Etikettarkiv: SJ

Några tankar på det nya året

Det hände sig på själva julafton år 2009 att fem unga flyktingar från Afghanistan kom med tåget från södra Sverige. Ålder: 14 till 18 år. De hade smugglats in med lastbil, släppts av här nere och stigit på X 2000 till Stockholm.

Inte klädda för svenskt vinterklimat och de talade förstås inte svenska. Men de saknade tågbiljett. Det var det viktiga – för SJ. Bara att stiga av vid närmsta station, oavsett ålder och anledning till tågresan. Den här gången gjordes dessutom ett extra stopp i Sävsjö som tåget annars kör förbi. SJ:s presstjänst svarade i media att tågpersonalen handlade rätt. Det var enligt SJ:s regler.

När uppstod den här nya svensken, den nya omänniskan? Helt tappad på mänsklighet och solidaritet. Regler är ju regler! Ska mitt samvete och hjärta behöva ta ställning till reglerna? I Sävsjö (som inom parentes saknar flyktingmottagning) kunde inte socialtjänsten omhänderta de unga flyktingarna utan det överläts till en frikyrka.

”För oss har det varit viktigt att visa vanlig medmänsklighet”, sa pastorn i Höglandskyrkan.

Om man kommer med bil eller buss från Malmö så möts man nu vid Sjöbo västrondellen av en välkomstskylt med följande slogan: ”Upplev Sjöbo”. Det låter lite i stil med – Upplev Venedig eller Upplev San Francisco eller varför inte Upplev Taj Mahal!

Hur tänkte kommunpolitikerna, när denna slogan antogs för att locka turister och nya invånare till Sjöbo? Som jag skrev i en tidigare krönika har politikerna efter rivningen av Vollsjö station (1983) och flyktingomröstningen (1988) bemödat sig att göra Sjöbo till en bättre kommun. Men för YA-läsarna är det ju uppenbart att Sjöbos invånare har olika upplevelser, beroende på inkomstnivå och socialklass.

Den artikelserie om socialtjänsten som publicerats efter det tragiska mordet i Vollsjö är bland det bästa jag läst i Allehanda. Socialen i Sjöbo har lägre kostnader än riksgenomsnittet. Betyder det att livet är så mycket bättre i Sjöbo eller kan det bero på något annat?

Jag sitter med en kopp kaffe och en müslibulle på Anderssons conditori i Sjöbo. En ung familj (mamma, pappa och ett barn på något år) kommer in. Han har barnet (en flicka, tror jag) i famnen. Han hämtar en barnstol. Han hjälper henne att äta. Han torkar om munnen. Jag blir glad, alltid lika glad. Och arg, lika arg.

Man behöver inte blanda in uttalanden om svenska män, talibaner och djur i samma mening. Det räcker med de gånger jag läst och hört svenska kvinnor utbrista att könsrollerna har inte förändrats, de är fortfarande likadana. Nej, det är de inte alls.

I mina föräldrars generation tog kvinnorna hand om barnen. I min generation började också män att få barn (var med vid födseln, hämtade på dagis, gick med barnvagn). I mina barns generation är det självklart att pappor har samma rättigheter och skyldigheter som mammorna vad gäller barnen. På mindre än två generationer har en revolution genomförts.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Arbetarhjälten Kalle Pedal (1949-85)

Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren
Raka rör – Historien om Kal P. Dal
(Kira förlag)

Med boken ”Raka rör” har Peter Dahlqvist och Jeanette V. Rosengren rest ett äreminne över Karl-Göran Ljunggren (1949-85), mer känd som Kal P Dal eller Kalle Pedal.

Boken kunde inte ha börjat bättre. Läsarna bjuds på en tur genom dagens och gårdagens Arlöv med Bitte Ljunggren Eek, syster till Kalle, som guide. Det blir en stämningsfull tillbakablick på den miljö – den arbetarmiljö, ska betonas – som födde en skånsk slashas med mottot att rocka röven av hela Sverige.

Även om mycket är rivet och borta idag, både Regal, biografen som blev fritidsgård för traktens popband, och SJ:s bostadshus, där Bitte och Kalle växte upp mellan spåren (pappa var stins). Fast farfars och farmors hus på Hedgatan står kvar, också grinden är densamma. Vid parkeringsplatsen, där Wagonfabrikens anställda förut hade prunkade trädgårdar, finns Kal P Dals gata.

”Raka rör – Historien om Karl P Dal” är en såndär tjock, maffig artistbiografi och minnesbok, som de största rocklegenderna brukar ägnas. Dahlqvist och Rosengren har pratat med bandets medlemmar, andra musiker och artister, familjen, vänner och bekanta.

Här finns citat från intervjuer med Kalle (vilka strax förvandlades till ”The Kal P. Dal Show”), tidningsklipp och inte minst mängder med bilder, såväl ur familjealbumet som pressfoton. Per Sinding Larsen har skrivit förordet och Olle Berggrens minnesord har tryckts på nytt.

Kalle Pedals biografi växer fram som ett pussel. Ibland kolliderar bitarna, försöker tränga sig ner på samma plats. Så blir det när en biografi byggs på många olika personliga minnen, eftersom människor ju minns så olika. Men jag tycker det är kul, det också. Resultatet har blivit en levande biografi över en människa som berörde så många och så starkt att han fortfarande lever i deras – våra – minnen.

Tusen anekdoter återberättas, vissa nog mer sanna än andra. Som att Kalle Pedal egentligen var döpt till Carl Sven-Göran. Men inte kunde han väl heta Sven-Göran, anä, menade faster Elsa och döpte om honom hemma i vasken, till Karl-Göran.

Eller när Kalle med band inte fick spela på folkfesten i Malmö för att ”vi var inte kommunistiska nog”, enligt Kalle. Då körde de ändå till folkfesten med orkesterbilen och när det var slutspelat för kvällen så bar de upp instrumenten på scen och gav en extrakonsert.

Här finns också uppgifter som fördjupar bilden av Karl-Göran Ljunggren. Till exempel kontrasten mellan Kalle Pedals populära närradioprogram, sänt på Skånepartiets frekvens, och att han var gift med en invandrare. Eller tiden som FN-soldat i Sinaiöknen.

Redan på sidan 12, bredvid fotot av Kalle och bandet med en Koskenkorva i en raggarbil, har texten till titellåten Raka rör dragits upp i stor stil. Det får mig att förstå något som jag inte begrep förut – att Karl P Dal var en rockpoet.

Ja, ordagrant. Kalle Pedal lånade och stal amerikanska/engelska melodier och inspirerades av originaltexterna till att på fonetisk skånska med diverse slangord dikta egna texter som placerades i Arlöv med omnejd. Raka rör-texten är i klass med Bruce Springsteens skildringar av gänget på gatan.

Nog kunde han vara glyttigt påfrestande men Kalle skrev också allvarliga, proletära och faktiskt politiska texter. Som låtarna om Jonnie och Tuffe Sven, ett par killar det gick snett för. Min egen Kalle Pedal-favorit handlar om de ”arbetarhippiesar” som samlades nere vid AF, alltså Lunds studenthus. Likt en skånsk Lou Reed har Kalle uppmärksammat ett annat Lund, arbetarstaden Lund.

Mitt starkaste minne är från en musikfest vid Möllan i Arlöv, där jag skulle intervjua en motvillig Kalle Pedal till Musikens Makt. Varken Kalle eller MM:s redaktion tyckte det var en bra idé. Men det tyckte jag, det hävdade jag, det krävde jag. Också Kalle Pedal hörde hemma i den progressiva musikrörelsen. Punkt.

Det finns många sorters arbetarhjältar. Den rockande slashasen Karl-Göran Ljunggren från Arlöv var a working class hero; på sitt sätt.

(Något kortare i Kvällsposten 2010)

Visst finns Rocky också i Malmö

Finns Rocky, dvs Martin Kellermans seriefigur, i Malmö? På söder i Stockholm kunde han vara plockad rätt ur verkligheten. Men skulle man kunna hamna bredvid en sån som Rocky på någon krog i Malmö, sitta och höra honom älta det eviga ämnet kvinnor med polarna Mange eller Klasse?

”Nog finns Rocky, ”svarar Tony Ernst, ”både i Malmö och andra svenska städer. Martin Kellerman har fångat en tidsanda. Men bor man på landsbygden, då undrar jag om man känner igen Rocky…”

Alla som prenumererar på Rocky Magasin är alltså bosatta i stan? ”Nej, vi har ju också prenumeranter på landet.”

Det började 1998 när Martin Kellerman skickade några seriestrippar med Rocky, en tecknad hund, till tidningen Metro. Idag finns Rocky-stripparna i bl a Dagens Nyheter och Sydsvenskan, det har kommit ett stort antal seriealbum och de längre Rocky-serierna publiceras i Rocky Magasin.

Att jag pratar om Malmö med Tony Ernst, känd som MFF-supporter och för att ha startat reggaetidskriften Gidappa, beror på att han bor i Malmö och i fjol blev redaktör för Rocky Magasin. En redaktör i seriefigurens och serietecknarens anda, kan tilläggas.

Till Dagens Nyheter har Martin Kellerman tecknat så att han censurerats. ”DN publicerar inte strippar som handlar om deras bekantskapskrets och generation”, säger Kellerman. ”Jag är inte mycket för censur”, säger Ernst.

Rocky-serien lägger grunden och i varje nummer presenteras en gästande serietecknare (som Nina Hemmingsson, Sara Granér och Kim W Andersson). Men Rocky Magasin är ingen serietidning utan ett kulturmagasin – där finns recensioner (spel, böcker, skivor) och intervjuer (t ex deckarförfattaren Jo Nesbø, poeten/musikern Mattias Alkberg och politikern Gudrun Schyman i senare nummer).

Det är Rockys egen kulturtidskrift. Han skulle nog själv kunna vara prenumerant.  ”Det är meningen”, säger Tony Ernst. ”Allt i Rocky Magasin ska höra till Rockys universum.”

Både tecknaren Kellerman och redaktören Ernst har förmågan att provocera, med- eller omedvetet. Som när Rocky Magasin intervjuade Hans Scheike (polygamist och smiskande sektledare, dömd för sexualbrott). ”Imagetvätt”, utbrast Johan Berggren, redaktör för Ordfront Magasin. ”Groteskt oansvarigt och så jäkla taffligt”, enligt Berggren.

När det infördes en läsarombudsman, Kent Forslund, som lovade att Rocky Magasin skulle redigeras efter kristna principer och till råga på allt prisade SJ för dess punktlighet och goda service, så gick det värre ändå. Läsare skrev ilskna insändare och sa upp prenumerationer. I senaste numret avslöjas att Kent Forslund var ”påhittad”. Han finns inte utan heter Eric Ericson, skämtande författare.

Tony Ernst har varken lärt sig att knyta slipsen eller sitta fint. Bra egenskaper för en kulturredaktör, det ger en spännande tidskrift. Bortsett från Kent Forslund-dippen har upplagan ökat för varje nummer sen Tony Ernst blev redaktör. Fast om förlaget Egmont, som ger ut Rocky Magasin, utsett mig till ansvarig utgivare så skulle jag nog vara lite orolig i magen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Registrerad – överallt!

Det bör nog ha varit på 80-talet, men jag minns det fortfarande. Då jobbade jag rätt mycket åt Radio Malmöhus och behövde läsa in mig på något ämne så jag gick till stadsbiblioteket för att få ett lånekort.

Jag avkrävdes legitimation. Personnummer och boklån måste matas in i bibliotekssystemet för att jag skulle få bli låntagare. Protest! Med vad hjälpte det, antingen lät jag registrera mig eller så fick jag vara utan lånekort.  

Inget att muttra om? Cirka 20 år senare, efter attentatet mot World Trade Center i New York, började säkerhetstjänsten i USA att kolla folks låneböcker i amerikanska biblioteksdatorer. Fast så gör man väl – ju – nog – inte i Sverige?

Nu är jag tillbaks, tog en paus i skrivandet för att gå upp till ICA på Vollsjö torg och hämta ett postpaket. För att få ut ett paket måste man numera legitimera sig och ens personnummer registreras i postens datasystem.

Varför då? undrade jag, lätt uppretad, och ringde postens presstjänst. Det är för att posten ska veta att paketet når rätt mottagare, svaras det. Inte alls, säger jag. Legitimation är OK, men jag undrar varför posten dataregistrerar mitt personnummer?

Ska kolla det, blir svaret, och får återkomma. Om posten gör det så återkommer jag också i ämnet…

Joels tårtaJuridisk tårta.
Tillverkning: Moa Eriksson
Foto: Bengt Eriksson

Några exempel:

Vi finns i videouthyrarnas datorer, SJ-biljetterna är personnummerpersonliga, SAS tar fingeravtryck, Google registrerar nätsidor man är inne på, Säpo och snart även den vanliga polisen kollar våra mejl, mediaindustrin begär ut IP-nummer, ICA skickar köperbjudanden baserade på registrerade köp och bokar man in på ett hotell i det passlösa Europa så måste man visa… pass.

Och vad händer när apoteken privatiseras? Våra medicinköp registreras hos det statliga Apoteksbolaget – ska dataregistret överlåtas till privatapotek?

Nu ringde posten med svaret: Personnumren sparas på grund av ökade nätbedrägerier och polisen kan ha hjälp av postens dataregister. Nej, uppgifterna används inte på nåt annat sätt och raderas efter ett år.

Hur vet jag det, som konsument? Posten är ett seriöst företag som man kan lita på. Jo, många man ska lita på nu. Och när politikerna får för sig att samköra alla dessa uppgifter så att Sveriges invånare registreras in på kalsonger och trosor? Nej, svenska politiker kan/ska man också lita på. De gör inte så.

När Sveriges justitieminister Beatrice Ask får oroade frågor om dataregistrering och integritet så svarar hon: Svenska folket vill att vi bekämpar pedofiler, knarklangare och trafficking.

Ett fult politikersvar. Vem vill inte det? Men ska metoden vara att så många som möjligt dataregistreras på så många sätt som möjligt?

Den som har rent mjöl i påsen behöver inte oroa sig, brukar ett lika dumt följdsvar lyda. Säg mig då bara vem som bestämmer när mjölet är rent? Är det samma personer i morgon som idag? Är dagens rena mjöl lika rent i morgon?

 (Krönika i Ystads Allehanda 2009)