Så har ytterligare några år gått i Sjöbo

Säkert femton, kanske tjugo år sen jag senast såg filmen, hade den på ett VHS-band som kom på avvägar. När jag återser den efter alla dessa år så känns det som att se en annan film. Jag gör nya iakttagelser.

Tidigare var det innehållet – berättelsen om året som gick i en liten skånsk kommun – som steg fram i förgrunden. Så är det förstås fortfarande: människorna är filmens huvudpersoner. Men när den nu kommit på DVD så stannar jag upp och betraktar olika sekvenser i filmen, spolar tillbaks och ser om scenerna flera gånger.

Så vackert filmat. Naturscenerna, som följer årstidernas växlingar i Sjöbo kommun, är så bildsköna. Fågelsträcken mot den föränderliga himlen. Kaninen som springer för livet över åkern undan jägarens skott. Och kameran ligger kvar: kaninen får springa långt och länge, blir allt mindre för att till sist rädda sig in i skogen.

Omslag till DVD-utgåvan (2013).

Scenen är förstås symbolisk också i en film som börjar med att skildra det dagliga livet i den lilla kommunen och långsamt övergår till att vara en film om himma och borta, vi själva och dom andra, alltså kommunens invånare kontra ”främmande” flyktingar och den folkomröstning om flyktingmottagning som hölls 1988 och skulle göra Sjöbo till en riksökänd kommun.

Dokumentärfilmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” gjordes året före folkomröstningen och premiären skedde 1988 i anslutning till valdagen på Florabiografen i Sjöbo. Dvd-utgivningen är inte minst en hyllning till en av Sveriges främsta dokumentärfilmare, Ebbe Gilbe (1940-2008) på Österlen. Han regisserade, Gunnar Källström filmade och Kjell Tunegård stod för ljud och klippning.

Att filmen hade premiär på Flora var givet – det är ju den biograf som finns i Sjöbo – men valet av premiärsalong kan också vara symboliskt med tanke på Florahusets bruna historia från andra världskriget.

Likadant i intervjuerna, när människorna talar. Bild och ljud ligger kvar och inväntar medan människorna tänker efter, tar en paus, tystnad. Först om en stund fortsätter någon att prata. Tempot känns långsamt, nästan slow motion. Men det blir synonymt och ett med berättelsen. Filmens tempo var livets tempo i Sjöbo kommun 1987.

När den visades på TV så anmäldes filmen till Radionämnden. Många Sjöbobor blev arga, de tyckte att filmen förlöjligade Sjöbos invånare. Det tyckte inte jag, inte då och det tycker jag ännu mindre idag. ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” är raka motsatsen: en öm film. Gilbe, Källström och Tunegård har stor respekt för de människor som medverkar. De kan prata fritt och länge utan att någon reporter lägger sig i och styr.

Det blev inte heller – vilket påståtts – en film som tar ställning för den ena sidan. Nej, filmen handlar nästan inte alls om flyktingar och den kommande folkomröstningen.

Filmaffischen (1987-88).

När det demonstreras utanför kommunhuset så hörs slagord och syns plakat från både Nej- och Ja-sidan. Dåvarande centerpolitikern Sven-Olle Olsson får uttrycka sina åsikter om framtidens svenskar som inte längre kommer att vara ”blonda och blåögda”.

Om filmen har någon egen tendens så är det förvåning över att så många – och olika – människor kan rymmas i en liten kommun där livet går framåt med en timme per dag. Gamla, medelålders och unga, fattiga och (ny)rika, oisolerade trästugor och en inomhus swimmingpool, de som lever i tiden som varit och de som befinner sig i en kommande tid, de som hör hemma på landsbygden och de som ser sin framtid någon annanstans.

Här finns en klassisk scen – alla som såg filmen för cirka 25 år sen måste fortfarande minnas den – där en gammal man kämpande i motvinden på cykel möter den lokala byggmästaren i sin sportbil.

En lantbrukare och en biografmaskinist på Flora, ett syntpopband, Hans-Hans i Lövestad (bygdens köpman), greveparet Ramel på Övedskloster och tränaren för Klasaröds BK. Samt, ja, några invandare. En nygift polska lär sig mödosamt svenska.

Ur detta uppstod och växte det som skulle kallas främlingsrädsla. Varför skedde det? Hur var det möjligt? Det är den fråga som med förvåning ställs i filmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo”.

(Ystads Allehanda 2013)

Fotograferat österut

Öster om Ystad
Fotografi och film
Stefan Berg, Gabriella Dahlman, Lars Grönwall och John S. Webb
Ystads konstmuseum t o m 6/1 2013

Tänk att det bor människor här också! I varje hus finns människor – gifta eller skilda, tillsammans eller ensamma, med eller utan barn – som lever sina, just sina liv.

Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör bil och passerar igenom ännu ett litet samhälle. Då tittar min hustru på mig. Hon tycker mest att jag är fånig. Som om det inte skulle bo människor överallt. Men jag blir fascinerad: så många människor och så många liv som man inte har en aning om.

En snarlik känsla får jag av utställningen Öster om Ystad. Tre fotografer och en filmare ser – ja, synar – Österlen med sina ögon. De har dokumenterat – fångat in – Österlen till vardags, bortom turistbroschyrerna. Både människor och natur men inga sommarösterlenare med hus i det så kallat svenska Provence.

John S.Webb:  Foto ur serien ”Orchard”.

John S. Webb är väl den som kommer närmast myten om Österlen. Samtidigt som han av avmytifierar. Något trettiotal foton av ett svartvitt äppelträd – ”Orchard” heter bildserien – hänger i en lång, lång rad.

Nog ser det ut som ett och samma träd, men Webb har vid skilda tillfällen och i varierande ljus fotograferat många (o)lika träd i en äppelodling. Fast titta noga: sådär mycket växtlighet – gräs och ogräs – kring träden duger inte för rationell yrkesodling. Webbs foton blir en meditation över tiden, naturen och samhället med den osynliga människan som ansvarig.

Gabriella Dahlman har fångat en större del av naturen. Men kan det här vara Österlen? Jodå, om man åker runt i sydöstra Skåne så gör man snart en upptäckt: naturen skiftar karaktär. Österlens natur är plural.

Gabriella Dahlman: Foto ur serien ”September”. 

 Gabriella Dahlman visar två fotoserier (svartvitt och färg): ”Var dag” med motiv som hon dagligen passerat på väg till dagis med sin son och ”September” med snabbtagna bilder – en dag, någon timma – när dimman kom in från havet.

I den första serien har hon naglat fast naturen, likt ett stilleben. Medan fotona i den andra blir som rörliga bilder. Naturen rusar vidare från foto till foto, vägrar att definiera sig och förbli på ett enda sätt, både lockar och skräms.

Lars Grönwall har porträtterat människor han fått syn på och fattat tycke för. Han använder en stor amerikansk Deardorff-kamera från 30-talet nån gång. Duk över huvet och vit skärm bakom de porträtterade, lång slutartid, storformat och svartvitt med hela negativet på det kopierade fotot.

I alla fall jag kan se Grönwalls foton på två sätt: antingen som att människorna ryckts ur sitt sammanhang eller att de lyfts fram som människor och individer.

Lars Grönwall: Deardorff-foto av John E-Franzén, konstnär. 

Glöm inte att ta ett papper, läsa namn och yrken: Tore & Torsten Jeppsson, traktor- och bilmontör (samma tvillingbröder som i Gott gottigott-reklamen), Knut Sahlé, trädgårdsmästare, Hans & Ulla Hansson, lantbrukare, Patrik Hägglund, tatuerare, med flera. Livshistorier börjar berättas i ens fantasi, nu visar fotona mer än de visar.

Några porträtt är polaroidbilder. Varför? Plötsligt ser bilderna – och människorna – ålderdomliga ut. Var det meningen?

Som komplement kan man slå sig ner i ett av de mindre rummen för att titta på dokumentärfilmen Svenstorp blues (2003) om Tore, 75 år, Birger, 54, och Bernt, 46, i byn Svenstorp på Österlen. Det är som om männen stigit ur Lars Grönwalls foton och in i filmen.

Bild och ljud kunde – som ofta i dokumentärer – ha varit bättre men filmaren Stefan Bergh förmedlar sällsynt närgångna men ändå ömsinta porträtt av tre ensamstående (= ensamma?) män som lever vardagsliv öster om Ystad.

(Kvällsposten 2012)