Framtidens nordiska glaskonst

”Nordic Glass c/o The Glass Factory”
Glass Factory, Boda t o m 12 januari 2014

”Ett paradigmskifte”, säger Maja Heuer, chef för museet Glass Factory i Boda. Med hennes ord ringande i öronen tittar jag in i utställningen ”Nordic Glass”. Ett snabbt ögonkast räcker för att förstå omfattningen av vad hon menar.

Bertil Vallien: ”Black Bend”.

Det är mycket som händer just nu inom svensk – kanske nordisk – ja, kanske hela världens – glasproduktion. Om ens ordet produktion kan användas, när den tidigare så stolta svenska och småländska glasindustrin – det så kallade Glasriket – knappt existerar längre.

De stora glasbruken har lagts ner och ersätts av studiohyttor, som ägs och drivs av konstnärerna själva. Ett av tecknen på paradigmskiftet.

Vesa Varrela: ”Even The Birds Don´t Forget”. 

Sverige kontra övriga Skandinavien – ja, kontra hela världen – är ett annat tecken. Det var en stor svensk myt som spreds under de småländska glasbrukens (Orrefors, Kosta, Boda och så vidare) glansepok: nämligen att glasproduktion skulle vara synonymt med svensk glasindustri.

I Sverige tillverkades såväl bruks- som konstglas med stor bokstav som i Glas. När det i själva verket finns förnämlig glastillverkning överallt på jorden.

Utställningen ”Nordic Glass c/o The Glass Factory”, samproducerad av Nääs Konsthantverk och Glass Factory, presenterar 24 aktuella glaskonstnärer från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. Nästa år går utställningen vidare till Turkiet – då ska turkiska glaskonstnärer ställa ut på Glass Factory.

Bruksglas – konstglas – konst (där materialet råkar vara glas) är en annan förändring och utveckling som syns på den här utställningen. Här finns vackert formgivna bruksföremål – som finskan Anu Penttinens på samma gång randiga och rutiga vaser i nästan neonskimrande grönt, gult, blått, rött med flera färger.

Paul Grähs: ”The Challenger”. Foto: Bengt Eriksson.

Kanske ska svenskan Gunilla Kihlgrens stora glashink – ifall den går att använda – också räknas till nyttoprylarna? I mina ögon blir hinken dessutom en kommentar till glasindustrins oändliga rad med konstnärligt tillverkat – och onödigt prisdyrt – bruksglas.

Mest spännande är de föremål som inte bara tagit steget till glaskonst utan där prefixet glas- försvunnit. Detta – glasföremål som kunde ha samsats med konstverk i andra material på vilken samlingsutställning som helst – kan vara paradigmskiftets mest betydelsefulla tecken inför framtiden.

Ludvig Löfgren blir tatuerad med sin glastatueringsmaskin.

Ludvig Löfgrens tatueringsmaskin i närbild. Foto: Bengt Eriksson.

Nestorn är svensken Bertil Vallien som bytt från blått till svart och vid sidan om sin återkommande båt nu också gjort ett stadslandskap, lockande men skrämmande.

Finnen Vesa Varrelas fågelholkar – en protest mot att småfåglarna är på väg att utrotas? – måste man titta noga på för att se att de är gjorda av glas.

Också svensken Paul Grähs stora, då menar jag STORA, och skrämmande, då menar jag SKRÄMMANDE, skulptur av en insekt med titeln ”The Challenger” bör vara ett inlägg i miljödebatten. Insektens stjärt är ett vasst spjut.

Benjamin Slotterøy: ”The Vacuum Cleaner”. Foto: Bengt Eriksson.

Det dåliga anseende som glaskonst haft och har än idag inbjuder till lek och skämt med materialet. Ett exempel är svensken Ludvig Löfgrens tatueringsmaskin. Hölje av glas och inuti en fullt fungerande tatueringsmaskin (på en video ser man den i aktion).

Norskan Ingrid Tvedt Nord har gjort en tvådelad, högst allvarlig skulptur. På en tjock glasskärm syns en skog och anas två flickor. Den ena flickan har tappat sina röda vantar, de ligger bredvid skärmen. Titel: ”Sisterhood”.

Mitt favoritkonstverk – också tvådelat – blir norrmannen Benjamin Slotterøys stora dammsugare. Själva dammsugaren i vitt och grönt glas ringlar över golvet. På en skärm flimrar samtidigt en video där Slotterøys syster går omkring i naturen och dammsuger upp all miljöförstöring, förmodar jag.

Terese William Waenerlund svetsar på glasväv.

Terese William Waenerlund: ”Weave”.

I ett par andra rum, som inte hör till men ändå blir en del av Glass Factorys nutida glasutställning, finns Konstfacks examensutställning ”Making Matter”. Här syns bland annat vävnader av Terese William Waenerlund, utbildad både på Konstfack och Orrefors glasskola.

Det kunde vara garn eller tyg eller vilket material som helst – men också hennes vävnader är gjorda av glas.

(KvP 2013)

Foton utan namngiven fotograf är pressbilder.

Kinesiska porslinsflickor

Maria Ängquist Klyvare
China Girl
Tomelilla konsthall
Utställningen visas t o m 21/3

Frustration och ilska är drivkrafterna bakom utställningen ”China Girl” på Tomelilla konsthall. Frustration och ilska är också de känslor som föds och sprids i ens kropp, hjärta och huvud, allt mer och starkare, när man går runt och tittar. Man blir kort sagt så… jävla förbannad! Och så sorgsen.

Maria Ängquist Klyvare, som mest arbetar med offentliga uppdrag, blev inbjuden till Kina för att göra ett offentligt verk. Hon började läsa på om landet och såg att 100 miljoner kvinnor ”fattas” i Kina. De är borta, försvunna, de finns inte. De ”fattas”.

– Och ingen ville prata om det när jag kom till Kina, sa hon på pressvisningen. Varken äldre eller unga, inte heller kinesiska konstnärer och intellektuella.

”China Girl” – på håll och när man går nära inpå. 

Utställningen ”China Girl” – orden kan ju både betyda kinesisk flicka och porslinsflicka – levandegör statistiken genom att fylla den med frustration, ilska och sorg. Som titelmotivet, det finns i två versioner, i större format på entréplanet och när man går nerför trappan till våningen under så påminns man en gång till.

Maria Ängquist Klyvare är keramiker i botten. Också som konstnär arbetar hon med keramik, gärna porslin. Vilket passar extra bra i just detta sammanhang: porslinstillverkning uppfanns i Kina för 2 000 år sen.

De två nämnda titelmotiven, som bägge heter ”China Girl”, föreställer en kinesisk flicka. Man ser hennes ansikte, på långt håll är det ansiktet man ser.

– Det är en flicka jag känner, en adopterad kinesisk flicka, berätta Maria också på vernissagen.

Så går man närmare, läser på skylten bredvid bilden samtidigt som man börjar se hur ansiktsporträttet har byggts upp. På skylten läser jag att varje dag i Kina försvinner 3 200 flickor i åldern 0-4 år. Och på bilden finns 3 200 små flickansikten i stengods som tillsammans bildar det gemensamma motivet: det större flickansiktet.

– Stengodset har åtta olika färger och nyanser, säger Maria. Den där statistiken, tillägger hon, är gammal. Den gjordes 2005. Idag är siffran dubbelt så hög.

Kvinnlig terrakottarmé.

Mitt på golvet står som en mindre terrakottaarmé – men inte män, inte militärer, utan åtta små flickor, tillverkade i vitt porslin. När besökaren trampar på svarta kvadrater på golvet så börjar flickorna – långsamt, mycket långsamt – att röra sig. De osaliga andarnas armé heter porslinsskulpturerna.

– Terrakottaarmén gjordes för att beskydda kejsaren när han kom till dödsriket. De osaliga andarnas armé, säger Maria, innehåller försvunna kinesiska flickor. Deras andar finns mellan livet och döden.

Varje verk på utställningen illustrerar detta: alla de kinesiska flickor som ”fattas” på grund av aborter, mord och vanskötsel (sämre mat och kläder än pojkarna, om flickorna blir sjuka får de ingen sjukvård). Utifrån ett gravfynd – en 700 år gammal tabell – har Maria Ängquist Klyvare gjort ett pappersklipp som visar hur det med ledning av moderns ålder och årets månad går att förutse om barnet blir en pojke (klippt i svart papper) eller en flicka (i rosa).

Illustrerad statistik över (födda/ofödda) kinesiska pojkar och flickor.

Av kinesisk hår, det kan vara kvinno- men också manshår, som hon förresten fick från Stocksholms stadsteater, gjorde Maria Ängquist Klyvare dels en lång fläta som på väggen formats till utställningens namn och dels en städmopp – symbolen för kvinnan.

På ett liknande sätt som huvudmotivet ”China Girl” har hon även skapat ett motiv med namnet ”Flickguden/Beskyddaren”. Bilden föreställer ett annat flickansikte och är ett slags mosaik, uppbyggt av små, små fyrkantiga stengodsbitar i sju nyanser och med lite, lite varierande höjd.

– Det finns så många vuxna, manliga gudar, säger Maria. Jag tyckte det också behövdes en flickgud som beskyddar de små kinesiska flickorna.

Hjälper det med en flickgud då? Blir det nåt bättre, till exempel när Kina urbaniseras, när fler och fler kineser bosätter sig i städer och blir moderna.

– Nej, svarar Maria Ängquist Klyvare. Städernas ökande befolkning består mest av kinesisk medelklass som väljer kön på barnet med hjälp av modern fosterdiagnostik, istället för att som tidigare avliva nyfödda flickor i en hink.

– Att föräldrar vill ha pojkar och inga flickor har dessutom börjat sprida sig till länder i Asien där den här traditionen inte har funnits. Också i Laos, Kambodja och Vietnam ”fattas” allt fler flickor…

Hink vid den kinesiska kvinnans säng.

Som jag läser på skylten bredvid utställningens mest drabbande och hemska konstverk: ”När en kvinna föder står det alltid en hink med vatten vid hennes sida.”

Konstverket heter ”Önskebrunnen”: en stor hink i stengods med järnhandtag. Jag tittar ner i hinken, blicker möter vattnet och där syns… ett spädbarn (det är en videoprojektion).

På bottenvåningen visas också en DVD med ett par filmer av Maria Ängquist Klyvare med motiv från Kina. Bland annat redogör kinesiska kvinnor i olika åldrar för sina livsförhoppningar. ”Min högsta önskan är väldigt enkel”, säger en ung kinesiska. ”Jag vill bara vara lycklig.”

(Ystads Allehanda 2010)