Etikettarkiv: Les Amazones

I CD-spelaren: Les Amazones

Les Amazones de Guinée
Wamato
(Sterns/BAM)

Les Amazones cdomslagFör nära tjugo år sen kom Les Amazones från Guinea-Conakry till Sverige, närmare bestämt Skåne, för att spela på en så osannolik plats som amfiteatern i Sövde. Fjorton kvinnor, musiker och sångerskor, bjöd på en konsert som blev en av mina största musikupplevelser någonsin!

Les Amazones bildades redan 1961 som L’Orchestre féminin de la Gendarmerie de Guinée. Då spelades det akustiskt (bland annat fiol, mandolin och congas) men i slutet av 60-talet bytte orkestern till elförstärkta instrument och fick sitt nya namn. Les Amazones var, som det förra namnet antyder, och är fortfarande en militärorkester.

Första gången jag hörde kvinnoorkestern var på en piratkassett som jag råkade lägga öronen på under en resa i Afrika på 70-talet. I skivhyllan står dessutom en sönderspelad live-LP, ”Au cœur de Paris”, från 1983.

Nu har L’Orchestre Les Amazones de Guinée gett ut sitt andra officiella album, ”Wamato”. (Eller tredje, om man räknar med en inspelning från den akustiska tiden.) Fler utgivningar har det inte blivit. Varför? Under åren har medlemmar kommit och gått, några har dött. Det märkliga är att 2000-talets upplaga av Les Amazones, nu under ledning av majoren och elbasisten Salématou Diallo, låter nästan exakt som orkestern lät för upp till trettio år sen.

Typisk 60- och 70-talsafro, elförstärkt men mjuk och varm. Afropop med känsla av folkmusik. Musiker från landsbygden har flyttat in till stan, bytt till elgitarr och saxofon. Traditionell musik blandas med rumba och andra återvändande afrohybrider. Som när Yaya Kouyaté, ny solist på elgitarr, spelar virtuost och svängigt men samtidigt så lugnt och stilla, som om hon nyss bytt från kora eller något annat afrikanskt stränginstrument.

Sångerskan M’Mah Sylla, som på det förra albumet var nybliven medlem, medverkar också på ”Wamato”. Det måste vara hon som har en mer erfaren, djup och mörk röst, medan Fatoumata N’Gady Keita sjunger ljust och tjattrigt. I titelspåret byter de sjungande löjtnanterna av varandra och ger musiken olika karaktärer.

Trumsektionen – Mamade Cisse, trumset, samt kaptenerna Elisabeth Camara, tumba, och Mato Camara, timbales – lägger en mångrytmisk grund till orkesterns fjärilslätta afro, våtvarm som en västafrikansk eftermiddag. Också kompgitarren bidrar med lätta rytmmönster och saxofonerna gör snabba, täta inpass.

Ett av spåren, ”Meilleurs vœux”, skiljer ut sig. En chanson med sång på franska i tolkning till afro, lite småkonstigt. Det skulle kanske kunna drar ner betyget, i andras öron. Jo, men Les Amazones är ju mina afro-idoler, så jag gillar det här också…

Bästa låtar: Titelspåret och ”Zawi” med ivrig trumduell.

Lyssna också på: Försök hitta CD-utgåvan av ”Au cœur de Paris”.

Övrigt: Les Amazones-sångerskorna Sona Diabate och M’Mah Sylla har även gjort flera soloskivor.

(Publicerat i Svenska Dagbladet 2008)

Annonser

Åren i Sjöbo

”Så gick ytterligare några år – Den nya tiden i Sjöbo”. Så kunde titeln vara. Eller ska orden formuleras som en fråga: Skulle detta kunna vara titeln på en ny dokumentärfilm om Sjöbo?

Det var längesen jag träffade Per Sinding-Larsen. Men när han besökte Kulturen i Lund för att hålla föredrag om kinesisk rock- och popmusik så åkte jag och lyssnade.

Så intressant och spännande att stifta bekantskap med andra kulturer och människor, tycker både han och jag. Berikande och lärorikt. Man skulle kunna travestera ett gammalt uttalande: Glädjer det er ändå inte lite grann… 

Efter föredraget stannade jag kvar och pratade med Per, om Skåne och Sjöbo. Han kommer ju härifrån. Per Sinding-Larsen gick på Färsingaskolan i Sjöbo, var popskribent i YA och avancerade till lokalredaktör i Skurup, innan han blev tevekändis i Stockholm. Ja, han sjöng på Ystadoperan också. 

Pratar man om Sjöbo så är det en händelse som man alltid verkar komma in på. När jag nämner att jag kommer från Sjöbo, sa Per, är det folkomröstningen om flyktingmottagning, det främlingsfientliga Sjöbo, som folk minns. Fortfarande!

Då berättade jag om den kvinna, muslim och handikappad, som jag sett i Sjöbo. Man får hoppa åt sidan när hon kommer i full fart på  trottoaren. Nej, jag skämtar.  Men hon kör nån slags permobil, en liten rullstolsbil.

Också Sjöbo har numera flyktingmottagning, berättade jag för en något häpen Per Sinding-Larsen. Han utbrast, ungefär: Nu skulle jag ju nästan kunna bosätta mig i Sjöbo igen…

Amazones

Den legendariska afrikanska musikgruppen Les Amazones från Guinea-Conakry kom faktiskt till  Skåne och Sjöbo för att spela på Sövde amfiteater nångång på 80-talet. Fotot togs strax före spelningen av Birgitta Olsson.

Nåja, folkomröstningen skedde 1988, så det hade hunnit gå några år innan Sjöbo kommun år 2001 tog emot de första flyktingarna. Sen dess har det kommit 20 till 25 flyktingar per år.

Också en annan bekant till Per Sinding-Larsen stannade  kvar efteråt. Före detta Sjöbobo men utflyttad. Både han och jag deltog i demonstrationen för flyktingmottagning utanför Sjöbos kommunhus. När han arbetade på en folkhögskola ordnade han så att Ebbe Gilbes film, ”Så går  ett år – Tiden i Sjöbo”, visades på skolan.

Det var då någon av oss föreslog att det borde göras en ny Sjöbofilm, om tiden efteråt, åren som gått, om Sjöbo på 2000-talet.

Sjöbo har andra politiker idag och en kommunledning som gör sitt yttersta för att bevisa att det nog aldrig varit någon folkomröstning om flyktingar. Betyder det att  attityden ändrats också bland kommunens invånare? Att Sjöbo faktiskt är en helt annan kommun år 2009?

Kanske och förhoppningsvis, men vem vet?   

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)