Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Men så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

bob hund, alltid på gång

bob hund
Stortorget, Malmö
25 augusti

Pär Thörn är inte förband utan förpoet. Han verkar generad för det stora publikjublet när han framför sin berättande dikt om mannen som går och röstar för första gången, för att hålla SD utanför riksdagen.

Orden kan vara en sammanfattning av de låttexter som Thomas Öberg framför med bob hund.

Från små scener, minsta stället där jag upplevt bobben är hörsalen i Ystads konstmuseum, till poetisk politisk experimentell arenapop med teater på Malmöfestivalens största scen – utan att förlora minsta lilla av sin personlighet. Otroligt.

bob hund på Stortorgets scen i Malmö. Stort tack till Johan Selim, som tog fotot!

Musikaliskt är bob hund inte längre ett litet popband utan en orkester som låter större och fler än de fem musikerna när de skapar en ljudmatta där varje instrument blir en del av väven med Jonas Jonassons brusande syntar, Conny Nimmersjös sprakande elgitarr och John Essings skeva gitarrtoner som viktiga trådar.

Thomas Öberg är som han alltid varit. Enda skillnaden att han blivit ännu mer scenvan (= scenorädd) och har bättre publikkontakt än någonsin. Intimt som på en rockklubb fast Stortorget i Malmö är fullt.

Röda kläder och svart mask. Smådans med fötterna, han ramlar och reser sig. Klättrar upp på en medhörningslåda, sen två lådor på varann. Slänger med mikrofonen så jourhavande sladdupptrasslare får rusa in och reda ut. Vägarbetskonen fungerar bland annat som entusiasmmätare från publiken rätt in i Thomas hjärta.

En hitparad: ”Tinnitus i hjärtat”, ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, ”Popsång”, ”Jag rear ut min själ”, ”Molntuss”, ”Istället för musik förvirring”, ”Nu är det väl revolution på gång”…

Äldre låtar aktualiseras med en kort, precis mening som placerar dem i nutiden.

”Festen är över”, sjunger Öberg men tillägger: ”Inte dags att dö än.” Han pratar med publiken, säger att en gratisfest är inte gratis: ”Er farfar och farsa har betalat skatt i 100 år.”

Muntlig poesi med komp övergår i popiga allsångsrefränger, punkexplosioner och experimentella ljud som aldrig varit så vackra.

Jag lyssnar och tittar, ler, skrattar och känner. Enastående att bob hund som spelar sin egen, nyskapande musik med texter som är lika politiska som något proggband på 70-talet har blivit så populära och ja, folkliga.

(Ystads Allehanda 2011)

Några tankar på det nya året

Det hände sig på själva julafton år 2009 att fem unga flyktingar från Afghanistan kom med tåget från södra Sverige. Ålder: 14 till 18 år. De hade smugglats in med lastbil, släppts av här nere och stigit på X 2000 till Stockholm.

Inte klädda för svenskt vinterklimat och de talade förstås inte svenska. Men de saknade tågbiljett. Det var det viktiga – för SJ. Bara att stiga av vid närmsta station, oavsett ålder och anledning till tågresan. Den här gången gjordes dessutom ett extra stopp i Sävsjö som tåget annars kör förbi. SJ:s presstjänst svarade i media att tågpersonalen handlade rätt. Det var enligt SJ:s regler.

När uppstod den här nya svensken, den nya omänniskan? Helt tappad på mänsklighet och solidaritet. Regler är ju regler! Ska mitt samvete och hjärta behöva ta ställning till reglerna? I Sävsjö (som inom parentes saknar flyktingmottagning) kunde inte socialtjänsten omhänderta de unga flyktingarna utan det överläts till en frikyrka.

”För oss har det varit viktigt att visa vanlig medmänsklighet”, sa pastorn i Höglandskyrkan.

Om man kommer med bil eller buss från Malmö så möts man nu vid Sjöbo västrondellen av en välkomstskylt med följande slogan: ”Upplev Sjöbo”. Det låter lite i stil med – Upplev Venedig eller Upplev San Francisco eller varför inte Upplev Taj Mahal!

Hur tänkte kommunpolitikerna, när denna slogan antogs för att locka turister och nya invånare till Sjöbo? Som jag skrev i en tidigare krönika har politikerna efter rivningen av Vollsjö station (1983) och flyktingomröstningen (1988) bemödat sig att göra Sjöbo till en bättre kommun. Men för YA-läsarna är det ju uppenbart att Sjöbos invånare har olika upplevelser, beroende på inkomstnivå och socialklass.

Den artikelserie om socialtjänsten som publicerats efter det tragiska mordet i Vollsjö är bland det bästa jag läst i Allehanda. Socialen i Sjöbo har lägre kostnader än riksgenomsnittet. Betyder det att livet är så mycket bättre i Sjöbo eller kan det bero på något annat?

Jag sitter med en kopp kaffe och en müslibulle på Anderssons conditori i Sjöbo. En ung familj (mamma, pappa och ett barn på något år) kommer in. Han har barnet (en flicka, tror jag) i famnen. Han hämtar en barnstol. Han hjälper henne att äta. Han torkar om munnen. Jag blir glad, alltid lika glad. Och arg, lika arg.

Man behöver inte blanda in uttalanden om svenska män, talibaner och djur i samma mening. Det räcker med de gånger jag läst och hört svenska kvinnor utbrista att könsrollerna har inte förändrats, de är fortfarande likadana. Nej, det är de inte alls.

I mina föräldrars generation tog kvinnorna hand om barnen. I min generation började också män att få barn (var med vid födseln, hämtade på dagis, gick med barnvagn). I mina barns generation är det självklart att pappor har samma rättigheter och skyldigheter som mammorna vad gäller barnen. På mindre än två generationer har en revolution genomförts.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)