”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

Kunskaps- eller okunskapsspel om deckare

Deckarspelet
(Nicogame)

Vi är sju runt bordet (sex spelande och en medhjälpare). Åldrar: pensionärer, plus 30 år, högstadiet och dagis (medhjälparen). Kunskaper: från expertnivå till läser någon deckare ibland men ser gärna deckarserier på TV.

Reglerna är enkla.

I tur och ordning ska vi kasta en specialgjord tärning med en bok, en TV-skärm, en filmkamera, en hängsnara, ett förstoringsglas och ett frågetecken. Varje bild motsvaras av en kategori på frågekorten: böcker, TV, film, riktiga händelser, brott och blandat samt mordgåtan.

Ett poäng för rätt svar. Den som inte kan svara får ta hjälp – max två gånger – av en ”målvakt” = en av de övriga. Även då ges ett poäng för rätt svar, medan målvakten får två. Först till femton poäng vinner.

De spelande kallas ”medbrottslingar”. Varför inte detektiver? Man kan också spela i en ”liga”, där det går ut på att nå upp till 51 poäng och bli Sherlock Holmes.

Så börjar vi. Och direkt från första frågeomgången: som vi skrattar, och skrattar, och skrattar…

”Deckarspelet” är ett så kallat kunskapsspel.

Fråga: Vilken kunskap? För vissa frågor räcker det inte att vara expert. Man bör vara nörd. Typ filmfrågan: ”Hur gammal är karaktären Lisbeth Salanders syster Camilla?”

Andra frågor, särskilt i avdelningen ”mordgåtan”, är så löjligt enkla att de blir just löjliga. Till exempel den urgamla deckargåtan om ett inbrott, ett krossat fönster och var glaset hamnar?

Eller svara på följande bokfråga: ”Vad heter huvudpersonen i Håkan Nessers deckarromaner?” Jo, två möjliga svar men bara ett är rätt. Det blir ju inte bättre när ett annat kort innehåller en fråga om huvudpersonen i Nessers andra deckarserie.

Roligast har vi åt en ”brott och blandat”-fråga: ”Vad är motsatsen till tvångströja?” Svaret bara måste avslöjas: fritidsbyxor.

Värst är fakta/korrfelen. Ett exempel: ”Hur många böcker skrev Raymond Carver om sin hårdkokta deckarkaraktär Philip Marlowe?”

Det blev en mycket rolig dryg timma för oss sex (plus en) vid spelbordet. Men knappast i betydelsen som spelets utgivare kan ha tänkt sig.

”Deckarspelet” verkar vara ett hopkok av något utländskt och snabbt tillagda svenska frågor. Trist och synd, när det finns ett så stort deckarintresse i Sverige.

En sista fråga ur ”Deckarspelet”: ”Vad är en socialdeckare?” Mitt svar: Jag tror redaktionen litat väl mycket på Wikipedia.

(Kvällsposten 2012)

I CD-spelaren: Isabel Sörling Farvel

Isabel Sörling Farvel
(TUN)

Först en aning av kyrkokör, vissa ord och toner kunde vara från en nutida opera, det kan anas influenser från svensk folkmusik, plötsligt spräcker musikerna loss i friformjazz, de spelar stilla, vackra klanger och improviserar sådär vanligt jazzig, ibland extra rytmer som bör komma från Afro-latinamerika.

På sin solodebut presenterade sig Isabel Sörling som en lite – men inte mycket – experimentell sångpoet. Debutalbumet med gruppen Isabel Sörling Farvel är något helt annat och mycket mer.

”Farvel” kan, enligt Sörling, vara norsk stavning av ordet Farväl eller syfta på Grönlands sydligaste udde, Kap Farvel. Att ge sig av alltså och det är precis vad Isabel Sörling gör. Hon är självutnämnd kapten på en musikalisk resa bortom den udde, där bestämda regler slutat gälla (eller så gäller alla regler, samtidigt) och manskapet får lita på sig själva; de egna erfarenheterna och uttrycken ska föra dem vidare och framåt.

Redan i inledande ”Natt eller gryning” händer något märkligt (nej, kanske inte i låten men i mig).

Sörling sjunger en text med så ojämna rader att orden styr tonerna mot modern konstmusikalisk sång till Henrik Magnussons följsamma, också klassiska piano. Fiiint och högtidligt. Men när Isabel sjunger att ”snart kommer GP” tas musiken ner till vardagsnivå i en lägenhet nånstans i Göteborg.

Ordet följsamt är genomgående för albumet. Allra bästa exemplet är nog ”If You Don’t.

Sörlings sjungna ord som lika mycket blir toner fortplantar sig i instrumenten – övriga musiker: Kim Aksnes, trumpet, Otis Sandsjö, tenorsax, Alfred Lorinius, kontrabas, och Carl-Johan Groth, trummor – tills det liksom vänder, de föder varann, instrumentens ljud fortplantar sig också i sången, som övergår till att bli ett ordlöst instrument.

Tänk er att alla ovannämnda musikformer och genrer passeras och byts av, exakt så låter det.

Mest förtjust blir jag i blåsarnas tysta väsande, fräsande toner. Det bör tilläggas att de också skapar ett slags storbandssound, trots musikerna endast är fem (eller sex).

Svenska och engelska texter, alla av Isabel Sörling som även arrangerat. För komponerandet svarar hon själv, Magnusson, Sandsjö och Lorinius.

Isabel Sörling har med Farvel gjort en öronöppnande, mycket fascinerande och nästan otroligt lovande, låt säga, på nytt-debut.

(Ungefär så här i Lira 2012)

Den lilla, lilla flickans drömska liv i rosa

Marie-Louise Ekman
Filmer & pjäser
Norrköpings konstmuseum
t o m 4 september

En annan Marie-Louise Ekman men ändå densamma; alltid densamma eller snarare: desamma (med tanke på alla hennes uttrycksformer och det konstnärliga, livsrika och fantasieggande innehållet).

Inte den målande konstnären utan film- och teaterpjässkaparen, de rörliga bildernas och ordens berättare. Och ändå, hela tiden: konstnären.

Begreppet konstnärlig film får en ny innebörd på den utställning som Norrköpings konstmuseum kamouflerat till ett slags parallell och hela tiden pågående filmfestival (samt en pjäs för radioteatern och några Sommarprogram på radion).

Ur ”Sagan om den lilla, lilla flickan”.

Dels blottlägger och bearbetar Marie-Louise Ekman, oavsett uttrycksform, sitt eviga ämne: människan och livet. Eller för att beskriva det så problematiskt som det = livet är: de olika människor som ryms i varje människa.

Dels bygger många av hennes filmer på – och ibland innehåller de också – hennes typiska motiv, färger och målningar.

De kan finnas som tavlor i scenografin eller vara illustrativa personer i den tecknade bilderboksfilmen ”Sagan om den ensamma damen” (1977) och den animerade ”Strip-tease” (1981; Lars-Arne Hult gjorde animeringen efter en av Marie-Louise Ekmans målningar).

Paris förlag presenterar ”Målarskolan”.

Om man sätter sig och tittar, en stund där och en där, på de sju filmer av skiftande längd (från tre till 106 minuter) som visas parallellt i olika små salonger (eller ännu fler filmer, om de tio delarna av teveserien ”Målarskolan” räknas som varsin film) så känns det precis som att flanera genom en utställning, liksom blicka på och kolla in de olika verken.

Innan det är dags för nästa vända, då konstverken studeras mer ingående.

Om man går den snitslade banan genom konstmuseet så visas inte filmerna i tidsordning. Det är nog bra det. Annars hade det blivit alltför deprimerande; om utställningen avslutats med Marie-Louise Ekmans senaste filmproduktion, spelfilmen ”Asta Nilssons sällskap” (2005).

Marie-Louise som sig själv (eller nåt sånt) i ”Hallo baby”.

Inget blir ju bättre, livet fortsätter på samma sätt som i ”Hallo baby”, den självbiografiska debutfilmen från 1976 där Marie-Louise själv agerade i huvudrollen, eller den dockspelsaktiga filmen ”Sagan om den lilla, lilla flickan” (1978).

Just filmen om ”den lilla, lilla flickan” kan man inte undgå. Den visas i det första rummet som man måste passera igenom för att komma vidare i utställningen.

”Sagan om den lilla, lilla flickan” sätter – eller sänker – stämningen. Direkt! Flickan får inte vara liten utan måste vara vuxen eftersom de vuxna inte klarar av att vara vuxna utan fortfarande är små som barn. De vuxna spelar roller.

Det är det återkommande temat i film efter film: de – vi – är och förblir så osäkra på oss själva och livet att vi spelar alla roller utom vår egen.

Ur ”Strip-tease”.

Mannen blir kvinna och kvinnan blir man, människan blir ett djur eller en seriefigur. Är det möjligt, som de målade, strippande figurerna i ”Strip-tease” eller Marie-Louise i ”Hallo baby,” att klä av sig allt – alla sina roller – och bli så naken att man är sig själv?

Exakt när blir skådespelarna på teater Krokodil, i filmen ”Puder” (2001), skådespelare? De spelar teater både på och bakom scenen.

Också ett återkommande tema: auktoriteter.

På ett bord bland hörlurarna, som man kan ta på sig för att höra något av hennes Sommarprogram, finns ett brev där rektorn på en målarskola klagar på att Marie-Louise varit frånvarande alltför mycket från den dyra, fina undervisningen.

Lyssningsbord för radiopjäser och Sommarprogram.

Förhållandet mellan ut- och inlärande, lärare och elev, återigen: vuxen kontra barn, är en av de saker som behandlas i teveserien ”Målarskolan” och i museishoppen kan man köpa ett rosa linne med texten: ”De flesta regler är dumma.”

Marie-Louise Ekmans filmer är som en påträngande och oroande meditation. Men faktiskt inte deprimerande utan uppfordrande.

Oavsett om hon målar tavlor, skriver film- och teatermanus eller pratar i radio så berättar hon med varma, klara färger; gärna rosa. Hon målar livet i rosa, för så borde livet vara. Livet ska ha den lilla, lilla flickans livsdrömmande rosa färg.

Väggkommentar om manuskriptet till filmen ”Stilleben”.

Här finns mycket annat också att titta / lyssna på och njuta av: den suggestiva ”ensamma damen”-uppläsningen (Margaretha Krook), de fantastiska skådespelarna (Gösta Ekman, Lena Nyman, Sven Lindberg med flera), den märkliga filmscenografin (Carl-Johan de Geer), den smeksamt, romantiska musiken (Benny Andersson)…

Så om ni reser mellan Skåne och Stockholm i sommar: stanna till i Norrköping och ägna en eftermiddag åt Marie-Louise Ekmans filmfestivalutställning på stadens konstmuseum.

Ur ”Sagan om den ensamma damen”. (Allt fotat på utställningen av Bengt Eriksson med undantag för filmrutan ur ”Hallo baby”.)

Jo, så lång tid krävs nog för att ens smutta på hennes filmer, radiopjäs och Sommarprogram. Skulle inte heller förvåna mig om besöket lockar er att övernatta i Norrköping för att studera filmerna mer noga dagen därpå.

(Skrivet till Ystads Allehanda 2011)

Några tankar på det nya året

Det hände sig på själva julafton år 2009 att fem unga flyktingar från Afghanistan kom med tåget från södra Sverige. Ålder: 14 till 18 år. De hade smugglats in med lastbil, släppts av här nere och stigit på X 2000 till Stockholm.

Inte klädda för svenskt vinterklimat och de talade förstås inte svenska. Men de saknade tågbiljett. Det var det viktiga – för SJ. Bara att stiga av vid närmsta station, oavsett ålder och anledning till tågresan. Den här gången gjordes dessutom ett extra stopp i Sävsjö som tåget annars kör förbi. SJ:s presstjänst svarade i media att tågpersonalen handlade rätt. Det var enligt SJ:s regler.

När uppstod den här nya svensken, den nya omänniskan? Helt tappad på mänsklighet och solidaritet. Regler är ju regler! Ska mitt samvete och hjärta behöva ta ställning till reglerna? I Sävsjö (som inom parentes saknar flyktingmottagning) kunde inte socialtjänsten omhänderta de unga flyktingarna utan det överläts till en frikyrka.

”För oss har det varit viktigt att visa vanlig medmänsklighet”, sa pastorn i Höglandskyrkan.

Om man kommer med bil eller buss från Malmö så möts man nu vid Sjöbo västrondellen av en välkomstskylt med följande slogan: ”Upplev Sjöbo”. Det låter lite i stil med – Upplev Venedig eller Upplev San Francisco eller varför inte Upplev Taj Mahal!

Hur tänkte kommunpolitikerna, när denna slogan antogs för att locka turister och nya invånare till Sjöbo? Som jag skrev i en tidigare krönika har politikerna efter rivningen av Vollsjö station (1983) och flyktingomröstningen (1988) bemödat sig att göra Sjöbo till en bättre kommun. Men för YA-läsarna är det ju uppenbart att Sjöbos invånare har olika upplevelser, beroende på inkomstnivå och socialklass.

Den artikelserie om socialtjänsten som publicerats efter det tragiska mordet i Vollsjö är bland det bästa jag läst i Allehanda. Socialen i Sjöbo har lägre kostnader än riksgenomsnittet. Betyder det att livet är så mycket bättre i Sjöbo eller kan det bero på något annat?

Jag sitter med en kopp kaffe och en müslibulle på Anderssons conditori i Sjöbo. En ung familj (mamma, pappa och ett barn på något år) kommer in. Han har barnet (en flicka, tror jag) i famnen. Han hämtar en barnstol. Han hjälper henne att äta. Han torkar om munnen. Jag blir glad, alltid lika glad. Och arg, lika arg.

Man behöver inte blanda in uttalanden om svenska män, talibaner och djur i samma mening. Det räcker med de gånger jag läst och hört svenska kvinnor utbrista att könsrollerna har inte förändrats, de är fortfarande likadana. Nej, det är de inte alls.

I mina föräldrars generation tog kvinnorna hand om barnen. I min generation började också män att få barn (var med vid födseln, hämtade på dagis, gick med barnvagn). I mina barns generation är det självklart att pappor har samma rättigheter och skyldigheter som mammorna vad gäller barnen. På mindre än två generationer har en revolution genomförts.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)