Etikettarkiv: Ebbe Gilbe

Så har ytterligare några år gått i Sjöbo

Säkert femton, kanske tjugo år sen jag senast såg filmen, hade den på ett VHS-band som kom på avvägar. När jag återser den efter alla dessa år så känns det som att se en annan film. Jag gör nya iakttagelser.

Tidigare var det innehållet – berättelsen om året som gick i en liten skånsk kommun – som steg fram i förgrunden. Så är det förstås fortfarande: människorna är filmens huvudpersoner. Men när den nu kommit på DVD så stannar jag upp och betraktar olika sekvenser i filmen, spolar tillbaks och ser om scenerna flera gånger.

Sjöbofilmen omslagSå vackert filmat. Naturscenerna, som följer årstidernas växlingar i Sjöbo kommun, är så bildsköna. Fågelsträcken mot den föränderliga himlen. Kaninen som springer för livet över åkern undan jägarens skott. Och kameran ligger kvar: kaninen får springa långt och länge, blir allt mindre för att till sist rädda sig in i skogen.

Omslag till DVD-utgåvan (2013).

Scenen är förstås symbolisk också i en film som börjar med att skildra det dagliga livet i den lilla kommunen och långsamt övergår till att vara en film om himma och borta, vi själva och dom andra, alltså kommunens invånare kontra ”främmande” flyktingar och den folkomröstning om flyktingmottagning som hölls 1988 och skulle göra Sjöbo till en riksökänd kommun.

Dokumentärfilmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” gjordes året före folkomröstningen och premiären skedde 1988 i anslutning till valdagen på Florabiografen i Sjöbo. Dvd-utgivningen är inte minst en hyllning till en av Sveriges främsta dokumentärfilmare, Ebbe Gilbe (1940-2008) på Österlen. Han regisserade, Gunnar Källström filmade och Kjell Tunegård stod för ljud och klippning.

Att filmen hade premiär på Flora var givet – det är ju den biograf som finns i Sjöbo – men valet av premiärsalong kan också vara symboliskt med tanke på Florahusets bruna historia från andra världskriget.

Likadant i intervjuerna, när människorna talar. Bild och ljud ligger kvar och inväntar medan människorna tänker efter, tar en paus, tystnad. Först om en stund fortsätter någon att prata. Tempot känns långsamt, nästan slow motion. Men det blir synonymt och ett med berättelsen. Filmens tempo var livets tempo i Sjöbo kommun 1987.

När den visades på TV så anmäldes filmen till Radionämnden. Många Sjöbobor blev arga, de tyckte att filmen förlöjligade Sjöbos invånare. Det tyckte inte jag, inte då och det tycker jag ännu mindre idag. ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” är raka motsatsen: en öm film. Gilbe, Källström och Tunegård har stor respekt för de människor som medverkar. De kan prata fritt och länge utan att någon reporter lägger sig i och styr.

Sjöbofilmen affischDet blev inte heller – vilket påståtts – en film som tar ställning för den ena sidan. Nej, filmen handlar nästan inte alls om flyktingar och den kommande folkomröstningen.

Filmaffischen (1987-88).

När det demonstreras utanför kommunhuset så hörs slagord och syns plakat från både Nej- och Ja-sidan. Dåvarande centerpolitikern Sven-Olle Olsson får uttrycka sina åsikter om framtidens svenskar som inte längre kommer att vara ”blonda och blåögda”.

Om filmen har någon egen tendens så är det förvåning över att så många – och olika – människor kan rymmas i en liten kommun där livet går framåt med en timme per dag. Gamla, medelålders och unga, fattiga och (ny)rika, oisolerade trästugor och en inomhus swimmingpool, de som lever i tiden som varit och de som befinner sig i en kommande tid, de som hör hemma på landsbygden och de som ser sin framtid någon annanstans.

Här finns en klassisk scen – alla som såg filmen för cirka 25 år sen måste fortfarande minnas den – där en gammal man kämpande i motvinden på cykel möter den lokala byggmästaren i sin sportbil.

En lantbrukare och en biografmaskinist på Flora, ett syntpopband, Hans-Hans i Lövestad (bygdens köpman), greveparet Ramel på Övedskloster och tränaren för Klasaröds BK. Samt, ja, några invandare. En nygift polska lär sig mödosamt svenska.

Ur detta uppstod och växte det som skulle kallas främlingsrädsla. Varför skedde det? Hur var det möjligt? Det är den fråga som med förvåning ställs i filmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo”.

(Ystads Allehanda 2013)

Den skånska synten

Det ligger en synthesizer, närmare bestämt en Korg Poly-800, under en säng på övervåningen.

Där finns också en fyrspårs portastudio med kassett av märket Fostex. En antikvitet idag när datorerna tagit över, men på 80-talet var en så kallad Porta det mest moderna som fanns om man ville göra egna musikinspelningar.

Korgs polyfona synt – en av de första det gick att spela flera toner på samtidigt – kom 1983-84. Ebbe Gilbes film ”Så går ett år / Tiden i Sjöbo” – där syntbandet Det här är pop? från Vollsjö medverkar – hade premiär 1988.

Just då var det, några år på 80-talet, som syntmelodier och electrorytmer hördes genom Vollsjö.

Förresten, synt eller synth?

Boken ”Den svenska synthen” (Kalla Kulor) får heta så bäst dess författare Bengt Rahm vill. Jag vägrar skriva synt med ”h”. För då borde väl uttalet bli ”synfen”?

”Den svenska synthen” är en utmärkt historik över svenska ungdomar som började spela synthesizer och startade syntband.

Synthen_omslagBengt Rahms bok ”Den svenska synthen” (Kalla kulor). Rekommenderas! Men vem skriven boken om ”Den skånska synten”?

Förebilder var bland andra Kraftwerk (från Tyskland) och Depeche Mode (England). Några av de första banden i Sverige hette Ståålfågel, Cosmic Overdose och Ratata.

Det var så många som började spela att man kan tala om 80-talets syntvåg. Så många i Skåne också att det går att skriva en extra bok med titeln ”Den skånska synten”. (Fast visst, det står ju rätt mycket om skånska syntar redan i Bengt Rahms bok.)

Malmös syntpionjärer, Page, råkade jag höra 1982.

Då jobbade jag med TV-programmet Öresound och det hade kommit in en kassett med låten ”Dansande man”. Jag lyssnade och tänkte: Page måste jag intervjua!

När jag frilansade på Radio Malmöhus och spelade upp demokassetter så minns jag att Ausgang Verboten var ett av de nya banden. Från Ystad kom ett band som hette Face.

Ja, nånstans i källaren ska det finnas en hel kartong med demokassetter från den tiden.

På 90-talet skulle Hässleholm bli centrum för så kallad elektronika: musiker som Anders Tilliander, Sophie Rimheden och Familjen (Johan T Karlsson).

De flesta av 80-talets syntband, både i och ännu fler utanför boken, blev aldrig kända då och är bortglömda idag. Men det var kanske själva meningen med syntmusik?

Synthesizer är ju ett demokratiskt instrument som uppmanar: Spela själv! Idéerna betyder mer än musikaliska kunskaper. Många som spelade synt hade nog aldrig vågat ägna sig åt musik om inte synthesizern uppfunnits.

Åter till Vollsjös syntscen, som bestod av banden Det här är pop? och Interface. Först två band som sen blev ett och sen blev de visst två igen?

Några syntar, en trummaskin och sång. Egna låtar. Medlemmarna hette Mikael Jeppsson, Ulrika Tuvesson, Mikael Franzén, Joel Eriksson, Fredrik Åhman och Martin Willford.

Det här är pop? hade förvånansvärt många spelningar: i Lövestad, Tomelilla och Ystad samt ett par i Vollsjö, bland annat på folkparken Nyvång där Sjöbo-filmens team spelade in.

Vad hette låtarna? Hur lät dom? Var finns demokassetterna från Joels rum? ”Någonstans”, säger vår son Joel, ”ska väl kassetterna finnas.”

En – enda – av Vollsjösyntarna blev professionell musiker. Nämligen Martin Willford, som numera bor i England och just ikväll har en spelning i London under namnet Shift.

(Ystads Allehanda 2012)

Åren i Sjöbo

”Så gick ytterligare några år – Den nya tiden i Sjöbo”. Så kunde titeln vara. Eller ska orden formuleras som en fråga: Skulle detta kunna vara titeln på en ny dokumentärfilm om Sjöbo?

Det var längesen jag träffade Per Sinding-Larsen. Men när han besökte Kulturen i Lund för att hålla föredrag om kinesisk rock- och popmusik så åkte jag och lyssnade.

Så intressant och spännande att stifta bekantskap med andra kulturer och människor, tycker både han och jag. Berikande och lärorikt. Man skulle kunna travestera ett gammalt uttalande: Glädjer det er ändå inte lite grann… 

Efter föredraget stannade jag kvar och pratade med Per, om Skåne och Sjöbo. Han kommer ju härifrån. Per Sinding-Larsen gick på Färsingaskolan i Sjöbo, var popskribent i YA och avancerade till lokalredaktör i Skurup, innan han blev tevekändis i Stockholm. Ja, han sjöng på Ystadoperan också. 

Pratar man om Sjöbo så är det en händelse som man alltid verkar komma in på. När jag nämner att jag kommer från Sjöbo, sa Per, är det folkomröstningen om flyktingmottagning, det främlingsfientliga Sjöbo, som folk minns. Fortfarande!

Då berättade jag om den kvinna, muslim och handikappad, som jag sett i Sjöbo. Man får hoppa åt sidan när hon kommer i full fart på  trottoaren. Nej, jag skämtar.  Men hon kör nån slags permobil, en liten rullstolsbil.

Också Sjöbo har numera flyktingmottagning, berättade jag för en något häpen Per Sinding-Larsen. Han utbrast, ungefär: Nu skulle jag ju nästan kunna bosätta mig i Sjöbo igen…

Amazones

Den legendariska afrikanska musikgruppen Les Amazones från Guinea-Conakry kom faktiskt till  Skåne och Sjöbo för att spela på Sövde amfiteater nångång på 80-talet. Fotot togs strax före spelningen av Birgitta Olsson.

Nåja, folkomröstningen skedde 1988, så det hade hunnit gå några år innan Sjöbo kommun år 2001 tog emot de första flyktingarna. Sen dess har det kommit 20 till 25 flyktingar per år.

Också en annan bekant till Per Sinding-Larsen stannade  kvar efteråt. Före detta Sjöbobo men utflyttad. Både han och jag deltog i demonstrationen för flyktingmottagning utanför Sjöbos kommunhus. När han arbetade på en folkhögskola ordnade han så att Ebbe Gilbes film, ”Så går  ett år – Tiden i Sjöbo”, visades på skolan.

Det var då någon av oss föreslog att det borde göras en ny Sjöbofilm, om tiden efteråt, åren som gått, om Sjöbo på 2000-talet.

Sjöbo har andra politiker idag och en kommunledning som gör sitt yttersta för att bevisa att det nog aldrig varit någon folkomröstning om flyktingar. Betyder det att  attityden ändrats också bland kommunens invånare? Att Sjöbo faktiskt är en helt annan kommun år 2009?

Kanske och förhoppningsvis, men vem vet?   

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)