I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Varken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Från början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

Nytt i deckarhyllan: Olle Lönnaeus trea

Olle Lönnaeus
En enda sanning
(Damm förlag)

Mitt i natten, vinter och snöstorm. Joel hittar sin åldrige far hängande från en krok i ett ödsligt hus på slätten utanför Tomelilla. Självmord eller kan det vara mord? På väggen syns en rödmålad text: Ghabad Allah – Guds vrede.

Också Olle Lönnaeus nya, tredje deckare hör till undergenren country noir. Miljö: Österlen med omnejd, närmare bestämt Spjutstorp, nämnda Tomelilla, Simrishamn och Lövestad.

Den här gången har han också lagt till en parallellhistoria, någon slags kombinerad polisroman och politisk thriller på temat islam och terrorism. Det fungerar inte riktigt.

Lönnaeus är författare, när han skriver Österlen-noir. Han skildrar Skånes sydöstra landsbygd så atmosfäriskt och stämningsrikt att den känns. Kylan biter hårt, vinden och snön viner mot läsarens ansikte. Han beskriver också landsbygdens udda individer, de som lever med en fot på vardera sidan om lagen.

Mer urbana läsare kan nog tro att såna här märkliga personer finns inte. Men det gör de, till exempel på Österlen. Vilket härmed intygas av en som bor trakten.

När Lönnaeus skriver om militanta islamister blir han däremot sitt vanliga jag, alltså journalist. Orden lever inte lika starkt. Det känns mer som referat.

Jag önskar att Olle Lönnaeus höll sig på Österlen. Det är där han hör hemma, som deckarförfattare. Typ en skånsk motsvarighet till Daniel Woodrell.

Hur ska nästa deckare bli? Här introduceras Sveriges första kvinnliga arabiska kriminalinspektör, Fatima al-Husseini. Kan Lönnaeus släppa henne – eller har han med ”En enda sanning” skrivit sin första serieroman?

(Kvällsposten 2012)

Småförlagens deckarhylla

Följande småförlagsdeckare har jag plockat ut på måfå. Hur är kvalitén? Står de sig i konkurrens med storförlagens deckare? T ex debutanterna Sören Alséns ”En blues i mars” (Recito) och Pontus Wikners ”Löparen” (Gassy förlag).

Bägge förlagen är, mer eller mindre, författarnas egna. Recito hjälper refuserade författare att ge ut böcker och Gassy bör vara författarens eget förlag. Det finns en hel del lovvärt i bägge böckerna – samtidigt som Alsén och Wikner skulle haft god hjälp av varsin finkänslig redaktör.

”En blues i mars” är en roman om ett gift lärarpar, som tröttnat på varandra – och om de oanade konsekvenser som detta leder till.

Boken blir en smygande kriminalroman: det kriminella läggs till så långsamt att läsaren knappt märker att romanen nog är en deckare. Det kan vara okej, men då krävs desto mer av berättandet och språket. Och tyvärr ”tvingas” jag här att ta del av så otroligt mycket – helt onödig – extrainformation som varken fördjupar personskildringen eller historien.

Det är synd, om en redaktör fått rensa och stryka så hade ”En blues i mars” kunnat bli en bra roman och kanske också en spännande deckare.

Den före detta polisen Pontus Wikner har skrivit en polisroman (eller vad som kunde ha blivit en polisroman).

Wikner kan sitt ämne, vet hur poliser tänker, känner och arbetar. Just det är problemet. ”Löparen” – med stockholmspolisen Gibson som huvudperson – blir en informationsroman. Wikner verkar känna som en plikt att beskriva allting så utförligt som möjligt – med följd att berättelsen stannar upp på än den ena, än den andra sidan.

Också synd, eftersom boken innehåller så mycket oroande verklighet. Som att Gibson och kollegan Kessler kör rätt in i Palmemordet och att Sveriges största penningdepå blir rånad. Med en skicklig redaktör som litterär lots kunde Pontus Wikner – jo, så lovande tycker jag att han är – bli en svensk Joseph Wambaugh.

Peo Rask har skrivit en mängd böcker i olika genrer, de flesta utgivna på det delägda förlaget Black Island Books. ”När konsten tränger alltför nära inpå” är tredje titeln i hans kortpolisromanserie om och med kriminalkommissarien och poeten Marklund i Luleå. En personlig smakfråga om romanerna också ska kallas deckare.

När man skriver diktsamlingskorta romaner med diktkorta kapitel så gäller det att formulera varje mening som en rad i just en dikt. Mellanboken sviktade något (fast visst, det kan också ha berott på mitt läshumör) men nu är Rask på det igen. Han skriver så väl att det blir en njutning att långsamt smutta på formuleringarna.

En kvinnlig konstnär hittas mördad. Själva dådet har förstås betydelse men Marklund lyckas inte lösa mordgåtan, den här gången heller. Och det har ingen betydelse. De tre Marklund-kortisarna är en av de bästa svenska deckarserierna på länge, för den som gillar udda (kriminal)romaner…

Också ett par intressanta översatta deckare – ”Vem dödade ayatolla Kanuni?” av Naïri Nahapétian och ”Devils Peak” av Deon Meyer – har getts ut av små bokförlag (Sekwa respektive Weylers förlag).

Det står ”thriller” på omslaget till iranskan Nahapétians roman, men om hon skrivit en deckare – eller ens en thriller – kan diskuteras.

Den nämnda ayatollan mördas på sitt kontor i Justitiepalatset, både studenter och bokens huvudperson, Narek Djamshid, som återkommit till Iran efter många år, utsätts för våldsamheter från den islamska hemliga polisen. Men så värst deckaraktigt blir det ändå inte utan mest – och riktigt – spännande är skildringen av det dagliga livet i Teheran (samt i mindre mån övriga Iran) och människor som lever vid sidan om och trots den islamska regimen.

T ex en islamistisk feminist och en icke-religiös före detta politiker. Ja, bara informationen om att det finns vinproduktion i Iran är intressant, tycker jag. Det ger en annan, extra dimension till nyhetsrapporteringen.

”Devils Peak”, sydafrikanen Deon Meyers tredje deckare på svenska, börjar med att den förre ANC-soldaten Tobela Mpayiphelis adoptivson blir skjuten till döds av rånare på en bensinmack. Det förändrar Tobela för livet (ännu en gång, kan tilläggas).

Varvat med detta skildrar Meyer också den alkoholiserade polisen Bennie Griessels eventuella väg tillbaks till nykterheten och sin hustru samt en ung prostituerad kvinna som ”biktar” sig för en pastor.

Deon Meyer gör detta mästerligt, som den bästa sortens deckarförfattare. Med de olika historierna läggs bitar till ett pussel som allt mer ger bilden av Sydafrika, historiskt och idag. Meyer tecknar också porträtt av enskilda människor, de buntas aldrig ihop till sydafrikaner utan var och en är sin egen människa med sin egen historia.

”Devils Peak” är en samhällsroman – med dagens språkbruk skulle den kunna kallas världsroman – och samtidigt en spännande deckare. Precis som en kriminalroman bör – ska! – vara som bäst. Titeln har hämtats från namnet på en av Taffelbergets toppar, nedanför ligger Kapstaden.

(Ur en längre Deckarhylla i Ystads Allehanda 2010)

I deckarhyllan: Mons Kallentoft

Mons Kallentoft
Vårlik
(Natur & Kultur)

Mons Kallentofts polisromaner med Malin Fors som huvudperson och kriminalpolis i Linköping ska också filmas.

”Vårlik”, den nya Malin Fors-deckaren, har ett samhälleligt – ja, politiskt – budskap som kanske förvånar deckarläsarna (eller åtminstone den här fördomsfulle deckarrecensenten).

Kallentoft framför åsikten att den terrorism som vi ska vara verkligt oroliga för varken kommer från fundamentalistisk islam, vänsteranarkistiska grupper eller kriminella MC-gäng utan den värsta terrorismen är den penninghunger som genomsyrar Sverige: viljan – driften – att tjäna allt mer pengar med vilka metoder som helst!

Som ofta i dagens deckarlitteratur råkar små barn ut för det allra värsta. Nödvändigt? Gick inte historien att berätta på annat sätt?

Jag ogillar när barn ”utnyttjas” av deckarförfattare men här kan jag på något sätt ”acceptera” det. Kallentoft måste nog skriva så här, för att budskapet ska gå fram med största möjliga tydlighet och kraft.

Det börjar genast och brutalt med en bomb som sprängs på Stora torget i Linköping. Men sedan trasslar Kallentoft till det för sig och därmed läsaren.

Det är så mycket som ska få plats, både Malin Fors privatliv och kriminalgåtan. Dessutom tar det lång tid och många sidor innan Linköpings kriminalpoliser hittar huvudspåret.

Mons Kallentoft låter dessutom de döda barnen leva vidare som allvetande andar, de tar sig in i huvet på framför allt polisen Fors och pratar med henne. Det fungerar inte alls, för mig. Tyvärr.

Det blir för märkligt och overkligt i en annars så oroande verklig berättelse.

(Del av krönikan Deckarhyllan i Ystads Allehanda april 2010)