Etikettarkiv: Veberöds bibliotek

Bo Strömstedt, 80 år

Bo Strömstedt, som sen också skulle bli chefredaktör för Expressen, var den andra kulturredaktör som jag skrev regelbundet till när jag började som frilansande kulturjournalist. (Den första var Karl Vennberg på Aftonbladet). Idag den 4 november fyller Strömstedt 80 år. 

Så jag tog fram ett par texter som jag skrivit om Bo Strömstedt: den ena för exakt 10 år sen, alltså när han fyllde 70, och även en snabbskriven text (lämning, som det brukar vara, cirka en timma efter hemkomsten) från ett besök som Strömstedt gjorde på Veberöds då helt nya bibliotek i Skåne.

 

När Strömstedt ringde

Det är de små, små detaljerna som gör det. Även i språket, ja, inte minst i språket.

Nogrannheten, finputsandet, ommöbleringen: ett onödigt ord stryks, ett annat ord ersätts av en synonym (så många gånger jag växlat mellan ”också” och ”även”, fram och tillbaks, vad blir bäst?), ett kommatecken byts mot ett tankestreck, en punkt ersätts av ett utropstecken.

Kom att tänka på det när jag läste Bo E Åkermarks kortintervju i DN med kulturredaktören som blev chefredaktör som blev estradör: Bo Strömstedt, nu 70 år fyllda. Födelsedagsgrattis!

Strömstedt säger:

– Man ska vara noga med sista meningen, den ska innehålla en överraskning som man minns.

Nyutsprungen från Journalisthögskolan skickade jag 1969, kanske –70, en text till Expressens kultursida, över  vilken Bo Strömstedt då var chef: en saga om två systrar, den ena musikalisk, den andra omusikalisk. Strömstedt ringde på fredagen: ”Vi trycker texten i morgon. Men sista meningen är inte bra. Kan du inte ändra den?”

Hela dagen slet jag. Var meningen så dålig? Gick den att byta ut? Kunde orden möbleras om? Hur skulle jag formulera en ny och bättre sista mening?

Strax före deadline ringde jag till Strömstedt och läste upp den nya meningen.

Tyst i luren. Jag kunde höra honom tänka.

Strömstedt: ”Mmmmmmm. Fortfarande är sista meningen inte riktigt bra. Men bättre än förut. Vi tar den.”

(Kvällsposten 1999)

 

Strömstedts 29:e bokstav

Var ska alfabetets 29:e bokstav finnas om inte på ett nybyggt bibliotek: från och till litteraturen och människorna, i bägge riktningarna. 

Bo Strömstedt kom inte som ett yrväder till Veberöds nya bibliotek en duggregnig kväll i november och talade  inte som ett yrväder heller utan mer som det svenska språkets frikyrkopredikant. Före detta kultur- och chefredaktör på Expressen, nu en livfull ambassadör för den 29:e bokstaven. 

– Det sägs, sa han igår på biblioteket  i Veberöd och avbröt meningen, sa emot innan han avslutat. 

 – Det sägs att det svenska språket är fattigt. Och sen motbevisade han under en dryg timma med citat från Fröding – ”grönt”, ”gott”, ”friskt”, ”skönt” – till Moberg,  som drog sitt stora finger över Ljuder sockenkarta, stannade fingret och sa: ”Här stod astrakanen”.

– Det, förklarade Strömstedt, var den 29:e bokstaven.

Som inte finns men ändå finns, inte syns men märks och känns. I förälskelsen och kärleken, poesin och prosan, dialekterna (finlandssvenskan, trelleborgskan och  lundensiskan, värmländskan och kronobergsdialekten). I frikyrkan: hos pappa predikanten och hos Sven Lidman som tog poesin och vällusten med i predikstolen.

– Varje ord och bokstav har en betydelse, sa Strömstedt och talade så att varje vokal och konsonant fick sin betydelse. Han talade som de(t) han talade om: poetiska, inlevelsefullska och utlevelsefullska.

Han visade hur språket kan bli utan den 29:e bokstaven. Som i Expressen, då var han själv där: ”Örebro sportklubb har inte kastat yxan i sjön utan snarare tvärtom.”

Varje läsande och inte minst skrivande människa mår bättre av en kväll med Bo Strömstedt.

 (Kvällsposten 2004)

Annonser