Danska deckarhyllan: Jesper Stein

Jesper Stein
Uro
(Politikens förlag)

Köpenhamn år 2007.

Ungdomshuset på Jagtvej ska stängas och utrymmas. På gatorna utkämpas hårda gatustrider mellan så kallat autonoma och en väl förberedd poliskår. Stenar kastas, fönster slås sönder, bilar sätts i brand.

Där och då inleds polisromanen ”Uro” av Jesper Stein. Typiskt för dansk krimi: ofta anknyter kriminalintrigerna till människor, miljöer, debattämnen och även verkliga händelser i dagens Danmark.

Antihjälten (vad annars?) Axel Steen, vicepolitikommissarie vid Dråbsavdelningen, bor mitt i händelsernas centrum på Nørrebro.

In i lägenheten hörs vrål och tjut från kravaller och polisbilar. När en man hittas död vid muren på Assistens Kirkegaard så är Steen på plats inom någon minut.

Den döde – mördade? – har svarta kläder, militärstövlar och luvjacka. En autonom? Kan det vara en polis som gått för långt?

Deckarförfattaren Jesper Stein, som varit rätts- och kriminalreporter, blandar in illegala flyktingar, narkotikagangsters från Balkan, kriminella gäng vid Blågårds plads och diverse oegentligheter inom polisen.

Det polisiära problembarnet Axel Steen (frånskild far med allt större intag av droger) tvingas – det är ordet – samarbeta med säkerhetspoliserna i PET-bunkern.

Historien verkar inte otrolig utan kunde nog vara fullt möjlig.

Fast ”Uro” har främst blivit en atmosfärrik roman om Nørrebro: gator, platser, krogar och ett sjaskigt hotell. Författaren känner sin stadsdel också.

Går man in på YouTube och söker på Jesper Stein så får man upp videoklipp där Stein presenterar de miljöer som förekommer i första delen av serien ”2200 Noir” (efter postnumret för Nørrebro).

(Kvällsposten 2012)

Hårdkokt i Berlin 1936

Philip Kerr
Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Romanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

(KB/YA/TA 2013)

Deckarhyllan: Aino Trosell i kortformat

Aino Trosell
Krimineller
(Lindelöws)

Kriminalnoveller – eller ”Krimineller” med Aino Trosells varumärkesskyddade namn – är en svår genre där resultatet oftare blir en krumelur än en historia.

En antydan till miljö, en kort, snabb händelse och en mordlysten knorr på slutet.

Trosell lyckas ovanligt bra i den här originalpocketen med fjorton noveller (sex av dem med Trosells återkommande hjältinna Siv Dahlin som huvudperson).

Aino Trosell drar ut på novellerna, så de blir något längre, men framför allt anstränger hon sig för att verkligen berätta en historia i det lilla formatet.

Som i – ett par av mina favoriter – anti-deckarnovellen ”En mördare går ännu lös” om den 80-åriga före detta folkskollärarinnan i Limedsforsen eller ”En ful jul” om Siv Dahlins jobbarkompis, en slagen kvinna som tar hämnd med hjälp av Siv (utan att hon vet om det).

(Ungefär så i KB/YA/TA 2012)

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

Maria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

Maria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

Maria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)