Etikettarkiv: Borta

Så har ytterligare några år gått i Sjöbo

Säkert femton, kanske tjugo år sen jag senast såg filmen, hade den på ett VHS-band som kom på avvägar. När jag återser den efter alla dessa år så känns det som att se en annan film. Jag gör nya iakttagelser.

Tidigare var det innehållet – berättelsen om året som gick i en liten skånsk kommun – som steg fram i förgrunden. Så är det förstås fortfarande: människorna är filmens huvudpersoner. Men när den nu kommit på DVD så stannar jag upp och betraktar olika sekvenser i filmen, spolar tillbaks och ser om scenerna flera gånger.

Sjöbofilmen omslagSå vackert filmat. Naturscenerna, som följer årstidernas växlingar i Sjöbo kommun, är så bildsköna. Fågelsträcken mot den föränderliga himlen. Kaninen som springer för livet över åkern undan jägarens skott. Och kameran ligger kvar: kaninen får springa långt och länge, blir allt mindre för att till sist rädda sig in i skogen.

Omslag till DVD-utgåvan (2013).

Scenen är förstås symbolisk också i en film som börjar med att skildra det dagliga livet i den lilla kommunen och långsamt övergår till att vara en film om himma och borta, vi själva och dom andra, alltså kommunens invånare kontra ”främmande” flyktingar och den folkomröstning om flyktingmottagning som hölls 1988 och skulle göra Sjöbo till en riksökänd kommun.

Dokumentärfilmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” gjordes året före folkomröstningen och premiären skedde 1988 i anslutning till valdagen på Florabiografen i Sjöbo. Dvd-utgivningen är inte minst en hyllning till en av Sveriges främsta dokumentärfilmare, Ebbe Gilbe (1940-2008) på Österlen. Han regisserade, Gunnar Källström filmade och Kjell Tunegård stod för ljud och klippning.

Att filmen hade premiär på Flora var givet – det är ju den biograf som finns i Sjöbo – men valet av premiärsalong kan också vara symboliskt med tanke på Florahusets bruna historia från andra världskriget.

Likadant i intervjuerna, när människorna talar. Bild och ljud ligger kvar och inväntar medan människorna tänker efter, tar en paus, tystnad. Först om en stund fortsätter någon att prata. Tempot känns långsamt, nästan slow motion. Men det blir synonymt och ett med berättelsen. Filmens tempo var livets tempo i Sjöbo kommun 1987.

När den visades på TV så anmäldes filmen till Radionämnden. Många Sjöbobor blev arga, de tyckte att filmen förlöjligade Sjöbos invånare. Det tyckte inte jag, inte då och det tycker jag ännu mindre idag. ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” är raka motsatsen: en öm film. Gilbe, Källström och Tunegård har stor respekt för de människor som medverkar. De kan prata fritt och länge utan att någon reporter lägger sig i och styr.

Sjöbofilmen affischDet blev inte heller – vilket påståtts – en film som tar ställning för den ena sidan. Nej, filmen handlar nästan inte alls om flyktingar och den kommande folkomröstningen.

Filmaffischen (1987-88).

När det demonstreras utanför kommunhuset så hörs slagord och syns plakat från både Nej- och Ja-sidan. Dåvarande centerpolitikern Sven-Olle Olsson får uttrycka sina åsikter om framtidens svenskar som inte längre kommer att vara ”blonda och blåögda”.

Om filmen har någon egen tendens så är det förvåning över att så många – och olika – människor kan rymmas i en liten kommun där livet går framåt med en timme per dag. Gamla, medelålders och unga, fattiga och (ny)rika, oisolerade trästugor och en inomhus swimmingpool, de som lever i tiden som varit och de som befinner sig i en kommande tid, de som hör hemma på landsbygden och de som ser sin framtid någon annanstans.

Här finns en klassisk scen – alla som såg filmen för cirka 25 år sen måste fortfarande minnas den – där en gammal man kämpande i motvinden på cykel möter den lokala byggmästaren i sin sportbil.

En lantbrukare och en biografmaskinist på Flora, ett syntpopband, Hans-Hans i Lövestad (bygdens köpman), greveparet Ramel på Övedskloster och tränaren för Klasaröds BK. Samt, ja, några invandare. En nygift polska lär sig mödosamt svenska.

Ur detta uppstod och växte det som skulle kallas främlingsrädsla. Varför skedde det? Hur var det möjligt? Det är den fråga som med förvåning ställs i filmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo”.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Tema: Hem

När bytte ”hemma” plats med ”borta”? När slutade jag resa ”hem” och började istället resa ”bort” till Stockholm? När reste jag första gången ”hem” till Skåne och Vollsjö?

Med tunnelbanan åker jag ut till förorten söder om söder. Jag plumsar i snöslasket på Pastellvägen, där jag spelade landhockey som barn, men det känns inte som jag kommit hem. Det känns främmande, borta.

Nynäsvägen drogs rätt genom fotbollsplanen (ett helt sommarlov tränade jag att skjuta med vänsterfoten för att kunna bli proffs i Italien), den röda byskolan revs, Ödledammen begravdes under Globen, mjölkaffären, Kronlaxen, Oscaria, leksaksaffären, frisören – allt är borta.

Till slut har så många barndomsminnen ändrats, för att inte säga skändats, att alldeles för lite, nästan ingenting finns kvar av det som en gång var hemma.

För 50 år sen byggdes en småstad – en folkhemsförort – på landet strax söder om gamla Skanstullsbron. Här levde människorna. Förortsidyll var ordet. På söndagarna packade morsan en korg och familjen satte sej på Kullen och drack saft och kaffe. (Snart skulle Kullen sprängas sönder, jämnas med marken och ge plats åt tre bensinstationer.)

Min mammas födelsehem på Vätö. Foto: Bengt Eriksson.

Idag är småstaden förvandlad till sovstad. Människorna sover, äter och pendlar till jobbet. Vart tog livet vägen?

Så reser jag bort från Stockholm och när jag nästa morron promenerar uppför Storgatan känns Vollsjö som hemma. Nästan, men inte riktigt. Skåning blir jag aldrig. Fortfarande talar jag mitt bygdemål. Inte stockholmska, för något som kan kallas stockholmska finns inte. Fråga Stig Claesson. Han kan säkert placera min dialekt i kvarteren vid Blåsut.

Inte heller barnen är skåningar. Den ene har alltid pratat nåt slags ”stockholmska”; den andra byter språk när hon kommer till Stockholm. Säger de ”hemma” om Vollsjö, där de är födda, eller om Malmö, där de bor? Eller är de ”hemma” i världen?

Liksom Henning Mankell i sina polisromaner placerar Ystad och Skåne i världen, ligger Vollsjö bara någon mil utanför Malmö, Stockholm, London, Paris, Rom… Inte för att jag gör det så ofta, men om jag skulle vilja, kan jag lika snabbt befinna mej i London eller Paris som i Stockholm.

Fysiskt, alltså. Mentalt är det bara att slå på TV-n, bläddra i en tidning eller lyssna på en CD, så kan jag på en sekund vara i Tokyo, New York, Afrikas regnskog eller var som helst på jorden. Vollsjö är en av tusen, åter tusen små orter som tillsammans bildar världen.

Hur många gånger har jag inte promenerat på en gata i en obekant stad och fått syn på, låt säga, min barndoms mjölkaffär eller min pappas skrädderi och – plötsligt! – i denna främmande stad, långt borta, känt hemmakänslans värme i hjärtat.

Hemma är platsen där våra minnen från barndomen förenas med våra drömmar om livet: där hjärtat finner ro. Den platsen kan vara Vollsjö, Stockholm, Paris eller Damaskus (för att nämna en plats där jag plötsligt fick syn på pappa där han satt på sitt skräddarbord).

(Kvällsposten 1996)