Etikettarkiv: flyktingmottagning

Några tankar på det nya året

Det hände sig på själva julafton år 2009 att fem unga flyktingar från Afghanistan kom med tåget från södra Sverige. Ålder: 14 till 18 år. De hade smugglats in med lastbil, släppts av här nere och stigit på X 2000 till Stockholm.

Inte klädda för svenskt vinterklimat och de talade förstås inte svenska. Men de saknade tågbiljett. Det var det viktiga – för SJ. Bara att stiga av vid närmsta station, oavsett ålder och anledning till tågresan. Den här gången gjordes dessutom ett extra stopp i Sävsjö som tåget annars kör förbi. SJ:s presstjänst svarade i media att tågpersonalen handlade rätt. Det var enligt SJ:s regler.

När uppstod den här nya svensken, den nya omänniskan? Helt tappad på mänsklighet och solidaritet. Regler är ju regler! Ska mitt samvete och hjärta behöva ta ställning till reglerna? I Sävsjö (som inom parentes saknar flyktingmottagning) kunde inte socialtjänsten omhänderta de unga flyktingarna utan det överläts till en frikyrka.

”För oss har det varit viktigt att visa vanlig medmänsklighet”, sa pastorn i Höglandskyrkan.

Om man kommer med bil eller buss från Malmö så möts man nu vid Sjöbo västrondellen av en välkomstskylt med följande slogan: ”Upplev Sjöbo”. Det låter lite i stil med – Upplev Venedig eller Upplev San Francisco eller varför inte Upplev Taj Mahal!

Hur tänkte kommunpolitikerna, när denna slogan antogs för att locka turister och nya invånare till Sjöbo? Som jag skrev i en tidigare krönika har politikerna efter rivningen av Vollsjö station (1983) och flyktingomröstningen (1988) bemödat sig att göra Sjöbo till en bättre kommun. Men för YA-läsarna är det ju uppenbart att Sjöbos invånare har olika upplevelser, beroende på inkomstnivå och socialklass.

Den artikelserie om socialtjänsten som publicerats efter det tragiska mordet i Vollsjö är bland det bästa jag läst i Allehanda. Socialen i Sjöbo har lägre kostnader än riksgenomsnittet. Betyder det att livet är så mycket bättre i Sjöbo eller kan det bero på något annat?

Jag sitter med en kopp kaffe och en müslibulle på Anderssons conditori i Sjöbo. En ung familj (mamma, pappa och ett barn på något år) kommer in. Han har barnet (en flicka, tror jag) i famnen. Han hämtar en barnstol. Han hjälper henne att äta. Han torkar om munnen. Jag blir glad, alltid lika glad. Och arg, lika arg.

Man behöver inte blanda in uttalanden om svenska män, talibaner och djur i samma mening. Det räcker med de gånger jag läst och hört svenska kvinnor utbrista att könsrollerna har inte förändrats, de är fortfarande likadana. Nej, det är de inte alls.

I mina föräldrars generation tog kvinnorna hand om barnen. I min generation började också män att få barn (var med vid födseln, hämtade på dagis, gick med barnvagn). I mina barns generation är det självklart att pappor har samma rättigheter och skyldigheter som mammorna vad gäller barnen. På mindre än två generationer har en revolution genomförts.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Annonser

Åren i Sjöbo

”Så gick ytterligare några år – Den nya tiden i Sjöbo”. Så kunde titeln vara. Eller ska orden formuleras som en fråga: Skulle detta kunna vara titeln på en ny dokumentärfilm om Sjöbo?

Det var längesen jag träffade Per Sinding-Larsen. Men när han besökte Kulturen i Lund för att hålla föredrag om kinesisk rock- och popmusik så åkte jag och lyssnade.

Så intressant och spännande att stifta bekantskap med andra kulturer och människor, tycker både han och jag. Berikande och lärorikt. Man skulle kunna travestera ett gammalt uttalande: Glädjer det er ändå inte lite grann… 

Efter föredraget stannade jag kvar och pratade med Per, om Skåne och Sjöbo. Han kommer ju härifrån. Per Sinding-Larsen gick på Färsingaskolan i Sjöbo, var popskribent i YA och avancerade till lokalredaktör i Skurup, innan han blev tevekändis i Stockholm. Ja, han sjöng på Ystadoperan också. 

Pratar man om Sjöbo så är det en händelse som man alltid verkar komma in på. När jag nämner att jag kommer från Sjöbo, sa Per, är det folkomröstningen om flyktingmottagning, det främlingsfientliga Sjöbo, som folk minns. Fortfarande!

Då berättade jag om den kvinna, muslim och handikappad, som jag sett i Sjöbo. Man får hoppa åt sidan när hon kommer i full fart på  trottoaren. Nej, jag skämtar.  Men hon kör nån slags permobil, en liten rullstolsbil.

Också Sjöbo har numera flyktingmottagning, berättade jag för en något häpen Per Sinding-Larsen. Han utbrast, ungefär: Nu skulle jag ju nästan kunna bosätta mig i Sjöbo igen…

Amazones

Den legendariska afrikanska musikgruppen Les Amazones från Guinea-Conakry kom faktiskt till  Skåne och Sjöbo för att spela på Sövde amfiteater nångång på 80-talet. Fotot togs strax före spelningen av Birgitta Olsson.

Nåja, folkomröstningen skedde 1988, så det hade hunnit gå några år innan Sjöbo kommun år 2001 tog emot de första flyktingarna. Sen dess har det kommit 20 till 25 flyktingar per år.

Också en annan bekant till Per Sinding-Larsen stannade  kvar efteråt. Före detta Sjöbobo men utflyttad. Både han och jag deltog i demonstrationen för flyktingmottagning utanför Sjöbos kommunhus. När han arbetade på en folkhögskola ordnade han så att Ebbe Gilbes film, ”Så går  ett år – Tiden i Sjöbo”, visades på skolan.

Det var då någon av oss föreslog att det borde göras en ny Sjöbofilm, om tiden efteråt, åren som gått, om Sjöbo på 2000-talet.

Sjöbo har andra politiker idag och en kommunledning som gör sitt yttersta för att bevisa att det nog aldrig varit någon folkomröstning om flyktingar. Betyder det att  attityden ändrats också bland kommunens invånare? Att Sjöbo faktiskt är en helt annan kommun år 2009?

Kanske och förhoppningsvis, men vem vet?   

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)