnären Hans Frode

Det kommer så många oväntade pressreleaser nu för tiden (olika marknadsförare måste dela mejlistorna mellan sig eller sälja sina namnlistor). Som i förra veckan när det kom en inbjudan till pressvisning och vernissage för den nya utställningen ”Parallel You-Niverse” på Sveriges glasmuseum i Växjö. Där har jag aldrig någonsin satt en fot! Hur visste museet att jag skulle vara intresserad?

Det är jag – mycket! Glaskonstnären som ställer ut är nämligen högst speciell, en annan sorts glaskonstnär. Hans Frode heter han. Så fort jag får en chans ska jag styra bilen mot Växjö för att kolla utställningen.

Tills vidare minns jag när jag och min fotograferande hustru för några år sen var på hemväg från Laholm – vi hade gjort ett jobb på deckarförfattaren Björn Hellberg – och passade på att svänga av vägen för att besöka konsthallen i Hishult. Där just Hans Frode ställde ut glaskonst. Vilket upplevelse! Exakt hur det var, kan du läsa här nedanför…

Frode

Hans Frode / Meeting Point, glas och neon / Konsthallen i Hishult

Hans Frode minns jag från 80-talet, då han flyttade från Lund till New York för att arbeta i ett glaskollektiv. Att se Frodes glastavlor drygt 20 år senare är överväldigande.

I Hishult ställer han ut stilleben och stadslandskap, höll jag på att skriva. Frodes egen benämning, ”still life”, är bättre. Han porträtterar ”det stilla livet”: dessa, för att citera honom, ”oviktiga”, ”helt ordinära” och ”odramatiska” ögonblick som kan komma att forma ”resten av ett helt livs små och stora drömmar”. (Javisst, ”still” som i still life skulle också kunnat översättas med ”dött” eller ”fortfarande” men jag – och även Hans Frode, tror jag – väljer ordet ”stilla”.)

Detta syns också, om man tittar längre än man brukar på en tavla. Frodes glastavlor kan föreställa ett bord med frukt och fisk, en utsikt genom ett fönster eller en rumsinteriör. Det ser naturligt och vanligt ut. Men plötsligt upptäcker man att perspektiven är alldeles uppåt väggarna!

En fruktskål syns från ett håll, en flaska från ett annat och bordet är felvänt – på det skulle ingenting kunna stå. När han avbildar ett rum så stämmer inte väggarna varken med golv eller tak.

Frode_2Ölandsvår , Hans Frode (2007), Foto Hans Frode”Ölandsvår” (Hans Frode 2007) Foto: Hans Frode

Också sättet att ”tillverka” tavlorna är eget. Frode målar motiven (frukt, hus, rum, hav) på en glasskiva, ibland på ena sidan och ibland på bägge. Men där finns alltid obemålade fläckar, genom vilka neonljus lyser upp tavlan. Sist men inte minst växer glasskulpturer – typ en banan eller citron – upp och ut ur tavlorna.

Motiven och titlarna placerar dem på världskartan. Här finns bilder av New York, som Christmas Day, Brooklyn, där Hans Frode bor, och Japan, till exempel Japansk interiör, där han också bor. Andra tavlor heter Villa Anna, Capri och Platanos, Cuba – eller Meeting Point, som dessutom är utställningens namn.

Konst från här och där, möte och krock: olika världar blir en. Även materiellt arbetar Frode globalt: glaset kommer från USA, målarfärgen från Japan, transformatorerna från Kina, neonrören från Italien och bakstyckena från Brasilien. Medan ramarna, ofta gamla och återanvända, kommer från Europa.

Hans Frodes glaskonst i Hishult liknar ingenting = inget som i alla fall jag någonsin har sett. Det är så att man vill utbrista: Jag har sett glaskonstens framtid och dess namn är Hans Frode!

Utställningen rymmer även fruktskålar med både frukt och skålar i smutsglatt glas (som grönt, lila eller vitt med svarta prickar) samt en videoinstallation i form av en spegel på väggen. Men när man låter huvet närma sig glas… så finns där inget spegelglas utan man sticker in huvet genom väggen och hamnar i ett vattenfall.

Hans Frode i hyttan

Ovanför ”vattenspegeln” hoppar lekande glasfiskar – som fiskar brukar i forsar och älvar.

(Tryckt i Kvällposten 2004)