Etikettarkiv: Gösta Ekman

Den lilla, lilla flickans drömska liv i rosa

Marie-Louise Ekman
Filmer & pjäser
Norrköpings konstmuseum
t o m 4 september

En annan Marie-Louise Ekman men ändå densamma; alltid densamma eller snarare: desamma (med tanke på alla hennes uttrycksformer och det konstnärliga, livsrika och fantasieggande innehållet).

Inte den målande konstnären utan film- och teaterpjässkaparen, de rörliga bildernas och ordens berättare. Och ändå, hela tiden: konstnären.

Begreppet konstnärlig film får en ny innebörd på den utställning som Norrköpings konstmuseum kamouflerat till ett slags parallell och hela tiden pågående filmfestival (samt en pjäs för radioteatern och några Sommarprogram på radion).

Ur ”Sagan om den lilla, lilla flickan”.

Dels blottlägger och bearbetar Marie-Louise Ekman, oavsett uttrycksform, sitt eviga ämne: människan och livet. Eller för att beskriva det så problematiskt som det = livet är: de olika människor som ryms i varje människa.

Dels bygger många av hennes filmer på – och ibland innehåller de också – hennes typiska motiv, färger och målningar.

De kan finnas som tavlor i scenografin eller vara illustrativa personer i den tecknade bilderboksfilmen ”Sagan om den ensamma damen” (1977) och den animerade ”Strip-tease” (1981; Lars-Arne Hult gjorde animeringen efter en av Marie-Louise Ekmans målningar).

Paris förlag presenterar ”Målarskolan”.

Om man sätter sig och tittar, en stund där och en där, på de sju filmer av skiftande längd (från tre till 106 minuter) som visas parallellt i olika små salonger (eller ännu fler filmer, om de tio delarna av teveserien ”Målarskolan” räknas som varsin film) så känns det precis som att flanera genom en utställning, liksom blicka på och kolla in de olika verken.

Innan det är dags för nästa vända, då konstverken studeras mer ingående.

Om man går den snitslade banan genom konstmuseet så visas inte filmerna i tidsordning. Det är nog bra det. Annars hade det blivit alltför deprimerande; om utställningen avslutats med Marie-Louise Ekmans senaste filmproduktion, spelfilmen ”Asta Nilssons sällskap” (2005).

Marie-Louise som sig själv (eller nåt sånt) i ”Hallo baby”.

Inget blir ju bättre, livet fortsätter på samma sätt som i ”Hallo baby”, den självbiografiska debutfilmen från 1976 där Marie-Louise själv agerade i huvudrollen, eller den dockspelsaktiga filmen ”Sagan om den lilla, lilla flickan” (1978).

Just filmen om ”den lilla, lilla flickan” kan man inte undgå. Den visas i det första rummet som man måste passera igenom för att komma vidare i utställningen.

”Sagan om den lilla, lilla flickan” sätter – eller sänker – stämningen. Direkt! Flickan får inte vara liten utan måste vara vuxen eftersom de vuxna inte klarar av att vara vuxna utan fortfarande är små som barn. De vuxna spelar roller.

Det är det återkommande temat i film efter film: de – vi – är och förblir så osäkra på oss själva och livet att vi spelar alla roller utom vår egen.

Ur ”Strip-tease”.

Mannen blir kvinna och kvinnan blir man, människan blir ett djur eller en seriefigur. Är det möjligt, som de målade, strippande figurerna i ”Strip-tease” eller Marie-Louise i ”Hallo baby,” att klä av sig allt – alla sina roller – och bli så naken att man är sig själv?

Exakt när blir skådespelarna på teater Krokodil, i filmen ”Puder” (2001), skådespelare? De spelar teater både på och bakom scenen.

Också ett återkommande tema: auktoriteter.

På ett bord bland hörlurarna, som man kan ta på sig för att höra något av hennes Sommarprogram, finns ett brev där rektorn på en målarskola klagar på att Marie-Louise varit frånvarande alltför mycket från den dyra, fina undervisningen.

Lyssningsbord för radiopjäser och Sommarprogram.

Förhållandet mellan ut- och inlärande, lärare och elev, återigen: vuxen kontra barn, är en av de saker som behandlas i teveserien ”Målarskolan” och i museishoppen kan man köpa ett rosa linne med texten: ”De flesta regler är dumma.”

Marie-Louise Ekmans filmer är som en påträngande och oroande meditation. Men faktiskt inte deprimerande utan uppfordrande.

Oavsett om hon målar tavlor, skriver film- och teatermanus eller pratar i radio så berättar hon med varma, klara färger; gärna rosa. Hon målar livet i rosa, för så borde livet vara. Livet ska ha den lilla, lilla flickans livsdrömmande rosa färg.

Väggkommentar om manuskriptet till filmen ”Stilleben”.

Här finns mycket annat också att titta / lyssna på och njuta av: den suggestiva ”ensamma damen”-uppläsningen (Margaretha Krook), de fantastiska skådespelarna (Gösta Ekman, Lena Nyman, Sven Lindberg med flera), den märkliga filmscenografin (Carl-Johan de Geer), den smeksamt, romantiska musiken (Benny Andersson)…

Så om ni reser mellan Skåne och Stockholm i sommar: stanna till i Norrköping och ägna en eftermiddag åt Marie-Louise Ekmans filmfestivalutställning på stadens konstmuseum.

Ur ”Sagan om den ensamma damen”. (Allt fotat på utställningen av Bengt Eriksson med undantag för filmrutan ur ”Hallo baby”.)

Jo, så lång tid krävs nog för att ens smutta på hennes filmer, radiopjäs och Sommarprogram. Skulle inte heller förvåna mig om besöket lockar er att övernatta i Norrköping för att studera filmerna mer noga dagen därpå.

(Skrivet till Ystads Allehanda 2011)

Annonser

Nu Heaven or sHell, då Boliden

Igår, när jag var på hemväg efter ett besök hos bokförlaget Reverb i Östra Hoby, hade kört igenom Hammenhög, svängt av mot höger och precis passerade det hus där Bernt Staf bodde på Österlen i Skåne, just då – ja, jag lovar – började låten ”Sekunda glas” av/med… Bernt Staf att spelas på radion.

Det var kanske magiskt och lite spökligt också men nej, inte obehagligt (för att citera några kommentarer som händelsen fick på Facebook). Fast det riktiga ordet är nog… självklart.

Det kändes så, som något alldeles självklart. Som en påminnelse – glöm inte, glöm aldrig Bernt Staf.

Nej, jag glömmer honom inte.  Jag glömmer t ex aldrig när han ställde sig på ett bord i Tomelilla konsthall och sjöng mot Kambriumbrytning på Österlen. Vilket år? Det var på 70-talet, kan ha varit 1977.

Jag minns inte det exakta året. Men Bernt Staf minns jag, för alltid.

———————————————————————————————–

Kambro-silur är namnet på dom bergarter som bildades för ca 500 miljoner år sen. I dom bergarterna finns bl.a. skiffer som nu blivit intressanta för gruvföretagen på grund av att det innehåller uran, energiråvara och metaller.

Skiffer finns på olika ställen i Sverige. Tidigare har brytning skett bland annat vid Kvarntorp i Närke, i Ranstad i Västergötland och ännu tidigare vid alunbruket i Andrarum i Skåne.

Nu har Boliden AB – ett multinationellt bolag med förgreningar i bland annat Frankrike, Schweiz och USA – tänkt ge sej på Österlen i Skåne.

Det är detta STOPPA KAMBRIUM gäller.

Boliden har försiktigtvis ansökt om att få ”undersöka” området i fråga. Kommunfullmäktige sa ja till ”undersökningen”. Då startade aktionen mot kambriumbrytningen på Österlen. Hittills har mer än 10 000 österlenbor skrivit på listor mot brytning.

Tomelilla konsthall har mellan 2 april och 1 maj varit fyllt med en ”protestutställning”. Och aktionsgruppen har ordnat stöduppträdanden, bland annat har Hasse Alfredsson, Gösta Ekman och Bernt Staf framträtt i en fullsatt konsthall.

Bernt Staf sjunger på Tomelilla konsthall mot Bolidens planerade brytning av kambrium på Österlen. Foto: Birgitta Olsson.

Inför denna kraftiga protest försökte Boliden med en fint. Vi ska bara undersöka området för att se vad det finns för metaller i marken, sa man. Uran (att användas till kärnkraft, givetvis) pratade man inte om.

Brytningslagen är nämligen luddig. Vid brytningen av metaller ger bergmästarämbetet i Falun tillstånd. Kommun och regering behöver inte tillfrågas.

Men givetvis är Boliden ute efter uran. Varför ansöker dom annars överhuvudtaget om tillstånd att få göra en ”undersökning”?

Redan en ”undersökning” kommer med provborrningar och upptagningar av gruvschakt att skövla en stor bit av Österlen. Och framförallt: ”undersökningen” kostar mycket pengar. Skulle Boliden kosta på sej det om man sen inte planerade att börja bryta?

Och vilken möjlighet har kommunen och/eller människorna på Österlen att stoppa en brytning om kommunfullmäktige tillåtit Bolidens ”undersökning”?

Vad skulle då brytningen innebära? Fyra till tio dagbrott på 300 gånger 300 meter på en areal av minst 250 ha skulle flyttas över Österlen. Under 40 år måste Boliden bryta minst två miljoner ton skiffer ur dom ca 100 meter djupa gruvhålen för att brytningen ska vara lönsam.

Hur skulle Österlen se ut efter brytningen? I Tomelilla konsthall kan man på foton se resultatet vid Kvarntorp i Närke. Marken totalt förstörd. Ingenting växer på den.

Försurning och radioaktivitet gör odling på Sveriges bästa jordar omöjlig. Grundvattnet sjunker. Detta begränsar skogens tillväxt. Vid skifferbrytning förbrukas mycket grundvatten. Föroreningar av yt- och grundvatten blir stora.

Ovanstående medför att Tomelilla och Kristianstads kommuner kommer att förlora allt dricksvatten man har idag. Och få skaffa dricksvatten från annat håll.

Skiffer innehåller sex procent svavel, nederbörden försuras. Det påverkar jorden, skogen, fruktodlingarna och fisket. Inom dessa områden bor 800 000 människor som kommer att få sin bygd skövlad.

Varför säger då kommunfullmäktige ja till detta? Boliden säger att man kommer att kunna erbjuda 200 nya arbetstillfällen. Fast först när brytningen är igång!

Konstverk som målades och såldes för att stödja STOPPA KAMBRIUM-kampen.

Men vilka erbjuds dessa arbeten? Jo, i första hand experter från andra delar av landet. På grund av brytningen skulle många jordbrukare få gå ifrån sina gårdar. Och dra med sig sysselsatta inom jordbrukets hela produktionskedja!

Därför måste PROJEKT KAMBRIUM stoppas! För ska vi satsa på kärnkraft i Sverige? Nej!Eller ska vi satsa på att industrier som hänger ihop med Österlens basnäring – jordbruket – lokaliseras hit? Ja!

Hur kommer det att gå? Hittills har den kraftiga protesten fått kommunfullmäktige att ompröva beslutet en gång. Då röstade centern-folkpartiet nej. Sossar-moderater röstade ja.

Men strax efter det beslutet – med en liten övervikt för ja – beslöt kommunfullmäktige att ta upp Bolidens planerade mord på Österlen till förnyad prövning i höst.

(Musikens Makt nr 4, maj 1977)