Etikettarkiv: Västerländskt

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Youssou nothings-in-vainVarken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Youssou EgyptFrån början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N'Dour Rokku Mi Rokka - Give and TakeYoussou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

Annonser

I öronen och minnet: Don Cherry

Den 19 juli 1981 befann jag mej i Tågarp i Skåne.

Nej, så bra minne har jag inte, men datumet finns angivet på Dag Vags live-inspelade album ”Almanacka”. Flera av inspelningarna gjordes just den kvällen i Tågarp. Jag plockar fram skivan ur hyllan, lyssnar och minns…

Det var en mycket speciell spelning. ”Musik på logen” kan man säga. I en lada i Tågarp spelade musikgruppen Dag Vag sin blandning av reggae, afro och rock. På ena sidan av scenen stod en ”gästmusiker”: en smal, svart man med en pytteliten trumpet. Så förde han trumpeten till munnen och lik som hälsade på musiken.

Han tog ingen plats, la sej inte i vägen. Men han bad inte heller om ursäkt, gjorde sej inte mindre. Han lyssnade och kompletterade med sin personlighet. Och den var stor – oändligt stora var de toner som kom ur denna lilla trumpet.

Don Cherry i Münster 1987. Fritt foto från Wikipedia, taget av  ”jazzenthusiast”. 

Musikern, som spelade ”pocket trumpet”, hette Don Cherry. Ladan i Tågarp var hans hemmascen. Mot slutet av 60-talet flyttade amerikanen Don Cherry och hans svenska hustru Moki in i en gammal skola i Tågarp.

Om man slår upp något jazzlexikon kan man läsa att Don Cherry var en av 60-talets främsta jazzmusiker. Han spelade med Dexter Gordon, Paul Bley, Ornette Coleman, John Coltrane, Sonny Rollins, Albert Ayler, Archie Shepp…

Men jag föddes för sent för att tillhöra jazzgenerationen. Till mina öron och, inte minst, mitt hjärta nådde Don Cherry på 70- och 80-talen. Han blev en stigfinnare och en dörröppnare.

Redan på 60-talet hade han börjat resa runt i världen.

Jazzmusikern bytte titel till världsmusiker. Don Cherry blev en världsresenär som spelade musik från Asien (främst Indien) och Afrika. Också den utomeuropeiska musikens funktion ville han överföra till det västerländska samhället. Musiken skulle vara en naturlig del av människornas liv.

Han ledde musikverkstäder där han spelade tillsammans med både amatörer och proffs, barn och vuxna. Också inom vad som kallades ”Spela själv-rörelsen” var Don Cherry en föregångare. Själv provade han flera ovanliga musikinstrument från andra länder och världsdelar: douss n’goni, gamelan, harmonium, dastar, gong, h’suan, melodica…

Samtidigt fortsatte han att spela jazz. Så sent som 1988 återförenades Cherry med några gamla jazzkompisar och gjorde ett album, ”Art Deco”, med 50- och 60-talsjazz.

Äntligen, den 17 maj 2012, har dubbel-LP:n ”Organic Music Society”, kommit  på CD plus återutgiven dubbel vinyl-LP.

Som det mest naturliga i världen växlade han mellan jazz, världsmusik och rock, som han spelade tillsammans med ovannämnda Dag Vag, Ian Dury, Lou Reed och styvdottern Neneh Cherrys grupp Rip Rig + Panic. Alla musikformerna rymdes i hans lilla pakistanska ficktrumpet.

Hösten 1995 dog Don Cherry. Den 18 november 2006 skulle han ha fyllt 70 år.

Nedanstående skivlista innehåller mina favoritinspelningar med Don Cherry. De flesta av de äldre LP-skivorna finns återutgivna på CD. Tyvärr gäller det inte Cherrys allra mest spännande skiva, utgiven 1973 av svenska Rikskonserter. Men det är förstås bara en tidsfråga innan Rikskonserter överfört dubbel-LP:n ”Organic Music” till CD.

För den som aldrig hört Don Cherry – Gud sig förbarme! – rekommenderas jag världsmusik-CD:n från 1990, ”Multi Kulti”, döpt efter en skivaffär i Stockholm.

Skivor med Don Cherry:

”The Fabulous Paul Bley Quintet” (America, 1958)
”Where Is Brooklyn” (Blue Note, 1966)
”Togetherness” (Free Bird, 1966)
”Mu” (Byg, 1969)
”Relativity Suite” (JCOA, 1973)
”Organic Music” (Caprice, 1973)
”Eternal Now” (Sonet, 1974)
”Old And New Dreams” (ECM, 1979)
”Codona 2″ (ECM, 1981)
”El Corazon” (ECM, 1982)
”Art Deco” (A&M, 1989)
”Multi Kulti” (A&M, 1990)

På skivorna medverkar även Ornette Coleman, altsax, Charlie Haden, bas, Gato Barbieri, tenorsax, Ed Blackwell, trummor, Bengt Berger, slagverk, Nana Vasconcelos, berimbau, Christer Bothén‚ douss n’goni, James Clay, tenorsax, Billy Higgins, trummor, m fl.

(Fönstret 1996)

I CD-spelaren: Nadja Eriksson

Nadja Eriksson
Flickan vid pianot
(Egen utgivning)

Nadja Eriksson minns jag från en LP-skiva för längesen.

När kan det ha varit, redan på 80-talet? När jag återhör henne på ett nytt album så suckar jag, så synd att en förkylning fick mig att missa hennes föreställning i Skillinge.

Nadja Eriksson sjunger, spelar piano och komponerar. Hon gör det personligt och bra och utan att snegla åt något kommersiellt håll.

Pop och annan populärsång, klassiskt, visa, chanson och kabaret, jazz, andligt, några österländska influenser bland det västerländska. Inte var för sig utan så välblandat att resultatet blir Nadja Erikssons egen genre: melodiska, smått sentimentala sånger med texter ur hennes liv, likt dagboksblad med erfarenheter och funderingar.

Först tyckte jag att albumet var lite ojämnt men jag ångrar mig nog. Några spelningar senare har spåren vuxit ihop och blivit delar av helheten. Några favoriter: titelspåret, ”En bit av himlen” och ”Rovdjur”.

(Ystads Allehanda 2011)