Olle Lönnaeus, redan professionell deckardebutant

Olle Lönnaeus
Det som ska sonas
(Damm förlag)

Olle LPå väg till Tomelilla får Konrad Jonsson, frilansjournalist och huvudperson i ”Det som ska sonas”, en impuls att svänga av vid Röddinge för att återse ”den hemlighetsfulla dalen” (= Fyledalen, förmodar jag). Det stämmer, så långt.

Men när han kommer fram till ”Det glada Tomelilla, med luft under vingarna”, som det står på välkomstskylten, måste det ha blivit något fel på vägbeskrivningen. Den här vägen kan man väl inte köra köra in i Tomelilla?

Jag får för mig att deckardebutanten Olle Lönnaeus genast i inledningen – som en extra smart brasklapp – påpekar att även om miljön är verklighetens Tomelilla så ska hans berättelse inte läsas som annat än fiktion.

Vilket kanske behövs, när Lönnaeus lyckats fånga och skildra det lilla sydöstskånska samhället Tomelilla så autentiskt och levande, just verkligt. Då syftar jag endast delvis på hus och gator – desto mer på stämningen.

Historien som aldrig tar slut och går över utan, hur många år som än passerar och hur modernt det lilla samhället än blir, förgrenar sig in i samtiden. Nog måste alla i Tomelilla känna igen sig? Också där jag bor, i Sjöbo och Vollsjö, finns samma lite kusliga stämning.

Suveränt gjort! Ja, hela romanen är så skickligt skriven, berättad och balanserad. Inte minst med det sistnämnda visar Olle Lönnaeus, annars journalist på Sydsvenskan, att han debuterar som en redan professionell deckarförfattare.

Han berättar aldrig för mycket, blott antyder och skissar. Det gäller allt, själva deckargåtan såväl som miljö- och personskildringen. Varje detalj leder vidare, bakåt eller framåt, och blir en länk i historien.

Läsaren får reda på precis lagom mycket om huvudpersonens upplevelser som frilansjournalist i Bagdad, om hans uppväxt hos fosterföräldrarna Herman och Signe, om hans fosterbror och hans polska mamma, som försvann spårlöst när Konrad var sju år.

Fosterföräldrarna har blivit mördade, de har hittats ihjälskjutna i sitt gamla eternithus. Det är anledningen till att Konrad Jonsson efter tjugoåtta år återvänder till Tomelilla, dagens och barndomens.

Med lätt handlag tvinnar Olle Lönnaeus ihop en kriminell gåta och tråd vars nystan har nyanser av brunt och återfinns i Skånes historia. Samtidigt som han skissar ett porträtt av både Tomelilla och den lilla skånska byn i allmänhet, så långsamt föränderlig.

(Kvällsposten 2009)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s