Så har ytterligare några år gått i Sjöbo

Säkert femton, kanske tjugo år sen jag senast såg filmen, hade den på ett VHS-band som kom på avvägar. När jag återser den efter alla dessa år så känns det som att se en annan film. Jag gör nya iakttagelser.

Tidigare var det innehållet – berättelsen om året som gick i en liten skånsk kommun – som steg fram i förgrunden. Så är det förstås fortfarande: människorna är filmens huvudpersoner. Men när den nu kommit på DVD så stannar jag upp och betraktar olika sekvenser i filmen, spolar tillbaks och ser om scenerna flera gånger.

Så vackert filmat. Naturscenerna, som följer årstidernas växlingar i Sjöbo kommun, är så bildsköna. Fågelsträcken mot den föränderliga himlen. Kaninen som springer för livet över åkern undan jägarens skott. Och kameran ligger kvar: kaninen får springa långt och länge, blir allt mindre för att till sist rädda sig in i skogen.

Omslag till DVD-utgåvan (2013).

Scenen är förstås symbolisk också i en film som börjar med att skildra det dagliga livet i den lilla kommunen och långsamt övergår till att vara en film om himma och borta, vi själva och dom andra, alltså kommunens invånare kontra ”främmande” flyktingar och den folkomröstning om flyktingmottagning som hölls 1988 och skulle göra Sjöbo till en riksökänd kommun.

Dokumentärfilmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” gjordes året före folkomröstningen och premiären skedde 1988 i anslutning till valdagen på Florabiografen i Sjöbo. Dvd-utgivningen är inte minst en hyllning till en av Sveriges främsta dokumentärfilmare, Ebbe Gilbe (1940-2008) på Österlen. Han regisserade, Gunnar Källström filmade och Kjell Tunegård stod för ljud och klippning.

Att filmen hade premiär på Flora var givet – det är ju den biograf som finns i Sjöbo – men valet av premiärsalong kan också vara symboliskt med tanke på Florahusets bruna historia från andra världskriget.

Likadant i intervjuerna, när människorna talar. Bild och ljud ligger kvar och inväntar medan människorna tänker efter, tar en paus, tystnad. Först om en stund fortsätter någon att prata. Tempot känns långsamt, nästan slow motion. Men det blir synonymt och ett med berättelsen. Filmens tempo var livets tempo i Sjöbo kommun 1987.

När den visades på TV så anmäldes filmen till Radionämnden. Många Sjöbobor blev arga, de tyckte att filmen förlöjligade Sjöbos invånare. Det tyckte inte jag, inte då och det tycker jag ännu mindre idag. ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” är raka motsatsen: en öm film. Gilbe, Källström och Tunegård har stor respekt för de människor som medverkar. De kan prata fritt och länge utan att någon reporter lägger sig i och styr.

Det blev inte heller – vilket påståtts – en film som tar ställning för den ena sidan. Nej, filmen handlar nästan inte alls om flyktingar och den kommande folkomröstningen.

Filmaffischen (1987-88).

När det demonstreras utanför kommunhuset så hörs slagord och syns plakat från både Nej- och Ja-sidan. Dåvarande centerpolitikern Sven-Olle Olsson får uttrycka sina åsikter om framtidens svenskar som inte längre kommer att vara ”blonda och blåögda”.

Om filmen har någon egen tendens så är det förvåning över att så många – och olika – människor kan rymmas i en liten kommun där livet går framåt med en timme per dag. Gamla, medelålders och unga, fattiga och (ny)rika, oisolerade trästugor och en inomhus swimmingpool, de som lever i tiden som varit och de som befinner sig i en kommande tid, de som hör hemma på landsbygden och de som ser sin framtid någon annanstans.

Här finns en klassisk scen – alla som såg filmen för cirka 25 år sen måste fortfarande minnas den – där en gammal man kämpande i motvinden på cykel möter den lokala byggmästaren i sin sportbil.

En lantbrukare och en biografmaskinist på Flora, ett syntpopband, Hans-Hans i Lövestad (bygdens köpman), greveparet Ramel på Övedskloster och tränaren för Klasaröds BK. Samt, ja, några invandare. En nygift polska lär sig mödosamt svenska.

Ur detta uppstod och växte det som skulle kallas främlingsrädsla. Varför skedde det? Hur var det möjligt? Det är den fråga som med förvåning ställs i filmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo”.

(Ystads Allehanda 2013)

Amerikanska bilder

Tro, håb og kærlighed – Jacob Holdts Amerika
Louisiana, Humlebæk t o m 7 februari 2010

Fotoutställningen ”Tro, håb og kærlighed” som in i februari kan ses på Louisiana mellan Helsingör och Köpenhamn är den första stora samlingsutställningen med dansken Jacob Holdts ”amerikanske billeder”.

”Jacob Holdt med kamera for øjet.” Foto: ©Theis Mortensen (2001).

Holdt reste till USA och började fotografera i början av 70-talet, boken ”American pictures” / ”Amerikanske billeder” kom 1977 (året efter gavs den ut i Sverige) och såväl i Danmark som USA har han sen dess hållt ett oräkneligt antal föredrag och numera multimediashower där han pratar och visar sina bilder.

Kan det bero på muséers och konsthallars syn på fotografi? Det publika intresset beror det i alla fall inte på.

När jag besöker Louisiana är det trängselfullt i de salar som visar över 200 av Jacobs Holdts många, många tusen bilder från USA. Men kanske beror det på att intendenter och kuratorer betraktar fotografi med konstnärliga skygglappar: innehållet underordnas uttrycket, konstnärlig eller fotografisk teknik är viktigare än motiv.

Jacob Holdt tar inga konstfoton eller ens pressbilder – snarare kan fotona liknas vid turistbilder. De flesta kunde ha varit tagna av både mig och dig, vad gäller det fototekniska: valet av bländare, slutartid, vinkel.

Till innehållet – kamerans närhet till motivet – är fotona däremot raka motsatsen till turistbilder. Från en av utställningens videoskärmar berättar Holdt att han inte började fotografera genast han träffade en person eller familj utan först lärde känna dem under några dagar. Resultat: många foton kommer sällsynt nära de avbildade personerna.

”Min millionærven Bill Gandalls superrige venner. Palm Beach, FL.” Foto: ©Jacob Holdt (1973).

”Marihuanarygende par, som jeg delte seng med. Jacksonville, FL.” Foto: ©Jacob Holdt (1974).

Holdt är en kameleont också, kan umgås både nere och uppe, med USA:s svarta och vita befolkning, fattiga och rika.

Här finns foton på rika vita amerikaner vid dignande bord såväl som fattiga afro-amerikaner – eller lika fattiga vita – i primitiva enrumsskjul. På en bild ligger två svarta kvinnor, en yngre och hennes 92-åriga ”tant”, på knä i rummet med armarna på sängen och blickarna mot en tavla med Den sista måltiden.

Också på ett annat sätt skiljer sig Holdt från andra fotografer.

Det brukar påstås att en bild säger mer än tusen ord. Nej, inte Holdts bilder. Han är också skribent och berättare, på Louisiana kan man välja mellan att ringa ett nummer på mobilen och höra honom berätta om motiven eller ta med sig ett häfte när man går runt och tittar. Han berättar med ord – bilderna kompletterar och förtydligar. Ord och bild samverkar: 1 + 1 = (minst) 3.

Alla de stora färgfotona på väggarna väller över mig. Hela USA väller över mig, så känns det.

Inte enstaka foton utan helheten – mängden – får Jacob Holdts amerikanska bilder att bli så starka. De har sorterats i ämnen och motiv: vapen, polisen, mat, the rich, highways, deaths, couples, landskap, religion, Ku Klux Klan, sunsets… Först syns varje motiv/ämne för sig, när man sen går runt och tittar så blandas och konfronteras motiven, miljöerna och personerna.

”Faderkærlighed på 12. etage i slummen. Chicago, IL.” Foto: ©Jacob Holdt  (1987).

”87-årig kvinde, som jeg kørte til Arizona, hvor hun ønskede at dø. Men hele vejen sad hun med pistolen i hånden af angst for mig. Tuskegee, AL. ”Foto: ©Jacob Holdt (1975).

Som fotot av en äldre vit kvinna med pistol i hand. Vad är hon så rädd för? Vilka behöver hon försvara sig mot? Eller den ännu mer otäcka bilden av familjen Vapen: pappa, mamma och två barn, alla beväpnade med gevär.

Och de brinnande Ku Klux Klan-korsen, exakt vilka svarta riktar sig de vita amerikanernas hat mot: den gamla kvinnan som i solnedgången står utanför sitt lilla träskjul och ser in i ingenting?

Det brukar framhållas att Jacob Holdts bilder visar det rasistiska USA. Sant men blott en del av sanningen.

Vad Holdt fotograferat är människan som individ. Alla dessa – olika – människor utgör det motsägelsefulla USA. Ibland anas ett ifrågasättande, oftare har han fångat värdigheten på bild. Holdt visar människans värde som människa, också i fattigdom. Ett exempel bara: fotot från Chicagos slum på den afro-amerikanska pappans kärlek till sitt barn.

”Kvinde i bøn i kirke. Meridian, MS.” Foto: ©Jacob Holdt (1975).

”Svøbt med kærlighed i hadets tomme symbol. Butler, IN.” Foto: ©Jacob Holdt (2002).

Lousianautställningen innehåller foton från 70-talet till 2009. Några få sticker ut och fungerar också som enstaka foton.

Min favoritbild togs 1975 och föreställer – med Holdts ord – ”Nell i fattiggården, Jersey City, NJ”.

En ung svart kvinna, Nell, står i ett rum med en sliten fåtölj, inget på väggarna, i nederkanten syns en gammal säng med hennes barn. Nell gömmer huvet (och livet) i handen. Vilket oskarpt foto, där finns ingen skärpa någonstans. Men den tekniska kvalitén saknar betydelse: ingen kan rygga undan för budskapet i bilden.

Fotnot. Samtliga foton som visas på Louisiana – och många fler – kan också ses på hemsidan www.american-pictures.com

(Ystads Allehanda 2009)