Etikettarkiv: Pusseldeckare

I deckarhyllan: Kerstin Ekman

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

I deckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Paradisoffer
(Piratförlaget)

Ju mer ihärdigt en författare påpekar att ”det här är fiktion”, vilket Kristina Ohlsson gör i efterordet till ”Paradisoffer”, desto mer misstänksam blir jag. Då får jag för mig att berättelsen ligger nära verkligheten.

Med sin nya roman har Kristina Ohlsson bytt undergenre inom kriminallitteraturen. Hennes tidigare hyllade utgivningar – ”Änglavakter” (2011) och ”Tusenskönor” (2010) fanns bland Deckarakademins nominerade som respektive års bästa svenska deckare – var polisromaner med drag av både procedurskola och pusseldeckare.

”Paradisoffer” är också ett slags polisroman men framför allt en internationell thriller. Huvudpersonerna finns kvar. Alex Recht är fortfarande kriminalkommissarie medan analytikern Fredrika Bergman flyttat från polisen till justitiedepartementet. Dessutom introduceras en tredje huvudperson, lika udda och speciell: Eden Lundell, kvinna och chef för Säpos kontraterrorenhet.

Handlingen utgår från Sverige men inkluderar också USA, Tyskland och Afghanistan. Störst spänning utspelar sig på en Boeing 747, som kapas på väg mellan Stockholm och New York. De anonyma kaparna kräver att Sveriges regering ska stoppa utvisningen av en man som Säpo klassat som en säkerhetsrisk. Annars kommer planet – med 400 personer ombord – att sprängas.

Det handlar alltså om terrorism. Ja, men om mer än terrorism och terrorister – det handlar om den politiska jordmån i främst USA men även övriga västvärlden som kan få en människa att bli terrorist och om regeringars och säkerhetstjänsters oförmåga att tänka utanför sin lilla fyrkantiga låda vid terroristbekämpning. Varför just dessa personer bestämt sig för att bli terrorister och utföra en flygkapning har en oväntad och högst personlig förklaring.

Berättelsen pendlar mellan mark och luft, Sverige och USA, den svenska regeringen, Säpo och kriminalpolisen, Säpo kontra FBI och för den delen FBI kontra CIA. Egentligen händer det inte så mycket, inslagen av action är få och små, utan spänningen uppstår genom Kristina Ohlssons förmåga att skapa tempo. Hon skriver aldrig för mycket om någonting utan växlar – känsligt, exakt och snabbt – mellan personer, miljöer, händelser.

Vilket måste bero på att den här gången skrev hon inte som en fabulerande deckarförfattare utan ur sig själv. Kristina Ohlsson har arbetat på Säpo och senast som terroranalytiker på OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). Hon har det i sig. Hon kan det här. ”Paradisoffer” är hennes hittills bästa deckare.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Om det svenska deckareländet

Följande debatt om kriminallitteratur, från svensk till utländsk, utspann sig på Rootsy. Det var Magnus Eriksson som satte rubriken.
___________________________________________

Magnus Eriksson:
2011-03-29 14:30
Ses vi där, Bengt?

Från massmail:

»VAD ÄR UNIKT MED
SVENSKA DECKARE?
Jan Broberg
Deckarexpert, författare, en av grundarna av Svenska Deckarakademin
Sara Kärrholm
Litteraturvetare, aktuell med Kriminallitteratur: Utveckling, genrer, perspektiv (Studentlitteratur 2011)
och
Kerstin Bergman
Litteraturvetare, aktuell med Kriminallitteratur: Utveckling, genrer, perspektiv (Studentlitteratur 2011)
moderator
Anders Hammarqvist
Tidigare redaktör för Deckarspalten i Sydsvenskan, ledamot av Svenska Deckarakademin

Plats: Språk- och litteraturcentrum, entréhallen
Måndagen den 4 april 19.00
Inträde: 30 kr eller medlemskap i LLS 2010 (120 kr)
Förfriskningar • Serveringen öppnar 18.30«

Bengt Eriksson:
2011-03-29 20:33
Inte omöjligt, fast det var en rätt tråkig uppställning av folk.

Magnus Eriksson:
2011-03-29 21:58
Du får förgylla tillställningen. Fast Jan Broberg är alltid bra, eller hur?

Bengt Eriksson:
2011-03-29 22:38
Jan Broberg är klart godkänd. Men det här är väl mest för att göra reklam för Kärholms/Bergmans bok.

Magnus Eriksson:
2011-03-30 09:24
Det kan jag väl aldrig tro. Reklam betalar man för, här får mottagarna av reklamen i stället betala inträde. Så jävvlia kan di väl itte va’!

Bengt Eriksson:
2011-04-01 08:37
Apropå måndagsdebatten kanske.

erikssonskultursidor.wordpress.com/2011/04/01/i-deckarhyllan-willen-och-hellberg/

Magnus Eriksson:
2011-04-01 09:31
Om jag minns rätt salufördes Liselott Willéns nya roman som en deckare, till skillnad från de två tidigare. Jag har bara läst de två första, tyvärr. Den första ansåg jag vara mycket bra, och den hade en tydlig spänningsintrig – att denna sedan bjöd på en från thrillersynpunkt överraskande och kanske också genrenegerande upplösning är en annan sak. Jag minns ärligt talat inte Willéns andra roman särkilt bra. Det var en massa lajvande, men om den närmade sig kriminalromanen har jag inget minne av.

Vad jag undrar är vad den nya genrebeteckningen speglar. Har Liselott Willén den här gången skrivit en mer »regelrätt« och därmed lättkategoriserad kriminalroman, eller finns det starka likheter med den första, som jag har för mig hette »Sten på sten«? Om det förra, inget direkt att problematisera. Om det senare, speglar i så fall de skiftande beteckningarna ett förändrat komemrsiellt klimat, att det för något dussintal år sedan var lättare att sälja en roman med thrillerlikheter som psykologisk-realistisk nomrlaprosa men idag lättare att sälja det som en kriminalroman? Eller har Willén slagit in på ett tydligare deckarspår?

Jag anser att Ingrid Frimanssons öden var tänkvärda, och kanke belysande i sammanhanget – eller kanske irrelevanta. Hon skrev några romaner med tydliga thrillerelement runt 1990, »Handdockan« var en av dem. De fick alltid positiva recensioner i Svenskan av en insiktsfull skribent, i övrigt uppmärksammades de nästan enbart av lokal- och regionalpress; stockholmstidningarna skrev knappt om dem. Sedan slog hon helt in på krimialspåret och blev, i mina ögo, en sämre författare. Fast jag unnar henne stålarna, eftersom hon tidigare hade varit så underskattad.

Men, hur är nu med Liselott Willéns nya bok?

Bengt Eriksson:
2011-04-01 11:11
Jag vet inte var du drar gränsen för deckare, jag använder benämningen enbart som ett enkelt ord som får de flesta som läser några slags kriminal- och spänningsromaner att veta att det kanske kan vara nåt för dom. Och ibland driver jag med både deckar- och icke-deckarkritiker genom att använda ordet. Willén skriver väl varken mer eller mindre deckare nu än förr; jag minns att jag recenserade hennes första roman som en deckare, den också. Andra får dra gränserna, jag är ingen gränsdragare. Inger Frimanssons »Handdockan« räknade/räknar jag nog som en deckare den också i min breda syn på begreppet/ordet.

Men eftersom det nu börjar bli så kort sagt så jävla mycket skitsnack om »deckare«, så fort ordet nämns så hoppar nån fram och hävdar att då måste vara dåligt, så vore det kanske nu dags att låna in det danska ordet krimi.

Att det skulle vara lättare att sälja om det står deckare eller kriminalroman på omslaget vill jag ha bevisat innan jag tror på det. Många inbillar sig att ska man sälja så ska man skriva en deckare – vet inte hur många gånger som diverse skribenter suckat inför mig och sagt att man skulle ta och skriva en deckare och tjäna lite pengar. Mitt eviga svar: Skriv en annan skönlitterär roman istället, då är chansen större att boken säljer.

Magnus Eriksson:
2011-04-01 11:25
Vad jag tänkte på var förlagets presentation i Svensk Bokhandel, där Liselott Willéns första roman, liksom Frimansson runt -90, var med på de icke närmare definerade sidorna »Skönlitteratur« och inte heller hade ordet »Kriminalroman« eller liknande stämplat på skyddsomslaget. Några år senare presenterades Frimanssons böcker på sidorna »Kriminallitteratur« elelr dyl och hade också ordet på skyddsfliken. Det var där jag funderade på hur Willéns senaste bok behandlats. Och hur den förhåller sig till den första, och möjligen oxå den andra som jag som sagt inte minns särskilt tydligt.

Bengt Eriksson:
2011-04-01 11:37
Jag tycker som sagt att Willén skrivit »deckare« hela tiden. Men jag tycker ju å andra sidan att man också kan placera Ola Nilsson på en gren på deckarträdet. Jag tror snarare att det är genrebegreppet som vidgats. Det finns ju flera svenska författare som nu menar att de skriver deckare men som tidigare hävdade att i en deckare måste det vara en detektiv, privat- eller polis-.

Så härmed, kanske: krimi.

Bengt Eriksson:
2011-04-05 00:15
Var var du?

Magnus Eriksson:
2011-04-05 03:11
Styrelsemöte i brf-föreningen. Hade glömt det. Missade jag nått?

Bengt Eriksson:
2011-04-05 07:46
Se Kvällsposten idag.

Magnus Eriksson:
2011-04-06 07:05
Det var många vackra nålstick och även en eller annan florettstöt. Du citerar Jan Broberg på två ställen. Jag håller naturligtvis med Broberg om att det enda unika med den samtida svenska deckaren är att den är så usel, medan du sympatiserar med hans andra refererade tanke att böckerna säger en del om det svenska samhället av idag, eller kommer att göra det om tjugofem år (om jag minns rätt, jag skriver ur minnet).

Den första idén behöver vi inte dryfta igen. Vi har motsatta åsikter, och det finns ingen anledning att tjata vidare om det. Dock undrar jag över den andra idén. Den svenska deckarens (jag använder för enkelhets skull det ordet som paraplybeteckning) raison d’être tycks vara just samhällskritiken (Läckberg är ett undantag, när hon säger att hon vill underhålla).

Men jag undrar: hur ser du på samhällskritiken och -analysen i de nya svenska deckarna? Var finns sanningsvärdet: i den konkreta analysen och gestaltningen av maktrelationer, brott och mentalitet? Eller mer indirekt i romanerna som vittnesbörd om sätt att tänka (då även författarnas)? Eller på något något sätt? Du har någon sagt till mig att du ser många deckare närmast som stämningslyrik (eller något i den stilen); skulle en sådan syn kunna tolkas i någon form mentalitetsanalytisk riktning som säger något om upplevelsen av samhällstillståndet ? Anyway, jag undrar över hur du ser på de här frågorna.

Bengt Eriksson:
2011-04-06 09:25
Jag skrev 1500 tecken om en debatt på en timma och tio minuter plus några frågor från publiken. Det var mycket som sas som inte kom med i min text. T ex sa också Broberg vill jag minnas (nu skriver jag ur minnet) att det skrivs allt färre samhällskritiska svenska deckare.

Jag håller inte med om det heller, lika lite som när det brukade sägas att på 80-talet blev konsten (den målade alltså etc) opolitisk och när Björn Afzelius sa att det inte längre skrivs och sjungs politiska sånger. 80-talet var en mycket politisk tid inom svensk konst (och konsten är fortfarande samhällsskildrande/politisk) och jag vågar hävdar att det gjorts fler politiska låtar efter musikrörelsen än under.

Det finns två tendenser i Sverige idag, 1) att jämföra med 70-talet, är inte kultur på 70-talsvis, så är den inte politisk, 2) detta gäller yngre generationer: sätta likhetstecken mellan politik och politiska partier, andra framförda åsikter är inte politisk/politiska.

Men samhället förändras och med det sättet att skildra samhället. Jag hävdar definitivt att dagens svenska deckare också är samhällskildrande, därmed samhällskritiska, därmed politiska. De bägge kriiminalforskande kvinnorna i Lund verkar tycka att dagens svenska deckare inte är politiska för att författarna inte tar tydlig politisk ställning – men att beskriva ett samhälle, skildra människor och låta romanpersoner kommentera samhällsfenomen kan vara lika politiskt det. I mina ögon, fast det kräver ju – vilket jag tycker är sympatiskt – att läsaren tar ställning, själv.

Det här samhällskildrande/kritisk a/politiska sättet att skriva deckare omfattas av i stort sett alla svenska deckarförfattare, inkl Läckberg. Hon går ju ofta bakåt historiskt i sina böcker och jag minns inte vilken av böckerna det var men det finns en som mycket bra – och »politiskt« – skildrar historiska förhållanden i Sverige.

Om man ska tro på deckare, på författarnas bilder av Sverige? Ska man tro på Stieg Trenters bilder av Sverige och Stockholm? Delvis, samma svar i bägge fallen. Det är ju fiktion, det är påhitt, men så påhittiga att de helt lämnar Sverige är inga svenska deckarförfattare. Vad och hur de än skriver så blir resultatet olika speglar av Sverige i nutid. Det går inte att skriva en deckare i Sverige om Sverige utan att Sverige finns med, kort sagt.

Kan man lita på den bild av dagens Sverige som förmedlas i media? Lika lite, lika mycket. Deckarläsarna är inte dumma, det tror i alla fall inte jag, de kan nog se och jämföra sitt eget liv, det Sverige de lever i med både fiktionens och medias Sverige.

Bilden av Sverige i svenska deckare är ju allt: från beskrivning av gator, mat, vilken sorts kaffe som dricks, kläder, vilka personer som är med, hur poliskåren ser ut, kriminaliteten – allt allt blir pusselbitar när man läser om böckerna om 25 år, bitar att puzzla ihop till en Sverigebild, då.

För övrigt tycker jag inte ämnet i måndags var det mest intressanta som kunde diskuteras (och dessutom saknades kanske den viktigaste jämförelsepunkten i debatten: hur unika, lite eller mycket, svenska deckare är förstår man bäst om man läser utländska, t ex italienska och franska. Hur mycket liknar och oliknar de deckare från Sverige?).

Intressantare deckarlitterära frågor att ta upp är t ex den nya amerikanska arbetarlitteraturen, som skrivs av deckarförfattare, och svensk country noir, vad betyder den för skildringen av och synen på svensk landsbygd.

PS. Skrev snabbt, måste göra annat. Om något var svårt att begripa så säg till.

Bengt Eriksson:
2011-04-08 18:22
Dog den här diskussionen?

Magnus Eriksson:
2011-04-09 05:18
Åtminstone för mig ställdes den tillfälligt åt sidan. Men nu är jag tillbaka i sadeln. Du skriver att den svenska deckaren är samhällsskildrande och därmed samhällskritisk, ungefär. Vidare att dess samhällskritik kräver att läsaren själv tar ställning.

»Att beskriva ett samhälle, skildra människor och låta romanpersoner kommentera samhällsfenomen kan vara lika politiskt det«, skriver du också. Jag håller med om att det kan vara (eller »är«) lika politiskt som att entydigt formulera en samhällskritik idé. Men jag är tveksam inför idén att svenska deckarförfattare gör det. Du beskriver närmast den polyfona roman som Bakhtin urskiljde i Dostojevskijs oeuvre, där olika språk, ideologier och idéer ställdes mot varandra utan att harmoniseras till någon entydig romanens egen ideologi. Dostojevskijs romaner var dock både mångstämmiga och tydliga i sin ideologiska tendens, som jag ser det.

De svenska deckarna tycker jag snarare skriver sin idé direkt och grällt på läsarens näsa. De är vanligen konspiratoriska i sin världsbild. Brotten är medvetna och ofta begångna av moraliskt korrupta människor i samhällets topp. I ett svenskt sammanhang är Sjöwall och Wahlöö stilbildare vad gäller den världsbilden.

Det är också en bild som är genretypisk. Deckaren har traditionellt vilat på den kluriga gåtan, som detektiven (eller den som träder i detektivens roll) löser. Brotten är noggrant planerade, och det gäller för detektiven att vara intelligentare än brottslingen. Detta kunde skapa roande underhållning, även om Hedenius också hade fog för sin kritik att det innebar ett förtingligande av döden. Enligt vissa forskare, t ex Jim Collins, innebar det också en samhällskritisk idé, i det att de klassiska pusseldeckarna hävdade en alternativ ekonomi, baserad på kompetens och inte på börd (Lord Peters skicklighet som detektiv gjorde att han intog sin plats i samhälleliga processer, inte hans adelstitel).

Den vanligare uppfattningen är dock att dessa böcker alls icke var kritiska i sin bild av samhället, utan starkt konservativa. Den formulerades av en trotskistisk kritiker som Ernest Mandel, och den var polisromanens raison d’être från subgenrens födelse på, låt oss säga, femtiotalet. Även den hårdkokta deckaren vägleddes alltsedan Raymond Chandlers programskrift (vad den nu hette) av ett samhällsavslöjande syfte; Marlowes uttalande om de ruttna dofterna hos de rika är ett typiskt exempel.

I den diskussionen uppskattar jag fortfarande Bo Lundins essä »Salongsbödlarna« som vände på perspektiven när pusseldeckarens försvarare såg sin egen subgenre som mer »kultiverad« ( ett hemskt ord) än de råa amerikanska deckarne. Vad Lundin visade var ju i korthet att pusseldeckarens hjältar vägleddes av samma moral som den av alla (även den hårdkokta deckarens apologeter) föraktade Mickey Spillane, en författare jag själv anser underskattad (där har jag och Broberg rakt motsatta åsikter).

Som jag ser det bär den samhällskritiska och realistiskt syftande polisromanen med sig en icke-realistisk barlast från den klassiska deckaren, dess syn på brottet. Vi vet att de flesta brott begås på stundens ingivelse. De begås av människor på botten av samhället, och de drabbar människor som oftast befinner sig i socialt och ekonomiskt utsatta positioner. Deckarens master-criminal finns sällan utanför romanerna. Ofta är polisromanens samhällskritik knuten till denna syn på brottet, och det innebär som jag ser det ett närmast fetischistiskt vältrande i konspirationstänkande.

Det är en tendens som jag är kritisk mot, men visst finns det också många exempel på motsatsen. Tendensen är dock så stark att den innebär att en världsbild där överheten per definition är korrumperad och brottslig skrivs läsaren på näsan. Visst kan man hävda en sådan, men den innebär också att man fjärmar sig från ambitionen att ge en realistisk bild av brottet. Vi kan också se det som ett förtingligande av de reella brottsoffren.

Kritik av kapitalismen förutsätter inte heller att kapitalisten, eller den höge tjänstemannen, automatiskt görs till incestförbrytare, mutkolv eller knarksmugglare; alltså tillskrivs den typen av brott som dominerar boulevardpressens sensationalistiska rapportering om tillståndet i Sverige för dagen. Genom att reproducera den världsbild som kolporteras av slaskpressen blir många deckare snarare bekräftande än reellt genomlysande, eller samhällskritiska. Även de »psykopatiska« mördare vi möter i många deckare bekräftar den vrångbilden; för närvarande ser vi ju en vidrig demonisering av psykiskt sjuka människor genom slaskpressens användning av psykisk sjukdom som generell förklaring av brott.

Kunde man då se detta som ett genredrag som läsares ser igenom för att bortom schablonerna kunna urskllja en djupare art av kritik? Det skulle man kunna hävda, och man kan också hävda att deckarläsarna inte är korkade. Men blir det alltför mycket garbage in, kanske det till slut också blir garbage out?

Janne Josefsson berättade för mig, när jag träffade honom efter ett avsnitt av SVT:s »Debatt« där jag diskuterat deckare och han något om pressetik i brottsrapporteringen (han hade blivit orättmätigt beskylld för rasism, om jag minns rätt), att han fick tillbringa en hel del tid när han föreläste på olika journalistutbildningar med att poängtera inför unga, väsentligen manliga studenter att svenska tjänstemän vanligen inte var mutkolvar, att de flesta riksdagsmän inte våldtar sina döttrar och att anstaltschefer vanligen inte är förbrytare, ungefär (innebörden var den, även om exemplen formulerades i andra ord). Han såg alltså ett exempel på att de svenska deckarna spred en förvrängd verklighetsbild till sina läsare, annars hade han inte sagt detta till mig; det var ju bland annat den kritiken jag framfört i programmet.

För mig handlar inte dessa förvrängda verklighetsbilder om samhällskritik, utan om genrekonventioner. Dagens svenska deckare refererar inte till konkreta samhällsföreteelser i sin beskrivning av politiska och kriminella skeenden. De refererar till den genrekonvention de själva skapat. Det blir alltså en inomlitterär referens som förstärker genredogmen, men inget säger om något annat än just denna genreidé.

Ed McBain excellerade i konspirationstänkande, inte bara i sin blld av mästerbrottslingen »The Deaf Man«. Mina två favoriter i hans produktion är dock »Runaway Black« (först utgiven under en annan pseudonym) och »He Who Hesitates«. I den första hör en svart man ett skott. Han vet inte varifrån skottet kommer, och han vet inte om något brott begåtts, men han springer. Ty han vet att han som svart kommer att bli misstänkt om han befinner sig i närheten av en plats där ett brott möjligen begåtts. I den andra begår en man på tillfälligt besök i Isola City ett mord på stundens ingivelse. Ingen misstänker den lite sävlige och blyge utsocknes, och han kommer undan. Men där blev genretrycket för starkt, uppenbarligen. Ed McBain lät gestalten komma tillbaka i en senare roman där han i fyllan började skrävla om att han begått ett mord och klarat sig undan. Då greps han. Det är alltså böcker som avviker från mönstret, och som därigenom kan säga något om det samhälle vi lever i, eller som några andra just levde i.

Jag påstår dock inte att överheten är snäll. Men genom att kolportera den ensidiga bilden av överhetens moraliska korruption och den konspiratoriska brottsligheten ger den samtida svenska deckaren i allt väsentligt en verklighetsbeskrivning som blir självbekräftande, inte samhällskritisk. PÅ den punkten tar författarna ställning, om inte för ett politiskt program så för en tolkning och en världsbild.

Bengt Eriksson:
2011-04-09 11:04
»Jag påstår dock inte att överheten är snäll. Men genom att kolportera den ensidiga bilden av överhetens moraliska korruption och den konspiratoriska brottsligheten ger den samtida svenska deckaren i allt väsentligt en verklighetsbeskrivning som blir självbekräftande, inte samhällskritisk.«

Jag känner inte igen den beskrivningen av den svenska kriminallitteraturen. Om något säger något av beskrivningen stämmer så passar den snarare in på den nya anglosaxiska noir-litteraturen (där dessutom just denna sorts skildring »överhet« ju är, som du väl nämner, en hårdkokt tradition).

Det verkar som om du ser en sak i deckarna och jag något helt annat – och utifrån det vi ser (vad annars?) har vi åsikter om dom. Vad man läser in i deckare kan nog också beror på vad och hur mycket man läser i det gigantiska deckarutbudet (obs! detta skriver jag inte för att påpeka att jag kanske läser fler deckare, också jag läser ytterst få titlar av alla i det årliga fullständigt otroliga internationella deckarutbudet).

Den psykotiska mördaren? Hur vanlig är han i detta stora utbud? Beskrivs verkligen – genomgående – alla höga tjänstemän som »incestförbrytare, mutkolvar eller knarksmugglare«? Och överheten – hela som kollektiv – som moraliskt korrupt? Och är brottslingen alltid någon typ ovannämnda? Jag skulle vilja påstå att brottslingar, större och mindre, i dagens kriminalromaner – då menar jag inte bara i Sverige utan också internationellt – kan beskrivas just som så att de flesta brott – precis som du skriver om verkligheten – »begås av människor på botten av samhället, och de drabbar människor som oftast befinner sig i socialt och ekonomiskt utsatta positioner«.

Jag tycker det verkar som om du sett vissa »tendenser« i de kriminalromaner du läst, förstorat dessa tendenser för att du ogillar dem pga din samhällssyn och nu hävdar att dessa tendenser är genomgående för – alla – eller de allra flesta – svenska deckare. Jag tycker kort sagt du har fel, jag ser och läser inte in det du gör när jag läser deckare. Jag ser tvärtom en utveckling mot allt fler individuella kriminalromaner, både i betydelsen att de skiljer sig åt allt mer och även att deras skildring – och därmed kritik – av samhället fokuseras på individer; inte kollektiv.

Realistiskt är ett konstigt ord, det har väl ändå inte jag använt hoppas jag? Få kriminalromaner är realistiska, de är fiktion. Men inom denna fiktion beskrivs samhällen, människor, tecken i tiden osv. Deckare är en genre som måste förhålla sig till verkligheten för att bli läsbar, för att inte säga läsvärd. Det är en blandgenre med fiktion och »fakta«, om vartannat. Ska man läsa deckaren som samhällskritisk – det var inte riktigt så jag skrev utan jag skrev snarare att eftersom en deckare måste vara samhällsskildrande så blir den per automatik samhällskritisk i sitt möte med läsaren – men om man ska göra det, läsa kriminalromaner som samhällskritiska romaner, då krävs det en hel del av läsaren.

Det är en krävande genre, som många gånger bygger på en underförstådd dialog med läser, förutsättningar som läsaren måste känna till och gå med på. T ex det här med personbeskrivningar som det brukar klagas på av icke-deckarläsare. Här finns en överenskommelse med läsaren att i en deckare krävs ingen CV på fem romansidor för att presentera en person. Jag brukar bara något ironiskt säga att det är lika svårt att lära sig att läsa en deckare som att lära sig att tycka om poesi. Å andra sidan har jag sen tidig ålder tyckt att poesi är den enklaste litteratur av alla. Dessutom: den litteraturform som deckaren – den riktigt bra deckaren – har mest gemensamt med.

Den här diskussionen skulle lämpa sig väldigt bra och betydligt bättre i bokform, då man kunde ha tid att ta fram exempel på det man talar om, den tiden har jag inte riktigt på Rootsy. En genre som det finns så många – olika – åsikter om, den kan inte vara helt igenom usel och eländig. Det är min åsikt.

Magnus Eriksson:
2011-04-11 19:05
Ett par påpekanden i hast, jag kanske får skäl att återkomma till saken:

– med talet om realism avser jag genrens anspråk på att ge en verklighetsbeskrivning. Genren, eller snarare anspråket, »realism« står inte i motsats till fiktionen. Det är just en stil, ett anspråk och en historisk genre. För egen del anser jag naturligtvis att realismen inte står närmare den utom-textliga världen än den medeltida herdedikten. Båda är litterära stil- och språkval underkastade samma språkliga distanseringsmekanismer;

– min samhällssyn tycker jag inte du skall göra för mycket av, annat än möjligen i den bemärkelsen att jag utifrån min traditionellt borgerliga kultursyn hävdar möjligheten av icke-ideologisks styrd konstnärlig värdering. Det är bland annat därför jag avskyr den nya, politiska borgerlighetens kultursyn, eller rättare sagt dess kulturella analfabetism, eftersom den kommit att hävda en genomideologiserad och aktivistisk syn på kulturen, mer i linje med den sämsta sjuttiotalsvänsterns kultursyn än en borgerlig sådan. Det var talande att Ohly fick försvara kulturens egenvärde i Almedalen år 2009, inte bara talande utan en skam för dagens borgerlighet. Att jag ser ett visst mönster i de samtida svenska deckarna, och möjligen överbetonar det, beror alltså inte på en mindre misstänksam inställning till överheten. I det avseendet är jag en dålig lutheran;

– kanske har du rätt i att något hänt de senaste fyra-fem åren med den svenska deckaren. I så fall: tacksam för tips på böcker som inte är komiskt konspiratoriska och psykologiskt infantila;

– jag förstår inte din syn på lyriken som en enkel, rentav en enklare genre än deckaren. Menar du att Stieg Larssons romaner är mer komplexa än t ex »Anabase«, »An Ordinary Evening in New Haven« eller »The Waste Land« (för att ta några personliga favoriter)? Eller att »Ulysses« och »Terra Nostra« är mer omedelbart begripliga än en bok av skojarna Sjöwall & Wahlöö, för att gå över till prosaexempel;

– jag har aldrig skrivit att deckaren är »helt igenom usel och eländig«. Skälet till mitt engagemang är ju att jag är en gammal deckarläsare; jag har ju till och med fått pris av Deckarakademn för min deckarkritik, och du vet att jag de senaste åren skrivit uppsatser om både Stephen Booth och Megan Abbott. Vad jag vänder mig mot är den samtida svenska deckaren, även om det nu är ett halvdussin år sedan jag läste näst intill hela produktionen varje år. Jag antar att den norska deckaren kan föras in i resonemanget också. Jag har visserligen bara läst Anne Holt och Jo Nesbø, men jag fann båda ytterligt usla. De anses ju annars vara oerhört bra.

Bengt Eriksson:
2011-04-11 20:53
Det är lätt att läsa poesi, min personliga åsikt. Det verkar vara svårt att läsa deckare, också min personliga åsikt efter att på senare år ha läst diverse kommentarer om deckargenren.

Jag tror inte man kan/ska bortse från läsarens/kritikerns samhällssyn, den lär nog påverka oavsett om man vill eller inte.

Använd gärna begreppet realism, om du vill. Jag avstår, jag har svårt med det begreppet när det handlar om fiktion.

Högst läsvärda svenska deckare/krimi, förra året och i år:

Ola Nilsson: »Änglarna«
Christoffer Carlsson: Fallet Vincent Franke
Anders De La Motte: »[geim]«
Therése Söderlind: »Norrlands svårmod«
Olle Lönnaeus: »Det som ska sonas«
Amanda Hellberg: »Döden på en blek häst« (fast den här är nog inte för dig)

Om du inte hittat ngt bra norskt så testa Gert Nygårdshaug (enbart på norska) som inte liknar ngn annan deckarförfattare.

Och det där att få pris från Deckarakademin… Det har ju jag också och jag vet inte jag, hur ska man ta det? Jag är sällan överens med Svenska Deckarakademien om något som helst och jag tyckte det var uppfriskande med de bägge unga deckarforskarna i Lund. Så inlästa är dom nog inte tycker jag det verkar som men dom var desto mer entuisiastiska – verkade tycka om att läsa deckare!

Bra början det, dags för generationsskifte i synen på kriminallitteratur.

Magnus Eriksson:
2011-04-11 23:08
Tack för tipsen, Therese Söderlind blev jag intresserad av när romanen kom, men sedan glömde jag bort den.

Samhällssynen är en del av en samlad erfarenhetshorisont som påverkar förståelsen, men det är aldrig så enkelt att konstnärlig värdering direkt bestäms av politisk ideologi, annat än hos kulturella analfabeter som blott söker bekräftelse på sin egen ideologi i det de läser, ser eller hör.

Priset från Deckarakademin är väl inte så mkt att tala om, annat än för att understryka att jag faktiskt gillar genren.

Och, om poesin, anser du verkligen att det är lättare att läsa Eliot, Stevens och Perse än Stieg Larsson?

Bengt Eriksson:
2011-04-12 10:57
Du får gärna lägga ut den på bloggen.

Vad gäller förhållandet mellan poesi och deckare kommer vi nog inte längre. Jag har läst något tusental deckare, skulle jag tro. En varannan vecka i snitt i fyrtiofem år? Några år har jag läst stora mängder, andra år bara några enstaka -jag skulle tro att jag landar på ett sådant snitt take or give ett par hundra. Men jag har aldrig, eller nästan aldrig, haft problem med den omedelbara tillägnelsen, även en flerskiktad sådan i somliga fall, av en deckare. Undantag, som jag kommer ihåg på rak hand, är några av Jan Ekströms slutna rummet-gåtor där jag fortfarande kan undra hur han fick ihop det hela. Däremot har jag brottats i decennier med mina favoritpoeter.

Jodå, visst gillar jag deckare. Jag minns att Anders Hammarqvist, som är en hedersman, lite försynt frågade Peter Luthersson när denne en gång för ett tiotal år sedan besökte sin redan då gamla arbetsplats Sydsvenskan hur det var med mig och deckarna egentligen. Han hade hört sägas att »M.E. gillade deckare, men kunde det verkligen stämma?« Peter skrattade och svarade att visst gör han det, annars skulle han inte bråka så mycket mer er (alltså deckarkritiker och -författare) som han gör.

Deckarförfattare som jag idag håller högt: Mickey Spillane, Megan Abbott, Jan Ekström, H K Rönblom, Vic Suneson. Ekströms och Sunesons böcker har jag gjort snygga inbindningar av och läser om med jämna mellanrum.

Författare som jag slukat under perioder, men inte läst på decennier: Agatha Christie, Raymond Chandler, Dashiell Hammett, Ed McBain.

Deckarförfattare jag läste med nöje igår, men tröttnade på efter några böcker: Stephen Booth, Lesley Horton, Denise Mina, Peter Robinson – ja du märker, de brittiska författare som Minotaur gav ut. Men en mättnadskänsla inställde sig efter en handfull böcker av respektive.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 16:59
Och världens mest överskattade deckarförfattare: Sjöwall & Wahlöö.

Bengt Eriksson:
2011-04-12 17:06
Oj, mer än Läckberg. Men då gör jag det, vid tillfälle, lägger ut debatten.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 17:31
Läckberg är väl snarast underskattad. Hennes förmåga att berätta en historia med början, mitt och slut på ett infantilt språk har knappast uppskattats efter förtjänst. Enligt ryktet skulle Sjöwall & Wahlöö däremot ha skrivit väsentliga romaner, när de i själva verket bara var ett par träiga epigoner.

Bengt Eriksson:
2011-04-12 21:04
Vad skiljer en »epigon« från en traditionsbärare? Vad är t ex Jill Johnson, för att tala countrymusikaliska och en av dina favoriter: en epigon? Hur många epigoner har det inte funnits och finns inom både blues och country, då? Eller om de nu är/har varit traditionsbärare.

Sjöwall/Wahlöö skrev i en tidigare skapad kriminalundergenre, planterade om polisromanen i Stockholm och Sverige, fick sina polisromaner att bli, i efterhand, precis som Broberg sa och jag höll med om, deckare som berättar om tiden som var.

Ytterst få deckarförfattare har skapat nytt utan de skriver vidare; som både tidigare och eget. De ansluter till den historiska kulturtraditionen där nyskapande inte var det viktigaste utan att just skriva i traditionen. Det lite speciella med romaner under deckarparaplyet är att författarna – ändå – och samtidigt – som de skriver i traditionen – nyskapar (i detta lilla och egna).

Den som kräver fullständig originalitet och totalt nyskapande kan väl inte gilla vare sig deckare eller country? Men det handlar inte detta, varken country eller deckare handlar om detta, utan om andra saker.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 17:31
Läckberg är väl snarast underskattad. Hennes förmåga att berätta en historia med början, mitt och slut på ett infantilt språk har knappast uppskattats efter förtjänst. Enligt ryktet skulle Sjöwall & Wahlöö däremot ha skrivit väsentliga romaner, när de i själva verket bara var ett par träiga epigoner.

Bengt Eriksson:
2011-04-12 21:04
Vad skiljer en »epigon« från en traditionsbärare? Vad är t ex Jill Johnson, för att tala countrymusikaliska och en av dina favoriter: en epigon? Hur många epigoner har det inte funnits och finns inom både blues och country, då? Eller om de nu är/har varit traditionsbärare.

Sjöwall/Wahlöö skrev i en tidigare skapad kriminalundergenre, planterade om polisromanen i Stockholm och Sverige, fick sina polisromaner att bli, i efterhand, precis som Broberg sa och jag höll med om, deckare som berättar om tiden som var.

Ytterst få deckarförfattare har skapat nytt utan de skriver vidare; som både tidigare och eget. De ansluter till den historiska kulturtraditionen där nyskapande inte var det viktigaste utan att just skriva i traditionen. Det lite speciella med romaner under deckarparaplyet är att författarna – ändå – och samtidigt – som de skriver i traditionen – nyskapar (i detta lilla och egna).

Den som kräver fullständig originalitet och totalt nyskapande kan väl inte gilla vare sig deckare eller country? Men det handlar inte detta, varken country eller deckare handlar om detta, utan om andra saker.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 23:19
Jill Johnson är inte någon av mina favoriter, men jag respekterar henne. Hon arbetar i en tradition på ett meningsfullt sätt. Hon tillför personlighet i sina tolkningar av det givna. Man kan också arbeta i en tradition utan att tillföra någonting, blott lita sig mot föregångarnas lagrar. Då blir det lätt kitsch. Dale Watson är en exponent för den hållningen. Problemet med Sjöwall & Wahlöö var att de plagierade Ed McBain och sedan tillförde femtio kilo beskäftighet. Rhea Nilsen var en sanningssägande hjältinna, Kollberg en sanningssägande hjälte, men de speglade bara författarnas politiska idioti parad med ett grundmurat förakt för läsarna som inte antogs begripa av egen kraft, utan måste ha allt förklarat av i fiktionen lämpligt utplacerade språkrör. Och snacket om att säga något om sin tid: på vad sätt sade Sjöwall & Wahlöö mer än Jan Ekström eller Vic Suneson om sextio- och tidigt sjuttiotal?

Magnus Eriksson:
2011-04-13 09:11
Kanske bör jag förtydliga, min aversion mot Sjöwall & Wahlöö har inte att göra med att de var politiska idioter, utan att de predikade sina dumheter i deckarens form. I de tidiga romanerna fanns en gestaltningsvilja, men den fick vika för en programmatisk inriktning där ingen läsare fick sväva i tvivelsmål om romanernas ädla syfte, vilket naturligtvis gick långt bortom alla deckare som skrivits tidigare – inkl de Ed McBain-deckare paret stal friskt från, dock utan att någonsin erkänna inflytandet. Den avslutande delen »Terroristerna«, som väl främst skrevs av Sjöwall efter Per Wahlöös död, är också en av de uslaste romaner som skrivits på svenska språket.

Och vari bestod det omtalade brottet, alltså socialdemokratins förräderi mot arbetarklassen? Paret formulerade sina idéer i mitten av sextiotalet (»Roseanna« kom väl 1965?), men deras anspråk bakom svitens samlingstitel har traderats okritiskt, som om socialdemokratins brott mot arbetarklassen var ett historiskt faktum. Jag undrar för egen del vari detta brott bestod och hur det kunde identifieras 1965.

Visst kan man skriva bra romaner även utifrån hjärnspöken (Don DeLillo, Thomas Pynchon, Joyce Carol Oates, Ernst Jünger, Dostojevskij) men i fallen med riktiga författare brukar hjärnspöket identifieras och diskuteras som en integrerad del av det konstnärliga uttrycket. I fallet Sjöwall & Wahlöö förs inte den diskussionen, utan de betraktas som kvalificerade samhällsanalytiker.

Jag har alltså inget mot samhällskritik, men i en så stram form som deckaren utgör bör den vara integrerad i skeende, personteckning och konfliktmönster, inte beskäftigt formuleras av alltfler kommenterande grekiska körer; även Gunvald Larsson sällades till den skaran förutom de nämnda gestalterna.

Lustigt förresten att så många manliga svenska deckarförfattare säger sig inte läsa andra deckare. Vi vet också att somliga av dem har en ytterst pretentiös syn på sitt eget skrivande, att de i själva verket skriver tidlösa mästerverk som på sin höjd har en ytlig likhet med deckargenren. Roligare då med kvinnorna som bildar nätverk där de läser och kommenterar varandras manus – för att, som de själva säger, bli bättre författare.

Vad säger du som deckarälskare om att så många manliga deckarförfattare envist hävdar att de aldrig läser deckare?

______________________________________________

Och så vidare.

Ja, så här håller det på. Diskussioner mellan Magnus Eriksson och mig har en tendens att pågå hur länge som helst och hamna både utan- och innanför ämnet. Diskussionen kan säkert ha tillförts fler inlägg vid det här laget. Om du hängt med så här långt och vill hänga med ännu längre så gå in och kolla på Rootsys forum.

Erikssons kultursidor sätter stopp för deckardebatten här och nu.

Magnus Eriksson är litteratur- och musikkritiker i främst Svenska Dagbladet men även på Rootsy och i Lira.



Bengt Eriksson är journalist, krönikör och kritiker i bl a LO Tidningen, Kvällsposten, Ystads Allehanda, Hifi & Musik och Lira samt på Rootsy och dessutom ansvarig för Erikssons kultursidor.

I deckarhyllan: Appelqvist, Ceder, Grebe/Träff, Ohlsson och Lönnaeus

Kristina Appelqvist, Camilla Ceder, Camilla Grebe/Åsa Träff, Kristina Ohlsson och Olle Lönnaeus fanns alla bland fjolårets lovordade svenska deckardebutanter. Hur har de lyckats följa upp sina debuter?

”Den som törstar ” (Alfabeta) av Kristina Appelqvist tar vid exakt där pusseldeckardebuten ”Den svarta löparen” slutade. Samma huvudpersoner och miljö: Emma Lundgren, ung lektor vid Västgöta universitet, och Filip Alexanderson, kriminalkommissarie i Skövde. Dessutom en variant av samma ämne: morden och övrigt kriminellt har också den här gången sin utgångspunkt i arkeologi.

Alltså samma – samma? Ja, även om en antik schackpjäs ersatts av en dito solfjäder och Varnhem bytts mot Flamslätt så berättar Appelqvist så likartat att det blir nästan som att höra samma historia igen. Varken mer eller mindre lovande men en repris känns ju oftast blekare.

Åtminstone borde kärlekshistorien om Emma och Filip ha avancerat lite längre. Vad gäller kärleken kunde ”Den som törstar” ha hoppat fram till slutet – och börjat där.

Camilla Ceder har förstått att uppföljaren, ”Babylon” (W&W), måste skilja ut sig från debuten, som hette ”Fruset ögonblick”. Samma huvudpersoner: det delsboende paret Christian Tell, kriminalkommissarie, och Seja Lundberg, frilansjournalist. Men Ceder vänder på miljön; debuten utgick från landsbygden nordost om Angered medan uppföljaren inleds i Göteborg.

Kappan vänds ut och in, landsbygdsdeckaren blev en stadsdeckare. Kommissarie Tell hamnar i centrum och deckaren är mer av polisroman, samtidigt som Ceder fortsätter att teckna porträttet av den yngre, nu något mindre problemfyllda Seja. I ”Babylon” finns ännu en ung kvinna med problem. Sådana kvinnoporträtt, så nära att man känner andedräkten, verkar vara Ceders specialitet.

Camilla Ceders nya kriminalgåta är också arkeologisk, historien går från Istanbul via Göteborg bakåt till Bagdad. Framför allt har Ceder rensat i berättandet, strukit utvikningar och onödiga meningar. Tror jag, åtminstone är den nya deckaren blott 396 sidor kort, jämfört med debuten som var 483 sidor lång. Rakare och mer distinkt, kriminaltempot hålls uppe.

I ”Bittrare än döden” (W&W) fortsätter systrarna Camilla Grebe och Åsa Träff att berätta om terapeuten Siri Bergman och hennes kolleger Aina och Sven på mottagningen vid Medborgarplatsen i Stockholm, presenterade i fjolårets ”Någon sorts frid”. Just ”fortsätter”, historien och livet går vidare.

KBT-deckare, så skulle den här deckarserien kunna marknadsföras. Också uppföljaren är som en terapeutisk allsession. Läsaren bokar en ny tid på mottagningen, får följa både klienterna och terapeuterna själva ytterligare några steg i livet. Siri och Aina har en ny patientgrupp – en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Det ger en hemsk inblick i hur kvinnor kan ha det och hur mycket människor kan offra och stå ut med för att få känna i alla fall ett hopp om samhörighet och närhet, kanske kärlek.

”Bittrare än döden” inleds – tyvärr – i en allt mer typisk modern svensk deckarstil: en mamma mördas medan hennes lilla dotter ser på. Tyvärr, skrev jag. Men det kanske ska vara så här, ändå? Det är kanske kriminalgenrens uppgift – att både vara underhållningslitteratur och skildra verklighetens allra värsta skrymslen och vrår?

I Kristina Ohlsson debut, polisromanen ”Askungar”, blev barn mördade. Uppföljaren ”Tusenskönor” (Pirat) skildrar något annat som kan bli ett nytt tema för svensk kriminallitteratur: den nya, förändrade = förvärrade synen på flyktingar och invandrare.

Utredaren Fredrika Bergmans privatliv hamnar mer i fokus och hon blir därmed en huvud-huvudperson. Även kollegerna vid Rikspolisen i Stockholm – kommissarie Alex Recht och inspektör Peder Rydh – återkommer. De kompletteras av Joar Sahlin, en ny, lite annorlunda polis. Resultat: en allt mer intressant skildring av personkemi, mellan ett antal – olika – män samt en kvinna.

Debutdeckaren var så hemsk att jag efterlyste mer patos hos författaren. Men jag hade nog fel. Det finns patos i bägge romanerna, fast mellan raderna. Läsarna tvingas tycka och känna: vi måste ta fram vårt eget patos, inifrån oss själva. Den nya romanen innehåller tre trådar (eller fyra, inklusive Fredrikas privata liv) som tvinnas ihop: ett prästpar hittas skjutna i hemmet vid Odenplan, en ung kvinna förlorar sin identitet i Bangkok och en flykting kommer till Sverige på ett nytt sätt.

”Mike Larssons rymliga hjärta” (Damm) har tidigare recenserats på YA:s kultursidor. Men bara kort, också jag måste skriva några rader om uppföljaren till fjolårsdebuten ”Det som ska sonas”. Lönnaeus har nämligen gjort något annorlunda: behållt miljön men bytt ut personerna. Vilket gett ett oväntat och just annorlunda resultat.

Debuten var skånsk noir, en mörk men sävlig och lågmäld skildring av Tomelilla (och liknande skånska småsamhällen). Hans nya deckare är också noir, men svärtan har skiftat nyans. Samma Tomelilla (den gamla byn kontra den nya med invandring och invandrarfientlighet) men ändå inte riktigt.

Huvudpersonen har fått styra skrivsättet. Mike Larsson – med stort hjärta men kort stubin – friges ur Malmöfängelset när boken börjar. En skurk, en ”tjyv”, en gangster om man vill. ”Mike Larssons rymliga hjärta” är en skånsk gangsterroman. Ettrigare till både stämning och skrivsätt. Den del av världen som är Tomelilla syns och synas ur en annan vinkel.

(Ystads Allehanda 2010)

I deckarhyllan: Hans Alfredson

Hans Alfredson
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, berättelser om ondska, svensk/skånsk noir

Ska jag jämföra Hans Alfredson med några andra författare så blir det, å ena sidan, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, å den andra.

”Jag hade gott minne för roliga historier och kunde berätta dem väl.”
Så skriver Alfredson i ”Om att hålla mun”, en av ”Septemberberättelserna” i samlingen ”Avbrott” (1994), och precis så är det. Liksom Piraten skriver han muntligt. Bägge anknyter till en muntlig berättartradition, som får mej att associera till bonnkomikerna på forna dagars Kiviks marknader.

När Hans Alfredson kommit igång med historieberättandet upplöser han skriftspråket. Då börjar han skriva som han pratar. Då kommaterar och punkterar han meningarna där han andas, inte där han enligt de svenska språkreglerna ska sätta komma och punkt. Den som hört Alfredson läsa någon berättelse på radio eller i TV, hör hans röst också i böckerna.

1979-81 publicerade Hans Alfredson tre romaner: ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” (delvis filmad med titeln ”Den enfaldige mördaren”) och ”Tiden är ingenting”. Med Svenska Deckarakademins allt vidare definition av genren kan ”En ond man” räknas till kriminalgenren.

De två andra är knappast deckare, men också de är kriminella. Romanerna hör ihop och kompletterar varann.

Alfredson har skrivit en (kriminal)trilogi om människans ondska; brott och eventuellt straff. Han måste ha skrivit med ursinne i bröstet, gråt i ögonen och skrik i rösten.

Igen och igen ältar han dessa banala men livsviktiga, för livet grundläggande frågor: Vad är ont? Vad är gott? Varför blir människor onda? Hur kan ondskan bekämpas? Hur ska ondskan bestraffas?

Mest närvarande – rent fysiskt närvarande – är ondskan i de sex berättelser som tillsammans bildar romanen ”En ond man”. Än står han i centrum, än i periferin, men oavsett var den onde mannen befinner sej i berättelsen är det hans ondska som, bokstavligen, bestämmer över de andra människornas liv och död, i nuet och i framtiden.

”En ond man” har Alfredson suttit i sitt svartaste hål och författat. För att hitta en annan författare som utforskat ondskan lika långt ner i djupet måste jag gå till, just, Joyce Carol Oates.

De tjugoen kriminalberättelserna i ”Lagens långa näsa” (1983) och romanen ”En yxa i nacken” (1992) är mer regelrätta deckare: pusseldeckare i Sir Arthur Conan Doyles, Agatha Christies och Dorothy L. Sayers anda.

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd är huvudperson i bägge böckerna och själv har Hans Alfredson birollen som en svensk Dr Watson. Att Alfredson läst och känner den traditionella pusseldeckaren framgår inte minst av att han i ”En yxa i nacken” placerar ut en ledtråd som gör det möjligt för en uppmärksam deckarläsare att redan efter några sidor avslöja vem som gjorde det. (Nej, själv upptäckte jag inte ledtråden.)

I bägge böckerna finns också en alfredsonsk svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Mordet utförs, kan jag tillägga, av en ovanligt ond människa: så självisk och ond att boktiteln hade kunnat vara just ”En ond människa”.

Också samlingen ”Avbrott”(1994) innehåller en kolsvart berättelse, en långnovell eller kortroman, en riktig mardröm, som Alfredson kallar ”En gotisk historia”. Kanske inte en kriminalhistoria eller deckare, men här förekommer ett par poliser och historien handlar om ondska och en ond man, om människors oförmåga att upptäcka och motstå ondskan.

I romanen ”De döda kring Maria” (1999) – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Ämnen: incest, narkotika, kvinnomisshandel…

Genom 1980- och 90-talen fortsätter Hans Alfredson att älta de eviga frågorna från romanen En ond man: Vad är ont? Vad är gott? Alfredson har dessutom ”återberättat” en berättelse, ”Attentatet i Pålsjö skog” (1996), om andra världskriget och nazismen i Sverige.

Titlar (urval):
Den befjädrade ormen. 1979.
En ond man. 1980.
Tiden är ingenting. 1981.
Lagens långa näsa. 1983.
En yxa i nacken. 1992.
Avbrott. 1994.
Attentatet i Pålsjö skog: en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget / Holger Axel Andersson; utgiven och redigerad av Hans Alfredson. 1996.
De döda kring Maria. 1999.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Ruth Rendell, engelsk deckardrottning

Den engelska deckarförfattarinnan Ruth Rendell, som är hennes mest kända bokskrivarnamn, fyller 80 år idag, den 17 februari 2010. Om hon nu tycker att man ska gratulera henne till det, eller inte. Hylla henne kan man göra vilken dag som helst!

Min presentation av henne i boken ”Deckarhyllan”:

—————————————————————–

Ruth Rendell / Barbara Vine
Land: England
Genre: polisdeckare, psykologiska kriminalromaner, spänningsromaner, kvinnliga deckare, kvinnoromaner

Om Ruth Rendell finns det ett par myter.

Enligt den ena skrev hon först polis- och pusseldeckare – långt senare började hon också författa psykologiska kriminalromaner. Det är inte riktigt sant.

1964 debuterade Rendell med en kombinerad pussel- och polisdeckare, ”Vem var Doon?” (i Sverige utgiven 1965), där hon introducerade den Maigret-aktige kriminalinspektören/kommissarien Reginald Wexford i byn Kingsmarkham i Sussex. Men redan året därpå, alltså 1965, publicerades hennes första mer psykologiska kriminalroman, ”To Fear a Painted Devil” (inte översatt till svenska).

Enligt den andra myten författar Ruth Rendell traditionella deckare men kallar sej Barbara Vine när hon skriver psykologiska romaner, såväl innanför som utanför kriminalromanens genregränser. Det är inte heller riktigt sant.

Wexford-deckare skriver hon förstås inte under något annat namn än Rendell, men psykologiska kriminalromaner utan gemensam huvudperson har hon på senare år skrivit under bägge namnen. (Sudda bort författarnamnen på omslagen och det skulle vara omöjligt att veta om det är Vine eller Rendell som skrivit t ex ”I krokodilens gap” och ”Astas bok”, bägge 1994. Mer om dessa romaner längre fram i texten…)

Sant är att Rendell/Vine på 80- och 90-talen skrivit färre Wexford-deckare och fler fristående psykologiska kriminalromaner. Hon har också börjat experimentera med att förflytta sig och gå utanför genregränserna.

T ex de ovannämnda ”Astas bok” av Vine och ”I krokodilens gap” av Rendell (ännu mer om dem längre fram) är spänningsromaner. Men deckare? Är de ens kriminalromaner? Liksom ”Händelser vid vatten” av Kerstin Ekman och ”Fröken Smillas känsla för snö” av Peter Høeg kan de placeras i den nya genren skönlitterära romaner med visst kriminellt innehåll.

Men Rendell har aldrig övergett sin kriminalkommissarie. Mellan deckarexperimenten återvänder hon till Kingsmarkham och Wexford. Och när hon skriver nya pussel- och polisdeckare, så använder hon erfarenheterna från experimenten.

Som bästa möjliga exempel kan man ta Wexford-deckaren ”Simisola” (1995). ”Simisola” är:

1) en pusseldeckare (den sista biten läggs inte på plats förrän på bokens sista sidor)

2) en polisroman i den s k procedurskolan och även en kollektiv polisroman (den gammalmodige, för att inte säga reaktionäre, förste kriminalassistenten Mike Burden, och kriminalassistenten – obs! namnet – Barry Vine) lägger också pusselbitar

3) en psykologisk kriminalroman (frågorna Vad har hänt?, Vem gjorde det? och Varför gjorde han/hon det? ställs och besvaras parallellt).

Sammantaget växer ”Simisola” till en samhällsroman: en roman om människorna i det lilla engelska samhället Kingsmarkham, som i sin tur växer och blir en spegel av det stora – av hela det engelska samhället.

Romanens teman är rasism och fördomar, inte minst kommissarie Wexfords egna fördomar. De första människorna, bara några få, inte fler än arton stycken, med mörk hudfärg har kommit till Kingsmarkham. Arbetslösheten har nått också det lilla samhället – och den har nått medelklassen. Bland de arbetslösa finns Wexfords dotter Sylvia och hennes man.

Hur reagerar det vita och arbetssamma Kingsmarkham på samhällets nya invånare? Hur behandlas de svarta och arbetslösa av myndigheterna? Hur ser de arbetslösa på sej själva?

När jag precis hade läst boken och befann mej i ett exalterat tillstånd, så undrade jag om Rendell/Vine någonsin skrivit en bättre roman? Omdömet står sej sju år senare. ”Simisola” är hennes bästa Wexford-deckare (och kanske hennes bästa kriminalroman överhuvudtaget).

Bland de romaner som inte ingår i Wexford-serien finns flera som etsat sej fast i minnet.

I ”Demonen” (1978), ”Drömmar till döds” (1980) och ”Stenarna skola ropa” (1982) undersöks och ställs diagnos på olika sorters brottslingar: (i tur och ordning) en sexualförbrytare, två bankrånare och bankens kamrer, samt ett hembiträde som, för att citera romanens första mening, ”dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva”.

”Drömmar till döds” innehåller också ett exempel på Rendells typiska iakttagelseförmåga: i en liten detalj ser hon hela samhället. Detaljen kan, som här, vara en beskrivning av hur två gifta par grupperar sej på promenad:

”Inom arbetarklassen går de två flickorna tillsammans, inom medelklassen går varje man med sin fru och inom överklassen går varje man tillsammans med den andra mannens fru.”

”Kung Salomos matta” (1992), författad under namnet Barbara Vine, är en annan favorit. Med Londons tunnelbana som utgångspunkt – hon berättar hela tunnelbanans historia! – tecknar Vine ett mörkt porträtt av London.

De flera gånger nämnda ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är utgivna samma år (1993 i England, 1994 i Sverige). Säkert ingen tillfällighet: de är systerböcker.

Bägge romanerna handlar om kvinnor, mödrar och döttrar. Kvinnorna kommer från olika samhällsgrupper/klasser (trasproletariat, välbärgad medelklass), deras livshistorier är helt olika. Ändå är de delar av samma berättelse, av samma kvinnohistoria. Kvinnorna hör ihop.

Två gånger berättar Rendell/Vine ”samma” historia om kvinnan som lever isolerad från samhället men bryter sej ur isoleringen och tar språnget in i samhället och livet. ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är – liksom flera av de senaste romanerna från t ex Margaret Yorke, Minette Walters och Elizabeth George – kvinnoromaner.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

En mer fullständig bibliografi finns på Wikipedia.

Det svenska 50-talet och dess deckare

Sara Kärrholm, litteraturvetare i Lund, har  uppmärksammats för sin doktorsavhandling ”Konsten att lägga ett pussel” med undertiteln ”Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet”. Det är sällan som kriminallitteratur ägnas vetenskapliga avhandlingar, så jag läser också med stort intresse.

Men strax blir boken (utgiven av Symposion med ett omslag som får den att se ut som sitt ämne, alltså en deckare) full av små papperslappar, för att markera sidor där jag undrar och invänder. Som när Sara Kärrholm skriver om Maria Langs debutdeckare ”Mördaren ljuger inte ensam” och ställer frågan: ”Är det homosexualiteten i sig som är det onda i Langs roman?” Kärrholm ger det för mig obegripliga svaret: ”Både ja och nej.”

pusselVad menar hon? Det gnager i mig tills jag måste mejla och höra: Varför valde du att doktorera på pusseldeckare och varför just dessa författare – Stieg  Trenter, Maria Lang och H-K Rönblom?

”Genren intresserar mig”, svarar Kärrholm, ”och passade in på projektet Det kalla krigets berättelser, som jag deltar i. Perioden 1945-65, det kalla krigets första fas, har kallats den svenska deckarens guldålder och det var främst pusseldeckare som skrevs i Sverige under de åren. Lang, Trenter och Rönblom var ”de tre stora” på 50-talet. Därför valde jag att skriva om deras romaner.”

Om Stig Trenters huvudpersoner skriver du att Harry Friberg, fotografen ”besitter många av de drag som… förknippades med manlighet” medan Vesper Johnson, kriminalintendenten, är ”kvinnligt fåfäng” och ”löjeväckande”. Men Trenter lanserade väl faktiskt en ny mansroll? Den löjlige lille Johnson är ju – också – en klipsk polis, mycket klipskare än Friberg…

Och varför har du gett så lite utrymme åt miljö- och tidsskildringen? Trenter skildrar modernitetens framväxt, genom att till exempel ange att Friberg bytt från kaffepanna till bryggare. 

”Jag ser inget i konstigt i det du skriver”, svarar Kärrholm, ”utan jag kan hålla med dig om det mesta. Även jag pekar på att miljöskildringen är av stort vikt. Emellertid har jag koncentrerat min analys på moraliska föreställningar om gott och ont, manligt och kvinnligt.”

Maria Lang har tre kvinnliga huvudpersoner: Puck Bure, litteraturforskare, Camilla Martin, operasångerska, och Almi Graan, deckarförfattarinna. De två sista lever inga traditionella kvinnoliv. Därför förvånar det mig att du enbart skriver om Lang utifrån deckarna med Puck, den heterosexuella hustrun. 

Menar du att Lang tar ställning för folkhemmets normalitet och mot exempelvis den lesbiska mördarinnan? Så går det, om man inte följer normerna! 

”Nej, då har du misstolkat min avhandling grundligt”, utbrister Kärrholm. ”Jag har aldrig påstått att författaren tar ställning för det normala. Snarare pekar jag på att den samhällskritiska tendensen existerar sida vid sida med en annan mer konservativ tendens i romanen. På så sätt kunde hon föra fram samhällskritik som läsarna kunde välja att bortse från eller ta ställning till.”

Men det blir väl en konstig bild av Maria Lang när du endast skriver om en del av hennes produktion?

”Min avhandling”, svarar Kärrholm”, handlar om det svenska 50-talet och hur 50-talets kulturklimat interagerar med den litterära genre som då får fäste i Sverige. Det är inte Langs författarskap som i första hand intresserar mig och jag har således inte tagit hänsyn till hennes romaner efter 1965. Att jag valde Puck-serien beror på att den dominerar Langs 50-tal.”

Trots att H-K Rönblom har större skönlitterärt anseende än Trenter och Lang är jag är sämre inläst på honom. Ge en snabbpresentation, så ska jag läsa om hans deckare och se om jag opponerar mig då också…

”Rönblom”, säger Sara Kärrholm, ”skrev pusseldeckare i småstadsmiljö. Hans sätt att öppna pusseldeckargenren för mer samhällskritiska inslag och ifrågasätta vissa av genrens normer beredde väg för nya sätt att skriva svenska deckare på, som slog igenom senare under 60-talet.”

Vilka är dina egna deckarfavoriter?

”Min absoluta favorit från 50-talet är den nu bortglömda författaren Inga Thelander. Av dagens författarnamn gillar jag bland annat Åsa Larsson och finska Leena Lehtolainen.”

(Skrivet till Kvällsposten 2006)