Kinesiska porslinsflickor

Maria Ängquist Klyvare
China Girl
Tomelilla konsthall
Utställningen visas t o m 21/3

Frustration och ilska är drivkrafterna bakom utställningen ”China Girl” på Tomelilla konsthall. Frustration och ilska är också de känslor som föds och sprids i ens kropp, hjärta och huvud, allt mer och starkare, när man går runt och tittar. Man blir kort sagt så… jävla förbannad! Och så sorgsen.

Maria Ängquist Klyvare, som mest arbetar med offentliga uppdrag, blev inbjuden till Kina för att göra ett offentligt verk. Hon började läsa på om landet och såg att 100 miljoner kvinnor ”fattas” i Kina. De är borta, försvunna, de finns inte. De ”fattas”.

– Och ingen ville prata om det när jag kom till Kina, sa hon på pressvisningen. Varken äldre eller unga, inte heller kinesiska konstnärer och intellektuella.

”China Girl” – på håll och när man går nära inpå. 

Utställningen ”China Girl” – orden kan ju både betyda kinesisk flicka och porslinsflicka – levandegör statistiken genom att fylla den med frustration, ilska och sorg. Som titelmotivet, det finns i två versioner, i större format på entréplanet och när man går nerför trappan till våningen under så påminns man en gång till.

Maria Ängquist Klyvare är keramiker i botten. Också som konstnär arbetar hon med keramik, gärna porslin. Vilket passar extra bra i just detta sammanhang: porslinstillverkning uppfanns i Kina för 2 000 år sen.

De två nämnda titelmotiven, som bägge heter ”China Girl”, föreställer en kinesisk flicka. Man ser hennes ansikte, på långt håll är det ansiktet man ser.

– Det är en flicka jag känner, en adopterad kinesisk flicka, berätta Maria också på vernissagen.

Så går man närmare, läser på skylten bredvid bilden samtidigt som man börjar se hur ansiktsporträttet har byggts upp. På skylten läser jag att varje dag i Kina försvinner 3 200 flickor i åldern 0-4 år. Och på bilden finns 3 200 små flickansikten i stengods som tillsammans bildar det gemensamma motivet: det större flickansiktet.

– Stengodset har åtta olika färger och nyanser, säger Maria. Den där statistiken, tillägger hon, är gammal. Den gjordes 2005. Idag är siffran dubbelt så hög.

Kvinnlig terrakottarmé.

Mitt på golvet står som en mindre terrakottaarmé – men inte män, inte militärer, utan åtta små flickor, tillverkade i vitt porslin. När besökaren trampar på svarta kvadrater på golvet så börjar flickorna – långsamt, mycket långsamt – att röra sig. De osaliga andarnas armé heter porslinsskulpturerna.

– Terrakottaarmén gjordes för att beskydda kejsaren när han kom till dödsriket. De osaliga andarnas armé, säger Maria, innehåller försvunna kinesiska flickor. Deras andar finns mellan livet och döden.

Varje verk på utställningen illustrerar detta: alla de kinesiska flickor som ”fattas” på grund av aborter, mord och vanskötsel (sämre mat och kläder än pojkarna, om flickorna blir sjuka får de ingen sjukvård). Utifrån ett gravfynd – en 700 år gammal tabell – har Maria Ängquist Klyvare gjort ett pappersklipp som visar hur det med ledning av moderns ålder och årets månad går att förutse om barnet blir en pojke (klippt i svart papper) eller en flicka (i rosa).

Illustrerad statistik över (födda/ofödda) kinesiska pojkar och flickor.

Av kinesisk hår, det kan vara kvinno- men också manshår, som hon förresten fick från Stocksholms stadsteater, gjorde Maria Ängquist Klyvare dels en lång fläta som på väggen formats till utställningens namn och dels en städmopp – symbolen för kvinnan.

På ett liknande sätt som huvudmotivet ”China Girl” har hon även skapat ett motiv med namnet ”Flickguden/Beskyddaren”. Bilden föreställer ett annat flickansikte och är ett slags mosaik, uppbyggt av små, små fyrkantiga stengodsbitar i sju nyanser och med lite, lite varierande höjd.

– Det finns så många vuxna, manliga gudar, säger Maria. Jag tyckte det också behövdes en flickgud som beskyddar de små kinesiska flickorna.

Hjälper det med en flickgud då? Blir det nåt bättre, till exempel när Kina urbaniseras, när fler och fler kineser bosätter sig i städer och blir moderna.

– Nej, svarar Maria Ängquist Klyvare. Städernas ökande befolkning består mest av kinesisk medelklass som väljer kön på barnet med hjälp av modern fosterdiagnostik, istället för att som tidigare avliva nyfödda flickor i en hink.

– Att föräldrar vill ha pojkar och inga flickor har dessutom börjat sprida sig till länder i Asien där den här traditionen inte har funnits. Också i Laos, Kambodja och Vietnam ”fattas” allt fler flickor…

Hink vid den kinesiska kvinnans säng.

Som jag läser på skylten bredvid utställningens mest drabbande och hemska konstverk: ”När en kvinna föder står det alltid en hink med vatten vid hennes sida.”

Konstverket heter ”Önskebrunnen”: en stor hink i stengods med järnhandtag. Jag tittar ner i hinken, blicker möter vattnet och där syns… ett spädbarn (det är en videoprojektion).

På bottenvåningen visas också en DVD med ett par filmer av Maria Ängquist Klyvare med motiv från Kina. Bland annat redogör kinesiska kvinnor i olika åldrar för sina livsförhoppningar. ”Min högsta önskan är väldigt enkel”, säger en ung kinesiska. ”Jag vill bara vara lycklig.”

(Ystads Allehanda 2010)