I Deckarhyllan: Mehmet Murat Somer

Mehmet Murat Somer
”Profetmorden”
(2244; övers: Martin Palm)

På omslaget beskrivs författaren Mehmet Murat Somer som deckargenrens motsvarighet till filmskaparen Almodóvar.

Bägge skildrar udda men ändå vanliga människor. Inga spanska miljöer hos turken Somer förstås utan ”Profetmorden” utspelar sig i Istanbul, där var och varannan människa verkar vara transvestit och homo- eller bisexuell.

Till exempel den namnlöse alternativt namnlösa huvudpersonen. Hen är man på dagarna och kvinna på nätterna, datakonsult och klubbägare, tränar thaiboxning för att hålla sig i form.

Här i den första så kallade ”Hop-Çiki-Yaya”-deckaren självutnämner hen sig också till amatördetektiv när den ena transvestiten efter den andra hittas bestialiskt mördad. (”Hop-Çiki-Yaya” är ett körledarrop som blivit smeknamn för turkiska transor.)

Genre: crazy noir.

Inte så mycket till deckare utan mer av skälmroman. Men observera att Somer kan skämta med transvestiter men aldrig skrattar åt dem. Transorna skildras som människor – som du, jag och författaren.

I muslimska Turkiet måste det vara provocerande, religiöst och politiskt.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

I deckarhyllan: Appelqvist, Ceder, Grebe/Träff, Ohlsson och Lönnaeus

Kristina Appelqvist, Camilla Ceder, Camilla Grebe/Åsa Träff, Kristina Ohlsson och Olle Lönnaeus fanns alla bland fjolårets lovordade svenska deckardebutanter. Hur har de lyckats följa upp sina debuter?

”Den som törstar ” (Alfabeta) av Kristina Appelqvist tar vid exakt där pusseldeckardebuten ”Den svarta löparen” slutade. Samma huvudpersoner och miljö: Emma Lundgren, ung lektor vid Västgöta universitet, och Filip Alexanderson, kriminalkommissarie i Skövde. Dessutom en variant av samma ämne: morden och övrigt kriminellt har också den här gången sin utgångspunkt i arkeologi.

Alltså samma – samma? Ja, även om en antik schackpjäs ersatts av en dito solfjäder och Varnhem bytts mot Flamslätt så berättar Appelqvist så likartat att det blir nästan som att höra samma historia igen. Varken mer eller mindre lovande men en repris känns ju oftast blekare.

Åtminstone borde kärlekshistorien om Emma och Filip ha avancerat lite längre. Vad gäller kärleken kunde ”Den som törstar” ha hoppat fram till slutet – och börjat där.

Camilla Ceder har förstått att uppföljaren, ”Babylon” (W&W), måste skilja ut sig från debuten, som hette ”Fruset ögonblick”. Samma huvudpersoner: det delsboende paret Christian Tell, kriminalkommissarie, och Seja Lundberg, frilansjournalist. Men Ceder vänder på miljön; debuten utgick från landsbygden nordost om Angered medan uppföljaren inleds i Göteborg.

Kappan vänds ut och in, landsbygdsdeckaren blev en stadsdeckare. Kommissarie Tell hamnar i centrum och deckaren är mer av polisroman, samtidigt som Ceder fortsätter att teckna porträttet av den yngre, nu något mindre problemfyllda Seja. I ”Babylon” finns ännu en ung kvinna med problem. Sådana kvinnoporträtt, så nära att man känner andedräkten, verkar vara Ceders specialitet.

Camilla Ceders nya kriminalgåta är också arkeologisk, historien går från Istanbul via Göteborg bakåt till Bagdad. Framför allt har Ceder rensat i berättandet, strukit utvikningar och onödiga meningar. Tror jag, åtminstone är den nya deckaren blott 396 sidor kort, jämfört med debuten som var 483 sidor lång. Rakare och mer distinkt, kriminaltempot hålls uppe.

I ”Bittrare än döden” (W&W) fortsätter systrarna Camilla Grebe och Åsa Träff att berätta om terapeuten Siri Bergman och hennes kolleger Aina och Sven på mottagningen vid Medborgarplatsen i Stockholm, presenterade i fjolårets ”Någon sorts frid”. Just ”fortsätter”, historien och livet går vidare.

KBT-deckare, så skulle den här deckarserien kunna marknadsföras. Också uppföljaren är som en terapeutisk allsession. Läsaren bokar en ny tid på mottagningen, får följa både klienterna och terapeuterna själva ytterligare några steg i livet. Siri och Aina har en ny patientgrupp – en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Det ger en hemsk inblick i hur kvinnor kan ha det och hur mycket människor kan offra och stå ut med för att få känna i alla fall ett hopp om samhörighet och närhet, kanske kärlek.

”Bittrare än döden” inleds – tyvärr – i en allt mer typisk modern svensk deckarstil: en mamma mördas medan hennes lilla dotter ser på. Tyvärr, skrev jag. Men det kanske ska vara så här, ändå? Det är kanske kriminalgenrens uppgift – att både vara underhållningslitteratur och skildra verklighetens allra värsta skrymslen och vrår?

I Kristina Ohlsson debut, polisromanen ”Askungar”, blev barn mördade. Uppföljaren ”Tusenskönor” (Pirat) skildrar något annat som kan bli ett nytt tema för svensk kriminallitteratur: den nya, förändrade = förvärrade synen på flyktingar och invandrare.

Utredaren Fredrika Bergmans privatliv hamnar mer i fokus och hon blir därmed en huvud-huvudperson. Även kollegerna vid Rikspolisen i Stockholm – kommissarie Alex Recht och inspektör Peder Rydh – återkommer. De kompletteras av Joar Sahlin, en ny, lite annorlunda polis. Resultat: en allt mer intressant skildring av personkemi, mellan ett antal – olika – män samt en kvinna.

Debutdeckaren var så hemsk att jag efterlyste mer patos hos författaren. Men jag hade nog fel. Det finns patos i bägge romanerna, fast mellan raderna. Läsarna tvingas tycka och känna: vi måste ta fram vårt eget patos, inifrån oss själva. Den nya romanen innehåller tre trådar (eller fyra, inklusive Fredrikas privata liv) som tvinnas ihop: ett prästpar hittas skjutna i hemmet vid Odenplan, en ung kvinna förlorar sin identitet i Bangkok och en flykting kommer till Sverige på ett nytt sätt.

”Mike Larssons rymliga hjärta” (Damm) har tidigare recenserats på YA:s kultursidor. Men bara kort, också jag måste skriva några rader om uppföljaren till fjolårsdebuten ”Det som ska sonas”. Lönnaeus har nämligen gjort något annorlunda: behållt miljön men bytt ut personerna. Vilket gett ett oväntat och just annorlunda resultat.

Debuten var skånsk noir, en mörk men sävlig och lågmäld skildring av Tomelilla (och liknande skånska småsamhällen). Hans nya deckare är också noir, men svärtan har skiftat nyans. Samma Tomelilla (den gamla byn kontra den nya med invandring och invandrarfientlighet) men ändå inte riktigt.

Huvudpersonen har fått styra skrivsättet. Mike Larsson – med stort hjärta men kort stubin – friges ur Malmöfängelset när boken börjar. En skurk, en ”tjyv”, en gangster om man vill. ”Mike Larssons rymliga hjärta” är en skånsk gangsterroman. Ettrigare till både stämning och skrivsätt. Den del av världen som är Tomelilla syns och synas ur en annan vinkel.

(Ystads Allehanda 2010)